Varför avslöjar/hur känns det för journalister att "avslöja" något?

Jag vet inte om tråden kanske passar bättre i psykooogi för det är ju trots allt journalisernas psykologi jag är ute efter men jag såg först hur Joakim Lamotte presenterade ett gammalt svar från en vänsterpartist som ett avslöjande. Sedan kom Expressen med ett annat avslöjande om en Malmöpolitiker som delat diverse konspirationsteorier.

Jag säger inte att sådant är helt ointressant eller att politiker inte ska granskas. Men ibland undrar jag varför vissa journalister verkar så otroligt bajsnödiga när det gäller att avslöja saker som kanske är bortglömda redan nästa vecka.

Det jag framför allt undrar över är det psykologiska. Hur känner sig en journalist som har lagt ner en massa arbete på att gräva fram något sådant? Känner man att man har gjort en stor samhällsinsats? Att man har avslöjat något oerhört viktigt?

Eller handlar det kanske mer om själva tillfredsställelsen i att ha avslöjat någon, oavsett hur betydelsefullt avslöjandet egentligen är? Eller handlar det helt enkelt om att det enklaste svaret oftast är det rätta svaret och att dessa helt enkelt måste göra något för att fortsätta få en lön?

Det är väl lite "skvallerbytta bing bong", kittlar väl i själen att vara först med ett scoop. Kolla vad JAG hittat!

Sjukt viktig samhällsfunktion att journalister avslöjar saker. Sen är det diskuterbart att kalla just Joakim Lamotte journalist, snarare provokatör utan riktiga ”avslöjanden.”

Nu var det väl jätte länge sen vi hade något större avslöjande?

Jo, saker som är värda att avslöja. Men varför avslöja saker som ändå glöms bort inom några dagar? Alltså varför nöjer sig med att vara medioker? Nu vet jag att människor inte ska sluta spela fotboll t.ex bara för att de inte är tillräckligt duktiga att få plats i Liverpool men något säger mig att detta ändå är annorlunda. Detta känns mer som att någon njuter av att "sätta dit" någon vilket är värt att undersöka ur ett psykologiskt perspektiv.

Det känns jävligt bra. Det är ett spel för dem. Som att lösa korsord. Hur känns det att lösa ett korsord man hållit på med ett tag? Jävligt bra. Vad tidningen eller de tomma rutorna tycker om det skiter man i.

Av ett tjog "avslöjanden" är nitton "politiskt omvälvande" i ankdammen och medvetet riktade emot onda värdekonservativa.

Väljarna tager likt Pavlovs doggar intryck på betingad reflex. Riksdagsval, vinns av de röda på scoop som det om M:s valstuga, dagarna innan valdagen på 00-talet.

Det sista giget i tjoget som då redan långt ifrån ett "scoop" är ett lamt konstaterande om en godhjärtad men litet av världsfrånvänd idealist som med gott syfte hävdat att världen styrs av fedopiler.

Att vara framgångsrik avslöjande journalist ger priser, murvel-utmärkelser, fixar karriären framåt, bereder gräddfil på förlagen för ge ut egna böcker och därtill oräkneliga ryggdunkningar, inbjudningar, TV-soffor, fester och inte minst Ligg.

"-Är hon Sveriges Günther Wallraff..? Hon bär i vart fall mustasch, när hon avslöjar högern och rassarna."

Att bli påad, av kollegorna Robert Assberg och Jan Giljotin är det högsta, som murvel.

Av alla journalister som vill bli nästa Woodward & Bernstein är det väl nån procent som lanserar ett scoop. Och då är det på nivån den här tjänstemannen har medverkat i porrfilm eller den där politikern har delat olämpligt inlägg på sociala medier.