Fattigare samhälle med starkare social gemenskap – ett bättre liv?

Vi lever i ett samhälle där ekonomisk tillväxt, materiell standard och individuell frihet ofta framställs som några av de viktigaste måtten på ett gott liv. Men är det verkligen hela bilden?

Jag har funderat en del på hur livskvaliteten ser ut i samhällen som kanske har betydligt sämre ekonomiska förutsättningar än Sverige, men där familjeband, grannskap och sociala gemenskaper fortfarande tycks spela en större roll i människors vardag.

I Sverige har vi relativt hög materiell standard, välfärd och stora möjligheter till individuell självständighet. Samtidigt upplever många ensamhet, social isolering och en brist på meningsfulla gemenskaper. Vi har i många avseenden byggt ett samhälle där individen är väldigt självständig, men kanske också ganska ensam. Vi har blivit fria från många sociala skyldigheter, men har vi samtidigt förlorat förutsättningarna för att bygga varaktiga gemenskaper?

Det får mig att fundera på om en person som lever med enklare materiella förutsättningar, men med starka familjeband, nära vänner och en tydligare känsla av tillhörighet, faktiskt kan ha ett bättre liv än någon som lever materiellt betydligt bekvämare i Sverige.

Jag är framför allt intresserad av jämförelsen mellan materiell levnadsstandard och social livskvalitet.

Jag upplever att det fortfarande finns undantag från den här utvecklingen, inte minst i delar av Norrland där jag själv bott under längre perioder. Där har jag upplevt en annan typ av social gemenskap och närhet mellan människor.

Vad värderar ni själva högst? Skulle ni kunna tänka er att byta bort en del av ert materiella välstånd mot ett starkare socialt sammanhang?

Vad tror ni? Skulle ni själva föredra att leva ett enklare liv i ett socialt sammanhållet samhälle framför ett materiellt bekvämare liv i ett mer individualiserat samhälle?

Absolut inte. Drömmen om det ”enkla livet” är oftast en lyxfantasi hos människor som redan har råd att välja "enkelhet"... gärna filosoferande över ett glas bio-odlat rödvin på Södermalm.

Resten av världen romantiserar inte knapphet. Människor riskerar livet för att få tillgång till sådant vi avfärdar som torftig svensk minimistandard: mat, bostad, sjukvård och ekonomisk trygghet. Fattigdom blir bara pittoresk när man vet att man kan avbryta den när som helst.

Materiellt välstånd är inte hela det goda livet, men det är fundamentet som gör resten möjligt. Frivillig enkelhet är en livsstil. Ofrivillig enkelhet kallar vi fattigdom.

Ahhh; ljuvligt att läsa ngt präglat av sunt förnuft o kompetens! Tack!

Ja, självklart.

Hade otroligt mycket hellre levt ett enklare liv med stor familj och många goda vänner än ett rikt liv i ensamhet. Det bör väl gälla för alla?

Därav att det klingar så falskt när diverse Timbroliberaler hävdar att kriminaliteten och otryggheten på gatorna inte spelar så stor roll eftersom Sveriges ekonomi är god. Det är ju tvärtom.

Det ligger förstås mycket i att det finns en viss romantisk "Södermalms-ironi" i att drömma sig bort från överflödet – ofrivillig fattigdom är ingen idyll, och den materiella tryggheten är helt avgörande för att vi överhuvudtaget ska slippa överlevnadskampen.

Men motargumentet att "materiellt välstånd är hela fundamentet" missar den djupt rotade kris som samhällsfilosofer som Christopher Lasch och Byung-Chul Han har ägnat sina liv åt att analysera.

Lasch varnade redan på sin tid för hur den extrema individualismen och marknadssamhället har slagit sönder de sociala skyddsnäten som inte stavas skattekronor eller BNP, nämligen familjen, grannskapet och de bindande gemenskaperna. När allt reduceras till individens frigörelse och ekonomisk standard blir människan till slut fullkomligt isolerad. Resultatet är vad Lasch beskrev som en narcissistisk kultur där vi visserligen är materiellt oberoende, men socialt utblottade.

Byung-Chul Han sätter fingret på samma sak när han konstaterar att det nyliberala prestationssamhället har förvandlat oss till själv-exploaterande företagare i våra egna liv. Vi har köpt idén om att total frihet och materiell konsumtion är samma sak som det goda livet, men priset vi betalar är en epidemi av ensamhet och psykisk ohälsa.

Därför handlar inte valet om att frivilligt kasta sig ut i misär eller flytta till en koja i skogen. Det handlar om att inse att ett samhälle kan vara materiellt rikligt men socialt bankrutt. När den institutionella välfärden och marknaden ersätter alla mänskliga beroendeförhållanden blir vi visserligen fria från sociala skyldigheter – men vi blir också utbytbara, ensamma individer som saknar det som faktiskt bär oss den dagen kraschen kommer.

Alla dagar i veckan och utan tvekan.

Jag har inte påstått att fattigdom skulle vara eftersträvansvärt eller att människor ska behöva avstå från grundläggande materiell trygghet. Självklart är tillgång till mat, bostad, sjukvård och ekonomisk trygghet viktigt.

Det jag ifrågasätter är snarare antagandet att högre materiell levnadsstandard nödvändigtvis innebär ett bättre liv. Det finns trots allt fler dimensioner av livskvalitet än konsumtionsutrymme och ekonomisk trygghet. Social gemenskap, familjeband, tillhörighet och meningsfulla relationer är också grundläggande mänskliga behov.

Du verkar utgå från att materiellt välstånd är en förutsättning för allt annat, men det är knappast självklart att ett samhälle med högre materiellt välstånd också erbjuder bättre sociala förutsättningar. Man kan exempelvis ha betydligt sämre ekonomiska förutsättningar men samtidigt leva i ett sammanhang där familjen, grannskapet och den sociala gemenskapen spelar en mycket större roll.

Min fråga handlar alltså inte om huruvida fattigdom är bättre än välstånd, utan om huruvida vi ibland har prioriterat materiell standard och individuell självständighet på bekostnad av andra värden som är minst lika viktiga för människors välbefinnande.

Det verkar lite som du smyger in själva slutsatsen i frågan: att materiellt välstånd och individuell frihet har skapats på bekostnad av gemenskapen. Det är väl inte givet. Att två samhällen skiljer sig åt på båda punkterna betyder inte att det ena orsakat det andra.

Ingen har hävdat att fler prylar automatiskt ger ett bättre liv. Materiellt välstånd ger ofta saker som längre livslängd, fungerande sjukvård, bra bostäder, utbildning, trygghet och tid att odla relationer. Nyttan av ytterligare konsumtion avtar förstås när de grundläggande behoven är tillgodosedda, men det gör inte välstånd och ökat välstånd oviktigt.

Jag får lite känslan att du romantiserar ett nödvändigt beroende som social gemenskap. I fattigare och mer kollektivistiska samhällen är människor ofta mer beroende av familj och grannar därför att det saknas fungerande institutioner och individuella alternativ. Det kan skapa stark sammanhållning, men också social kontroll, nepotism och ofrihet. Att man inte kan lämna sin familj, partner, by eller religiösa grupp är inte nödvändigtvis ett tecken på "djupare relationer".

Individuell självständighet innebär inte att man måste leva isolerat. Den innebär att relationer kan väljas och upprätthållas av ömsesidighet snarare än ekonomiskt tvång. Ett rikt samhälle kan alltså ha både trygghet och gemenskap; om gemenskapen har försvagats är lösningen inte att göra människor fattigare eller mer beroende, utan att bygga bättre sociala sammanhang.

Så visst: välstånd är inte tillräckligt för ett gott liv. Men det är en falsk dikotomi att ställa välstånd mot familj, mening och tillhörighet. Gemenskap är värdefull när människor väljer den. Beroende är inte automatiskt gemenskap bara för att det är kollektivt.

Håller med om mycket av det ovanstående.

Jag tänker såhär: de flesta frågor kan begrundas ur ett strukturellt och ett individuellt perspektiv.

Mycket av vår höga levnadsstandard är just strukturell: säkra vägar, bra vård, fungerande el dygnet runt, utbildning osv.
Den vill man helst ha kvar. Däremot tror jag att många skulle kunna tänka sig att köpa mindre kläder och möbler, avvara tillgång till tärnad mango och leverans av apoteksvaror i svinottan, särskilt om man på köpet fick ett bättre socialt liv.

Så det beror väl lite på hur det där avståendet är tänkt att funka.

Jag tycker att du tar upp flera rimliga invändningar, men jag tycker samtidigt att du delvis missförstår vad jag försöker problematisera.

Jag menar inte att fattigdom i sig skapar gemenskap eller att människor skulle få ett bättre liv av att vara ekonomiskt beroende av sin familj eller sina grannar. Det jag ifrågasätter är snarare om vi har en alltför ensidig syn på vad som utgör ett gott liv, där materiellt välstånd och individuell självständighet ges ett oproportionerligt stort värde i förhållande till social tillhörighet, gemenskap och ömsesidiga förpliktelser.

Du skriver att individuell självständighet innebär att relationer kan väljas och upprätthållas genom ömsesidighet snarare än ekonomiskt tvång. Det låter bra i teorin, men jag tycker att det finns en intressant fråga här: vad händer med gemenskapen när nästan alla sociala relationer och åtaganden i allt högre grad blir något man förväntas välja utifrån sina egna individuella preferenser?

Jag tror att det finns ett värde i att tillhöra en gemenskap som inte enbart bygger på att man för tillfället har något personligt utbyte av den. Familj, grannskap och lokalsamhälle innebär också ansvar, kontinuitet och förpliktelser. Man finns där för varandra även när det inte är särskilt bekvämt eller när man inte har något direkt att vinna på det. Det är inte nödvändigtvis ofrihet, utan kan tvärtom vara en viktig del av ett meningsfullt liv.

Jag håller med om att social kontroll, nepotism och begränsningar av individens frihet kan vara problem i mer kollektivistiska samhällen. Men jag tycker inte att det följer att den ökade individualiseringen i rikare samhällen är en utveckling utan betydande kostnader. Att människor har större möjlighet att lämna relationer, flytta långt från sin familj och forma sina liv helt efter egna önskemål är naturligtvis positivt i många avseenden. Men det kan också bidra till att försvaga de sociala band och den lokala förankring som tidigare gav människor en självklar plats i ett större sammanhang.

Min poäng är alltså inte att vi borde göra människor fattigare eller mer beroende av varandra genom tvång. Jag undrar snarare om vi i vår strävan efter maximal individuell självständighet och materiell standard har underskattat värdet av sådant som inte lika enkelt kan mätas ekonomiskt.

Ett samhälle kan mycket väl vara rikt och samtidigt ha stark gemenskap. Frågan är bara om det är den utveckling vi faktiskt ser, och om vi är beredda att prioritera gemenskap även när det innebär att vi behöver kompromissa med en del av vår individuella bekvämlighet och frihet.