Mycket posts runt samma typ av fråga. Men jag blir aldrig bättre. Psykiatrin och psykologer och diverse kan inte hjälpa mig.
Antingen får jag svar från folk att ”Du är för ung du vet inte vad som händer i framtiden”. Jag har alltid haft rätt, allting som jag hatade förut hatar jag fortfarande och samma sak för grejer jag gillar. Alltid vetat i förväg om jag kommer tycka om något eller inte. Lyckats förutspå för det mesta alla dåliga händelser i mitt liv. Det finns inget som skulle få mig att tro att det kommer bli annorlunda
Sen får man svaret att man måste låta tiden läka. Jag lever i så kallat ”bästa åren” men varit deprimerad väldigt länge. Det finns inte nog med tid i världen att läka. Tiden rör sig inte alls. Jag kommer ihåg allt folk gjort och sagt.
Dom flesta säger dock att jag ska ta kontakt med psykiatrin. Men svaret blir alltid att det inte finns något mer dom kan hjälpa mig med. Jag kallar mig själv för realist och skulle säga att jag är smart. Har full förståelse för att det inte går att fixa mig. Dom har INTE misslyckats.
Så hur går man vidare efter detta? Jag är väldigt erfaren i att skriva dessa trådar genom min depression i ren frustration. Finns inga vänner (vilket inte stör mig så mycket). Men saknaden att få uppleva att någon faktist tycker om mig, är det absolut värsta. Har aldrig varit omtyckt romantiskt. Ingen har heller någonsin tagit kontakt med mig först. Är och har alltid varit den snälla, energifulla nörden. Inget direkt sexigt i det.
Inte nog med att jag aldrig fått attention från tjejer, så har jag väldigt svårt att tycka om någon själv. Autismen gör att många saker är ett tvär nej. Och jag har inte direkt svar på varför dessa krav finns inom mig. Vet bara att det finns inget sätt för mig att se bortom dom. Men varför spelar mina krav roll när jag aldrig kommer i kontakt med det motsatta könet. Folk säger till mig att ”sänka mina krav”. Men hur ska kvinnan veta vad jag har för krav innan hon ens sett mig? Hur vet dom vem jag är? Det hela kommer till att folk vill hitta ett snabbt svar för att lösa ett problem. Men utan att läsa och ta till sig kontext så har de precis givit ett svar som inte alls hör till ämnet. Hur ska jag ens veta om det går att sänka på kraven om jag aldrig kan prata eller interacta med en tjej?
Det som hände i somras när jag blev lurad av en tjej efter 8 månader cirka, har stängt min hjärna från att någonsin råka illa ut igen. Nej jag förlorade inte pengar eller något fysiskt. Jag blev utnyttjad för min snällhet och uppvaktande. Så snöa er inte in på det. Nu skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv om detta skulle ske igen. Blir jag kär i någon så förväntar jag mig (om personen gillar mig tillbaka förståss) att vi kommer vara tillsammans livet ut. Det finns inget som tar på mitt psyke mer än relationer. Alltid bli förrådd, utnyttjad, bajsad på och skrattat åt. Går min bil sönder, huset brinner ner, jag bryter benet så skulle jag inte ens bli en gnutta arg, ledsen eller bitter. Speciellt om det händer något med min hälsa. Jag är aldrig den som skulle klaga ifall något skiter sig. Men andra människors reaktioner känns som en kniv i magen.
Hur fan ska jag må bra igen. Hur ska jag kunna ens leva i ensamhet utan att få uppleva kärlek alls?
Min lärare sa när jag var 12 ”Varenda person här inne kommer ha sex förr eller senare”. En annan sa ”Rök inte för då vill ingen hångla med er”. Sista aktiviter innan vi gick ut högstadiet var en uppgift för att samla poäng att ta med kondomer till skolan. Jag kom allra sist i den tävlingen som hade fler andra uppgifter. För den uppgiften gav mest poäng och många klarade det. Min mamma undrade varför jag inte tog kondomer från ungdomsmottagningen när vi besökte. Min mamma undra varför jag inte släpat hem en tjej ännu, för jag borde ha gjort det vid min ålder. Föräldrarna undrade om jag var gay och försökte trösta mig i en vecka. Jag var den ända som var oskuld i min klass på gymnasiet. Folk trodde jag har religiös. Skolkamrater försökte hitta lösa tjejer till mig. Familjemiddagar så kommer det sexskämt då och då.
Alla dessa tankar dyker upp varje dag i mitt huvud. Varför är jag så anti människa. Varför är allt så läskigt. Varför är jag inte omtyckt även om de aldrig ens fått höra min röst. Varför känns jag som ett barn som aldrig växt upp. Efter jobbet så säger folk ”hoppas jag blir lucky idag”. Eller när jag kommer in med fina kläder så frågar dom ”vem är tjejen du ska träffa” helt seriöst. Jag är lixom den ända som lever som jag gör. Jag går hem och täljer lite o pysslar i mitt rum. Vafan är felet
Antingen får jag svar från folk att ”Du är för ung du vet inte vad som händer i framtiden”. Jag har alltid haft rätt, allting som jag hatade förut hatar jag fortfarande och samma sak för grejer jag gillar. Alltid vetat i förväg om jag kommer tycka om något eller inte. Lyckats förutspå för det mesta alla dåliga händelser i mitt liv. Det finns inget som skulle få mig att tro att det kommer bli annorlunda
Sen får man svaret att man måste låta tiden läka. Jag lever i så kallat ”bästa åren” men varit deprimerad väldigt länge. Det finns inte nog med tid i världen att läka. Tiden rör sig inte alls. Jag kommer ihåg allt folk gjort och sagt.
Dom flesta säger dock att jag ska ta kontakt med psykiatrin. Men svaret blir alltid att det inte finns något mer dom kan hjälpa mig med. Jag kallar mig själv för realist och skulle säga att jag är smart. Har full förståelse för att det inte går att fixa mig. Dom har INTE misslyckats.
Så hur går man vidare efter detta? Jag är väldigt erfaren i att skriva dessa trådar genom min depression i ren frustration. Finns inga vänner (vilket inte stör mig så mycket). Men saknaden att få uppleva att någon faktist tycker om mig, är det absolut värsta. Har aldrig varit omtyckt romantiskt. Ingen har heller någonsin tagit kontakt med mig först. Är och har alltid varit den snälla, energifulla nörden. Inget direkt sexigt i det.
Inte nog med att jag aldrig fått attention från tjejer, så har jag väldigt svårt att tycka om någon själv. Autismen gör att många saker är ett tvär nej. Och jag har inte direkt svar på varför dessa krav finns inom mig. Vet bara att det finns inget sätt för mig att se bortom dom. Men varför spelar mina krav roll när jag aldrig kommer i kontakt med det motsatta könet. Folk säger till mig att ”sänka mina krav”. Men hur ska kvinnan veta vad jag har för krav innan hon ens sett mig? Hur vet dom vem jag är? Det hela kommer till att folk vill hitta ett snabbt svar för att lösa ett problem. Men utan att läsa och ta till sig kontext så har de precis givit ett svar som inte alls hör till ämnet. Hur ska jag ens veta om det går att sänka på kraven om jag aldrig kan prata eller interacta med en tjej?
Det som hände i somras när jag blev lurad av en tjej efter 8 månader cirka, har stängt min hjärna från att någonsin råka illa ut igen. Nej jag förlorade inte pengar eller något fysiskt. Jag blev utnyttjad för min snällhet och uppvaktande. Så snöa er inte in på det. Nu skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv om detta skulle ske igen. Blir jag kär i någon så förväntar jag mig (om personen gillar mig tillbaka förståss) att vi kommer vara tillsammans livet ut. Det finns inget som tar på mitt psyke mer än relationer. Alltid bli förrådd, utnyttjad, bajsad på och skrattat åt. Går min bil sönder, huset brinner ner, jag bryter benet så skulle jag inte ens bli en gnutta arg, ledsen eller bitter. Speciellt om det händer något med min hälsa. Jag är aldrig den som skulle klaga ifall något skiter sig. Men andra människors reaktioner känns som en kniv i magen.
Hur fan ska jag må bra igen. Hur ska jag kunna ens leva i ensamhet utan att få uppleva kärlek alls?
Min lärare sa när jag var 12 ”Varenda person här inne kommer ha sex förr eller senare”. En annan sa ”Rök inte för då vill ingen hångla med er”. Sista aktiviter innan vi gick ut högstadiet var en uppgift för att samla poäng att ta med kondomer till skolan. Jag kom allra sist i den tävlingen som hade fler andra uppgifter. För den uppgiften gav mest poäng och många klarade det. Min mamma undrade varför jag inte tog kondomer från ungdomsmottagningen när vi besökte. Min mamma undra varför jag inte släpat hem en tjej ännu, för jag borde ha gjort det vid min ålder. Föräldrarna undrade om jag var gay och försökte trösta mig i en vecka. Jag var den ända som var oskuld i min klass på gymnasiet. Folk trodde jag har religiös. Skolkamrater försökte hitta lösa tjejer till mig. Familjemiddagar så kommer det sexskämt då och då.
Alla dessa tankar dyker upp varje dag i mitt huvud. Varför är jag så anti människa. Varför är allt så läskigt. Varför är jag inte omtyckt även om de aldrig ens fått höra min röst. Varför känns jag som ett barn som aldrig växt upp. Efter jobbet så säger folk ”hoppas jag blir lucky idag”. Eller när jag kommer in med fina kläder så frågar dom ”vem är tjejen du ska träffa” helt seriöst. Jag är lixom den ända som lever som jag gör. Jag går hem och täljer lite o pysslar i mitt rum. Vafan är felet
Försök i stället att hitta ställen med riktiga människor, så får du andra referensramar. 
