Varför är frimärkssamlande utdöende när Pokémonkort är hur hett som helst?

Läste om frimärkssamlare i Leksand som försöker locka yngre och började fundera på varför det går så trögt. Pokémonkort bygger ju också på att samla, hitta sällsynta exemplar, byta och hålla koll på värde. Ändå känns det som en helt annan värld när det gäller intresset.

En annan sak jag reagerade på är att frimärkssamlande är en mansdominerad hobby. Pokémonkort samlas ju däremot av både killar och tjejer, kvinnor och män. Vad är det som gör att den ena hobbyn uppfattas som så könskodad och den andra inte? Handlar det om hur intresset marknadsförs, vilka miljöer man möts i eller om gamla föreställningar om vad samlande är?

Är det varumärket, designen och hela Pokémonvärlden som gör skillnaden? Eller har frimärksvärlden helt enkelt missat att förnya sig trots att alla män födda på 40talet anser att frimärkssmlande är äran och hjältarnas hobby?

Kanske borde man inte bara försöka få in unga i frimärksklubbar, utan också hitta på ett spel kring frimärkena. Något där man samlar, byter, tävlar eller löser uppdrag med olika märken. Det skulle kunna göra själva jakten lite mer levande.

Vad tror ni skulle krävas för att göra frimärkssamlande kul för dagens unga och mindre gubbigt? Finns det något i Pokémonkortens upplägg som frimärksvärlden skulle kunna sno rakt av?

Och en annan fundering, 50 år från nu kommer pokemonkort vara lika hopplöst töntigt som frimärkssamlande?

Det är populärt att fly den riktiga världen till alternativa världar, särskilt bland unga

Den riktiga världen är utforskad, känns gammal och tråkig eller till och med hostil. Då när frimärkssamling var populärt kunde "Guatemala" vara något exotiskt ställe man inte visste så mycket om, och att få ett brev eller hitta ett frimärke därifrån vara något riktigt spännande

Frimärken har säker blivit mindre intressanta att samla på i dag, då vi skickar mindre brev med tillhörande frimärken än förr. Frimärken kanske känns daterade för yngre människor
Jag har dock svårt att tro att pokemonkort kommer vara populära lika länge som frimärken var populära. Och frimärkssamlandet kommer säkert hålla i sig längre, fast i mindre utsträckning än storhetstiden än pokemonkort, som de flesta kommer skita totalt i inom tio år.

Jag tror absolut att det ligger något i det, men jag tror inte att det bara handlar om verklighetsflykt. Det finns ju en särskild tillfredsställelse i själva samlandet också, att leta, hitta något ovanligt, komplettera en serie, byta med andra och till slut få ihop en samling som känns komplett. Lite som ett pussel eller ett spel där man själv bestämmer målet.

Att Guatemala kändes exotiskt förr är en intressant poäng, men jag tror att fascinationen för att samla finns kvar. Pokémon har ju lyckats göra just jakten på det sällsynta till en stor del av upplevelsen. Kanske är frågan snarare varför frimärken inte längre lyckas skapa samma känsla av upptäckarlust och belöning? Behövs det en dålig tv-serie för att göra det populärt?

Anledningen till att frimärksvärdet sjunkit så mycket bland samlare, gissar jag då på att det naturligt blivit så att många storsamlare trillat av pinnen och deras förmögenhet har kommit ut på dödsbo för småpengar.

Att pokemon skulle vara mer värt att satsa på, finner jag föga troligt också.

Det finns, som nämns i tråden, verkliga saker också

Jag tror du är något på spåren där. När en generation storsamlare försvinner och stora samlingar säljs av genom dödsbon ökar ju utbudet samtidigt som återväxten kanske inte är särskilt stor. Då blir det svårt att hålla uppe värdena.

Jag tror inte heller att Pokémonkort nödvändigtvis är en bättre investering. Men det intressanta är kanske varför de lyckas locka nya samlare medan frimärken har så svårt med det. Och visst finns det verkliga saker att upptäcka i världen, men det ena behöver väl inte utesluta det andra? Samlandet har ju ett eget värde i sig, oavsett om det handlar om frimärken eller Pokémonkort.

Har ingen aning om Pokemonkort men en stor del av det är ju att man faktiskt kan spela med dom, i stil med Magic the Gathering? Plus nördhobbyn bland unga är rätt jävla 50/50 killar/tjejer.
Vilket är hur jävla fint som helst. Jag brukar gå förbi Gothcon i GBG varje år (jag är en fantastisk nörd på alla sätt) och det är så jävla värmande att se att hobbyn förnyas med yngre personer som kommer utan också att hobbyn jag är del av (roll- och brädspelshobbyn) blir mer och mer jämnviktad än hur det var förr då det bara var unga killar.

Frimärkssamlande är bara en samlingshobby mer än nåt annat. Och frimärken i säg är ju inte direkt välanvända numera? Som sagt, Pokemonkorten använder man när man spelar också.

Och idag vet folk allt om Guatemala? Tror att gemene man vet mer om Tolkiens Midgård och R.R. Martins Westeros än om Guatemala.

Dom amerikanska samlarna (på allting) är dom som har pengar 2026.

Jag har ett frimärke med Adolf Hitler på den tycker jag är frän. Jag har också en snygg Charizard. Vafan kort o dyl är ju perfekta samlarobjekt då man kan ha dom i pärmar och de tar inte upp plats

Tyvärr ja. Det demoniska har denna lockelse på de arma människorna.
Pokemon står dels för "poke a demon" (väck en demon) samt ("pocketdemon") ens egen lilla fickdemon....

Fast det är ju förhållandevis få som spelar Pokémon. Dom allra flesta samlar på det som jag och mina kompisar samlade på idrottsbilder - alltså i hopp om att få coola och/eller sällsynta bilder för clout.

Det faller lite på att det heter inte Pokemon, det heter Pokémon och är ett japanskt teleskopord som kommer av 'pocket' och 'monster' - eftersom det var ett Gameboy-spel där man samlade på monster. Skaparen Satoshi Tajiri tog inspiration från sin barndomshobby - att samla insekter. Små monster. Som man har i fickan - Gameboy är en bärbar konsol. Som man har i fickan.

På japanska kallas såna teleskopord för ryakugo och språket är fyllt av dom. Ett av dom mest kända är 'anime' som kommer från Animēshon.

På Japanska säger man nog snarare 'Akuma' eller kanske 'Dēmon'.

Det 'demoniska' kommer från Mammon.