Nedlagda mentalsjukhus - vad hände sen?

Jag har nog drabbats av en liten existentiell oro men; borde man inte försöka komma åt orsakerna (samhället, familjerna etc) istället för att fokusera enbart på resultaten (människor som svarat på ett vridet samhälle etc)?

Det jag menar är alltså att man självklart ska hjälpa dem som råkat illa ut - men att vi kommer ju aldrig se en minskning om vi inte funderar på vad som är fel egentligen.

Håller helt med dig där.
Var ska vi börja tycker du?

Jag tror man måste börja rannsaka sig själv både på personlig nivå och på en mer global nivå. Uppenbarligen får vi ju en mängd individer som mår dåligt - men varför? Det är där jag tror man måste börja. Jag får hela tiden känslan av att människan/samhället/systemet/whatever har blivit mer och mer girig. Man vill ha mer och mer - större och större - bättre och bättre och det får kosta vad det vill. Sen att människans psyke inte alls är byggt för det - ja, det ser vi ju nu. Jag tycker att detta är ett tämligen deprimerat synsätt men jag vet inte riktigt hur jag ska komma ur det. För jag tror ju någonstans att det är på detta viset.

Jag tycker också man ska försöka komma åt orsakerna och är beredd att arbeta för detta, hellre än att ta hand om alla som smulats sönder av systemet.

Jag med, frågan är bara var och hur.

flows> kan man tänka sig nån slags politisk aktivitet?

Det är väl inte helt otänkbart. Tyvärr tror jag gemene man inte är beredd att ta till sig sådan typ av information. Det jag försöker säga är att jag inte tror att folk har den insikten om att ett snedvridet samhälle skapar psykiskt sjuka (till stor del - allt psykiskt lidande är knappast samhällets fel, men samhället kan göra mycket för att underlätta det, anser jag).

Tilläggas bör att jag tror knappast jag är ensam om dessa idéer och jag är övertygad om att de har försökts att få ut förr - bara att min kunskap är väldigt begränsad för tillfället.

Bollnäs gamla psyk (som var ett av de större i landet) har blivit:

*Gymnasieskola och lokal avdelning för Gävle Högskola
*Öppenvårdspsyk
*Neuropsyk (privat företag som vårdar svåra fall)
*Omvårdnadscenter (folk som inte kan ta hand om sig själva)
*Softcom (callcenter-företag)
*Kontor för mindre privata och kommunala företag

Ett tag i slutet av åttio- och början på nittiotalet var det även flyktingförläggning.

Men om man informerar om att man upplever att det är på det här viset kanske det kan ändras något. Så att folk kommer ifrån det där att dom tror att dom är "sjuka" och ska ha "diagnoser". Att det kanske inte är deras fel och inte samhället, men att det där med sjukdomstänkandet är ett villospår för många. (En del förstås är kanske "sjuka" på riktigt, men det är nog en mindre grupp. Knappast så det skulle fylla mentalsjukhusen från 60-talet.)

Frågan är om människan är mogen att lyssna på det örat. Jag tror den allmäna kunskapen om psykologi och dess sjukdomar är allt för bristfällig för att någon ska kunna ta det till sig. Eller så underskattar jag den svenska befolkningen

Umedalens mentalsjukhus i Umeå används numera till flera olika saker: skola, vårdcentral, tandläkare samt lite olika företag har kontor där.

För övrigt utförde de mest lobotomeringar i hela sverige där läste jag nånstans.

Vi får väl ta och upplysa dem! Hur ska vi göra?