Jeffrey Sachs uppmaning till Norden: Sluta vara USA:s verktyg och led Europa mot fred

Mats "Mazze" Nilsson har intervjuat den mycket erfarna ekonomen och fredsmäklaren professor Jeffrey Sachs, på Dissident-podden.

https://dissidentpodden.substack.com/p/jeffrey-sachs-message-to-sweden

Jag rekommenderar alla att lyssna på intervjun i sin helhet.

Nedan är ett försök till en sammanfattning.

Intervjun består av tre delar. Den första behandlar den historiska bakgrunden till Ukrainakriget, den andra hans föreslagna fredsplan. Den tredje delen (från 19:15) fokuserar på hans råd och budskap till Sverige och Norden.

Del 1: Den historiska bakgrunden
Jeffrey Sachs menar att det främsta motivet för Putins invasion var att förhindra att Ukraina förvandlades till ett militärt verktyg för USA mot Ryssland. Rysslands säkerhetspolitiska oro vilar på historiska erfarenheter såsom invasionerna av Karl XII på 1700-talet, Napoleon på 1800-talet och Hitler på 1900-talet.

Av detta skäl har ett centralt säkerhetspolitiskt mål för Ryssland varit att omge sig med en neutral buffertzon. Exempelvis hade Ryssland hellre sett ett enat men neutralt Tyskland efter andra världskriget framför ett delat land. Västmakterna, som befarade att ett återförenat Tyskland på nytt skulle bli en stormakt, förespråkade istället att USA och Sovjetunionen delade landet i två delar: Västtyskland (BRD) och Östtyskland (DDR).

Sedan Sovjetunionens fall har USA:s geostrategiska plan varit att utnyttja Rysslands tillfälliga svaghet för att expandera Nato österut till Ukraina trots löften om motsatsen till både Gorbatjov och Jeltsin i samband med Tysklands enande.

Del 2: Jeffrey Sachs fredsplan
Fredsplanen bygger på fem huvudpunkter som föreslås garanteras av FN:s säkerhetsråd (läs mer i hans artikel på Common Dreams):

1. Alliansfrihet: Ukraina förbinder sig att vara alliansfritt (enligt modell från Österrikes neutralitet 1955) och tillåter inte utländska baser eller trupper, men behåller rätten till ett eget försvar.
   
2. EU-integration: Ukraina tillåts fortsätta sin EU-integration som en neutral stat (med ett neutralitetsprotokoll likt Irlands), vilket godkänns av Ryssland.
   
3. Natos expansion stoppas: Nato drar tillbaka sitt tidigare löfte om framtida medlemskap för Ukraina och östra Europa.
   
4. Eldupphör och demilitarisering: Striderna fryses längs den aktuella kontaktlinjen utan att parterna formellt erkänner varandras territoriella anspråk, kompletterat med demilitariserade zoner och trupptillbakadraganden.
   
5. Nedrustning och återuppbyggnad: Avtal om medeldistansrobotar och nedrustning i Europa ingås, i kombination med gradvis hävda sanktioner och återlämnande av frysta tillgångar för att finansiera återuppbyggnaden.

Detta ramverk skulle enligt Sachs både skydda Ukrainas suveränitet och ta hänsyn till Rysslands säkerhetsmässiga invändningar mot Natos expansion.

Del 3: Råd till Sverige och Norden
Sachs beklagar att Sverige har övergett sin drygt 200-åriga alliansfrihet för att gå med i Nato. Han menar att Nato inte är en försvarsallians, utan en amerikansk militärallians i ett dödsdömt försök av USA att upprätthålla sitt militära världsherravälde. Att överge neutraliteten ser han som ett historiskt misstag; neutraliteten gav Sverige säkerhet, internationell respekt och en unik medlarroll som nu ersatts av att dras in i USA:s geopolitiska maktspel.

Sachs anser att europeiska och svenska ledare blint följer USA:s utrikespolitiska linje, vilket skadar Europas egna ekonomiska och säkerhetsmässiga intressen. Han uppmanar Sverige och övriga europeiska länder att återta sin diplomatiska självständighet stället för att fungera som USA:s geopolitiska redskap.

De nordiska länderna, särskilt Sverige och Finland, representerade tidigare en unik tradition av neutralitet, fredsmedling och stark diplomati. Genom att hela Norden nu ingår i Nato anser Sachs att regionen har förlorat sin oberoende röst och anpassat sig till Washingtons geostrategiska agenda.

Jeffrey Sachs uppmanar Norden att ta vara på sitt historiska anseende och bilda ett gemensamt freds- och medlingsblock i Europa. I stället för att agera som USA:s militära utpost mot Ryssland borde ett enat Norden leda Europa mot fred genom att arbeta för diplomati och avspänning.

Avslutningsvis uppmanar han den svenska allmänheten att ifrågasätta den rådande säkerhetspolitiska konsensusen, förstå risken för kärnvapeneskalering och kräva att ledarna prioriterar diplomati framför hotfull retorik.

Frågeställningar

• Är Sachs fempunktsplan för fred i Ukraina realistisk?
  
• Ligger det i Sveriges eget säkerhetsintresse att följa USA:s geopolitiska linje, eller borde vi driva en mer självständig europeisk/nordisk linje?
  
• Kan Norden återigen bli en röst för fred, medling och nedrustning eller har vi permanent förlorat vår diplomatiska roll i världen?

.
I huvudsak är det helt klart det ryska perspektivet som Sachs för vidare.

Hans syn på Sverige tilltalar förstås de som gillar den gamla sossesynen på Sverige som ett neutralt land och en fredsängel världen över.

Visst kan Putin uppfatta Ukraina som ett militärt verktyg för USA mot Ryssland men det faktiska skälet för att Väst uppmuntrat Ukraina att bli en del av västvärlden har knappast varit att Ukraina ska vara ett militärt verktyg mot Ryssland. Det har snarare handlat om en västerländsk exceptionalism och vilja att sprida Västs värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och marknadsekonomi, värderingar som i Väst uppfattas som överlägsna.

Det var en politik som redan efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 inte bara inkluderade Ukraina utan även Ryssland. Det var en strävan från Väst att sprida dessa värderingar och handlade inte om militärstrategi gentemot Ryssland - i varje fall inte i början innan Ryssland under Putin började föra sin aggressiva nationalistiska politik där Väst beskrivs som motståndare och fiende.

Ukraina som medlem i NATO uppfattas med stor övertygelse av ukrainarna som ett försvar mot en allt aggressivare Ryssland som följdriktigt de senaste fem åren fört ett avskyvärt anfallskrig mot Ukraina. Medlemsländerna i NATO har bildat en allians för att tillsammans stärka sitt skydd och de har inte gått samman för att anfalla Ryssland som Putin hävdar.

Jag tror inte på idén om Norden som ett pacifistiskt fredsblock som överger NATO. Det vore naturligtvis smaskens för Putin om vi övergår till neutralitet och "diplomati, nedrustning och avspänning".

Herregud vi måste ju kunna försvara oss mot Ryssland!

Går ej, vi måste lyda på dom stora punkterna för det är så demokrati i västvärlden fungerar, kolla bara på Nato medlemskapet t.ex.

Det är väl inget fel att föredra fred framför krig. Det är inget tecken på svaghet utan styrka och mognad att kunna lösa konflikter civiliserat genom att förhandla istället för att ta till nävarna. Dessutom är det säkrare för en själv


Ja delvis har du rätt men främsta skälet var ju att försäkra sig om att USA skulle bevara ovh utöka sin maktsfär. Att Ryssland skulle assimileras var bara en bisats.

Brzezinski förklarade USAs plan för Eurasia 1997:



Detta är definitivt inte sant. När jag bodde och arbetade i Ukraina 2004-2005 ansåg de att Nato var USAs imperialistiska verktyg. När Justjenko skrev på Nato-ansökan 2008 var 75% emot det i västra Ukraina och endast 5% för det i östra delen. Det var därför Janukovitz vann nästa val. Även 2014 efter att Janukovitj avsatts med USAs hjälp och Krim valt att ansluta sig till ryska federationen så såg betydligt fler ukrainare Nato som ett hot än som skydd.

https://news.gallup.com/poll/167927/crisis-ukrainians-likely-nato-threat.aspx
https://archive.org/details/BBGUkraineOpinion/mode/2up


Att arbeta för fred innebär inte att man inte ska ha militär styrka om det skulle behövas. Diplomati är det mest effektiva säkerhetspolitiska verktyget men eftersom man aldrig kan vara säker på motpartens avsikter bör man ha ett starkt defensivt försvar i avskräckande syfte.

Sachs brukar föra Kinas talan. Jag tror personligen han är betald av Kina.

Det han föreslår är troligen oacceptabelt för ukrainare.

.
.Ja då har vi redogjort för våra ståndpunkter. Så får vi se vad andra tycker.

Ja, tack för dina synpunkter och ett seriöst inlägg. Vi får se om diskussionen kommer igång. Tyvärr postade jag denna tråd för sent i går kväll. Jag är personligen orolig att Sverige förändrats så de senaste decennierna, inte bara när det gäller säkerhetspolitik.

Så många felbedömningar de sista decennierna när det gäller nedmonteringen av försvaret, migrationspolitiken, nollräntan och den fundamentalistiska tron på att offentlig sektor bör styras med ett konstlat marknadstänkande, s.k., New Public Management. Det sistnämnda har bara lett tillökad byråkrati och att museer och universitet får stänga på grund av konstlade marknadshyror. Men Nato-inträdet och DCA-avtalet är nog det mest idiotiska och farligaste felbedömningen Sverige gjort.

Jag känner inte igen mitt Sverige längre. Min gamla mor är ännu mer bedrövad och ledsen vad som hänt.

Det mest avslöjande med den här diskussionen och otaliga andra på Flashback och i etablerad västerländsk media är kanske inte oenigheten om Ryssland, utan den totala oförmågan att över huvud taget diskutera ryska säkerhetsintressen utan att reflexmässigt ropa Putin.

Mazze Nilsson och Jeffrey Sachs förtjänar uppskattning för att de under lång tid försökt lyfta blicken från den dagsaktuella propagandan och sätta konflikten i ett historiskt, geopolitiskt och säkerhetspolitiskt sammanhang.

Att förstå motpartens intressen är själva förutsättningen för diplomati och all form av förhandling, oavsett ämne. Att demonisera motparten är ingen säkerhetspolitisk strategi.

Vi har uppenbarligen fått en generation politiska ledare som tycks tro att diplomati innebär att motparten först ska kapitulera, be om ursäkt och erkänna vår moraliska överlägsenhet. Därefter kan man möjligen börja samtala. Samma logik återkommer i könsdebatten: kvinnors kritik av män ges tolkningsföreträde, medan mäns kritik av kvinnor reflexmässigt misstänkliggörs.

Det är inte diplomati. Det är impotenta, missriktade och unilaterala ultimatum förklädda till utrikespolitik. Och en synnerligen dyrbar sådan.

.
Tack för videon. Kul gubbe. Vältalig. Bra diktion. Bra engelska. Har lagt som bokmäke och ska se hela senare och inte bara delar.

Att förhandla med en ledare som Vladimir Putin anses av politiska psykologer och militära analytiker vara djupt hopplöst eftersom hans grundläggande personlighetsdrag gör traditionell diplomati värdelös.

Diplomati bygger på premissen att båda parter söker stabilitet, respekterar ingångna avtal och vill undvika onödigt lidande för sina befolkningar. Ingen av dessa premisser finns hos en ledare med en fullt utvecklad profil av den mörka triaden.

Förhandlingar med Putin misslyckas av fyra psykologiska och strategiska skäl:

Den machiavelliska synen på avtal: "Lögner är ett strategiskt verktyg"

För en machiavellist har ord, fördrag och underskrifter inget inneboende värde eller moralisk skyldighet. Avtal ses enbart som tillfälliga taktiska manövrer.

I praktiken: Historien visar att Putin upprepade gånger har använt förhandlingar och vapenvilor (t.ex. Minskavtalen efter 2014) för att återbeväpna, omgruppera sina trupper och vagga sin motståndare till sömns inför en ny attack.

För Putin är diplomati inte ett alternativ till krig, utan en förlängning av krig med andra medel. Att ingå en överenskommelse med honom är i praktiken bara att bjuda in till nästa misslyckande så snart det tjänar hans syfte.


Den psykopatiska noll-empatin och det långsiktiga perspektivet

En central del av subklinisk psykopati är en total känslomässig kyla och frånvaro av ånger. Putin påverkas inte av förlusten av hundratusentals ryska eller ukrainska liv eller ekonomins lidande.

I praktiken: Traditionella demokratiska ledare kan pressas till förhandlingsbordet av sina befolkningar eller av moraliska skrupler över krigets fasor. Eftersom Putin är helt immun mot denna typ av påtryckningar har han inget incitament att sluta. Han agerar med extremt risktagande och antar att han helt enkelt kan vänta på att västerländska demokratier ska tappa tålamodet och pressa Ukraina till eftergifter.

Den narcissistiska megalomanin och det historiska arvet

Förhandlingar kräver alltid kompromisser där båda parter ger upp något. Men för en grandios narcissist är kompromiss detsamma som förödmjukande nederlag.

I praktiken: Putin ser sig inte som en vanlig politiker som måste lösa en konflikt; han ser sig själv som en historisk figur på ett nästan gudomligt uppdrag att återställa det ryska imperiet. Han kan inte acceptera en överenskommelse som avslöjar honom som svag eller bristfällig, eftersom det skulle krossa hans narcissistiska självbild och hota den personkult han har byggt upp. Varje förhandling som inte ger honom fullständig seger är oacceptabel för hans ego.

Spelet som ett "nollsummespel"

Enligt Putins uppfattning finns det inga "vinn-vinn"-lösningar. Hans världsbild är binär: antingen vinner man eller förlorar man. Om Ukraina eller väst får en fördel eller behåller sin suveränitet, känner Putin att han har förlorat. Han kan bara känna att han har vunnit om den andra sidan krossas eller helt kuvas.

Vad blir konsekvensen?

Eftersom förhandlingarna är hopplösa påpekar strategiska experter att konflikten bara kan lösas på två sätt: Antingen genom att tillfoga hans militär en sådan total kollaps på slagfältet att han fysiskt förlorar förmågan att strida längre, eller genom att det ryska systemet kollapsar inifrån när eliten avlägsnar honom för att rädda sig själva. Med andra ord kan man inte förhandla fram en fred med Putin; fred kan bara upprätthållas genom att ta bort hans förmåga att föra krig.

Jan Öberg är en kämpe för fred och konflikthantering sedan många decennier. Även han intervjuades nyligen på Dissident-podden.

https://dissidentpodden.substack.com/p/fred-ar-inte-bara-franvaro-av-krig

Det stämmer säkert att uppfattningen om att ”det inte går att lita på Ryssland” är allmänt spridd i dag. Men att utgå från det som en absolut sanning är en farlig felanalys av flera skäl.

För det första kräver en objektiv granskning av historien att vi ser till hur nedrustnings- och säkerhetsarkitekturen faktiskt har monterats ned. Under decennierna fram till 2022 har Ryssland i huvudsak hållit ingångna avtal. Under samma period var det i stället USA som ensidigt valde att montera ned flera av de viktigaste pelarna för global stabilitet, t.ex. ABM-avtalet Iranavtalet, INF-avtalet och Open Skies-avtalet.

När västvärlden fastnar i narrativet att Ryssland "aldrig går att förhandla med" hamnar vi i en diplomatisk återvändsgränd. Om utgångspunkten är att alla avtal ändå kommer att brytas återstår bara militär eskalering. Det låser fast båda parter i orubbliga positioner där ingen kan ge efter utan att framstå som besegrad.

Kalla krigets mest stabila avtal byggde inte på tillit eller sympati, utan på verifierbara mekanismer förankrade i båda parters egenintresse. Att avfärda diplomatin är i praktiken att ge upp hoppet om fred.

En hållbar säkerhetsordning i Europa kräver att vi återgår till en realistisk och verifierbar diplomati som väger in båda sidors säkerhetsintressen.