Dejting 2026 är ren Cancer och värre blir det

Kände jag behövde skriva av mig i detta ämne, som jag intresserat mig av ett tag. O nej, jag är ingen incel. Jag har i princip varit i relationer konstant med lite mellanrum de senaste åren och har ett förhållande även idag- än så länge...

Jag skulle gå så långt att kalla detta för ett existensiellt problem för hela västvärlden. Vilket tillslut kommer leda till vårt förfall.

Till alla dom jag känner brukar jag säga: Håll hårt i din partner. Minsta lilla motgång är inte hela världen. Du vill inte börja om på nytt o ge dig ut i dejtinghaveriet idag.

Så... Nu till frågan. Om vi börjar med att fråga oss.
Vem är det som väljer partner? Jo det gör kvinnan.
Är situationen idag kvinnans fel? Nej. Det är samhällsutvecklingen som lett oss hit. Kvinnan är bara formad av resultatet från samhällsutvecklingen. Och agerar utifrån hur hon biologiskt fungerar.

Separationer är på rekordnivåer. Singel-hushållen ökar för varje årtionde(Sverige är faktiskt i topp i hela världen). Varför har det blivit såhär? Varför finner män (och kvinnor för den delen) dejting helt omöjliga idag? Det finns inte en förklaring till detta. Utan det finns flera delförklaringar som tillsammans utgör förklaringen.

1. Staten har ersatt partnern. Vi lever idag i ett samhälle där vi inte längre är beroende av varandra till mer än att spotta ut avkommor. Den moderna välfärdsstaten har gjort partnern ekonomiskt överflödig. Man behöver helt enkelt inte en annan vuxens inkomst för att överleva. Att vara två är mer en lyxkonsumtion som inte är nödvändig.

2. Den digitala köttmarknaden.
Detta skulle kunna vara huvudförklaringen och som påverkat mest. Forskning på algoritmer visar att en liten klick av de mest attraktiva männen får den absoluta majoriteten av uppmärksamheten från kvinnorna, medan en stor andel män väljs bort helt. Samtidigt gör det oändliga utbudet av "nästa klick" att kvinnor drabbas av beslutsångest och snabbt ger upp en relation vid minsta problem, eftersom marknaden intalar dem att det finns någon bättre runt hörnet. Ett utbud som aldrig tar slut.

3. En hypergami som blivit extrem.
Statusfixeringen har aldrig varit så enorm som den är idag. I den mest individualistiska tidsåldern som existerat. Att hypergami blivit så extrem idag påverkas i hög grad av det vi ser och matas med i sociala medier. Kvinnors största förebilder idag är såna som Bianca Ingrosso och andra influencers som har tillgång till en stor del av toppskiktet av män. Med den konstanta bekräftelsen kvinnor matas med o med förebilder som Bianca, blir resultatet att kvinnorna anser att de "förtjänar" toppskiktet av män. Vilket i realiteten förstås är helt verklighetsfrånvänt. Kvinnor utbildar sig även idag i allt högre utsträckning än vad männen gör där kvinnor söker partners med minst samma, men oftast högre, socioekonomiska status som de själva (utbildning, inkomst, status). Idag är detta omöjligt att tillfredsställa.

4. Extrem individualism och "kompromissfobi"
Skandinavisk kultur är djupt präglad av vad forskare kallar statsindividualism. Att leva i en relation idag innebär enorma kompromisser, uppoffringar av den egna friheten och att man stundtals sätter sina egna behov åt sidan. I en kultur där självständighet är det högsta idealet uppfattas dessa kompromisser allt oftare som en förlust av den egna identiteten. Många väljer bort partnerskap för de har blivit för bekväma – de vill inte anpassa sin vardag, sin ekonomi, sin inredning eller sina vanor efter någon annan. Singellivet är helt enkelt den minsta gemensamma nämnaren för total personlig kontroll.

Sist. Men inte minst:
5. Dopaminvågen från sociala medier
Sociala medier och dejtingappar är designade för att trigga hjärnans belöningssystem. Kvinnor som åtminstone ligger på en 5a (på en 1-10 skala) kan idag enkelt bli översköljda av uppmärksamhet. Denna konstanta ström av bekräftelse skapar givetvis en skev bild av det egna marknadsvärdet på dejtingmarknaden. Det kräver inte heller någon ansträngning från avsändaren, varför det kan ske i såna enorma proportioner. Detta leder till att kraven på en potentiell partner skruvas upp till orealistiska nivåer. (Kvinnor som egentligen är femmor tror de är åttor-tior tex).


Sociala medier belönar det ytliga – utseende, status och yttre attribut. Det bygger upp ett digitalt kapital som sällan går att växla in i en stabil, långsiktig tvåsamhet, eftersom en verklig relation kräver egenskaper som inte syns i ett Instagramflöde (som tålamod, kompromissvilja och emotionell mognad).
Resultatet blir att den digitala bekräftelsen kan fungera som en bedövning mot ensamhet på kort sikt, men samtidigt göra det svårare att etablera äkta relationer på lång sikt.

Denna utvecklingen ser inte ut att byta riktning, eller ens bromsas. Jag vet inte om jag vill veta hur relationer och samlevnad ser ut om 20-30 år..

Hur ska relationer och samlevnad räddas i västvärlden?

Åh herregud here we go again.

I naturen är det honorna som väljer vem som ska få befrukta henne.

Resten får nån annan ta hand om. Jag måste städa.

Varför göra det här till ett könskrig hela tiden? Trådskaparen missade att ta upp exakt de du visade prov på här.

Jag svarade på detta " Jo det gör kvinnan.
Är situationen idag kvinnans fel? Nej. Det är samhällsutvecklingen" med att det är felaktigt då det är så det ser ut i naturen.

Eh jaaa....? Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Läs istället för bekräfta att du är intellektuellt eftersatt.

Gjorde jag?

Fjärde stycket..:
"Så... Nu till frågan. Om vi börjar med att fråga oss.
Vem är det som väljer partner? Jo det gör kvinnan.
Är situationen idag kvinnans fel? Nej. Det är samhällsutvecklingen som lett oss hit. Kvinnan är bara formad av resultatet från samhällsutvecklingen. Och agerar utifrån hur hon biologiskt fungerar."

Helt naturligt att problematiken handlar mycket om kvinnan (just för att kvinnan är den som väljer partner), men det är inte detsamma som att det är kvinnornas fel. Som jag tydligt förklarar.

Nej du har rätt. Håller med om det mesta.

Men han skriver redan att kvinnan väljer partner och agerar utifrån sin biologi. Vad är det du menar är fel i det du citerar?

Jag läser samhällsproblematik. Han försöker diskutera vad som händer när vår biologi möter dagens samhälle, med sociala medier och dejtingappar. Att hänvisa till naturen svarar inte på det. Samma biologiska drivkrafter kan finnas under helt olika förhållanden.

Du får gärna ifrågasätta hans förklaringar, men då behöver du bemöta det han skriver om samhället. Att kvinnan väljer partner förklarar inte i sig varför relationer skulle fungera sämre idag än tidigare. Det är den förändringen han försöker diskutera. Det borde gå att prata om utan att göra män och kvinnor till motståndare.

ur vet du detta om du inte ens dejtar nu?

Varför ska de räddas? Du kallar manlig frihet för cancer?

Hatar man frihet, pengar och sex ska man ingå i en monogam relation med en kvinna, eller bo med en kvinna.

Män behöver lära sig att kvinnor inte är huvudsaken i livet. Kvinnor är en liten parantes.

Vissa män får kvinnor lätt, och många kvinnor. Låt dom få dessa kvinnor. Dessa män kommer inte bli lyckligare eller känna mer tillfredsställelse i livet, tvärtom pga kvinnor är oerhört tidskrävande och distraherande från allting annat som är mycket roligare än kvinnor.

Massor av män har kvinnliga partners. Ts påstår sig ha en kvinnlig partner. Och nej alla män med kvinnlig partner är inte svinrika. De är era grannar, era arbetskamrater del att par ni möter i mataffären. Till synes helt vanliga snubbar. Är det inte lite intressant att diskutera vad som skiljer dessa män från de som misslyckats med att träffa kvinnliga partners?

En mycket vettig och klarsynt analys.

Tyvärr så blir det nog svårt att göra något åt problemet. Kvinnor och män är så "hjärntvättade" att det har blivit en självgående process.

Sunda känslor av existensiell ensamhet och önskan om livspartner och familj förträngs och ges etiketten "svaghet" av människorna själva. Jag "borde" inte känna så - jag är misslyckad om jag inte blir lycklig av ytlig bekräftelse, tillfällig sex och att leva upp till förebilder i media. Människor ser det som ett personligt nederlag att välja familjelivet och ge upp sin position i hierarkin inom kompisgänget.

Man bejakar inte sina sunda, biologiska drivkrafter att söka och stärka nära band till en partner, och att ingå i en familjegemenskap. Om man inte lyckas döva dessa känslor med sex, ytlig bekräftelse och tillfälliga romanser, så tar man till mat, vin och annat. Istället för att slappna av, strunta i andras jakt/hierarki och göra det som man mår genuint bra av.

En del tror jag handlar om att många ser det som två separata alternativ - antingen så är man piffad, läcker och får bekräftelse som singel ELLER så blir man en asexuell, trött förälder i flottigt hår och mysbyxor. Människor ger upp sex och romantik i sina relationer - speciellt när de har småbarn - och struntar sedan i att blåsa liv i de delarna när blöjåldern är förbi. Vardag och familjeliv blir en gråtrist ändstation istället för en levande man-kvinna-kärleksrelation med olika delar.

Män är ofta dåliga på att uppvakta och att hitta balansen mellan att flirta och ge emotionell trygghet. Kvinnor brister ofta i att visa mannen respekt och att få honom att känna sig åtrådd. Man gör sig fin för andra, men inte för sin partner. Man finns där känslomässigt för andra, men inte för sin partner.

Kvinnor dövar sig med ytlig bekräftelse, och sänker sin standard på män i takt med att de blir äldre, för att kunna fortsätta få sitt dopamin tills de inte längre har något att hämta på "marknaden" - först då vaknar de upp och inser att de får spendera ålderdomen ensamma och olyckliga.

Män växer inte heller upp utan fortsätter att leka (om de tillhör topp-20%) eller ger upp kvinnor/kärlek/relationer och slutar anstränga sig.

Hoppet finns kanske i att ge våra barn en bättre uppfostran. Att skydda dem från mediaflöde, influencers och realitysåpor. Att skydda dem från Disney och Hollywood. Att skydda dem från vänsterliberal ideologi - även den del som drabbar dem via barnomsorg, skola och samhället i övrigt.

Men det är mycket svårt och i vissa fall olagligt. Dessutom så präglas barn som starkast av sina nära förebilder - föräldrarna. Det blir svårt för separerade föräldrar att ge barn en bild av hur en sund kärleksrelation fungerar - de präglas av vilken relation deras anknytningspersoner (föräldrarna) har med varandra, inte de nya relationer som de eventuellt lyckas skapa med andra.