Att våga stå för det man tror på som kristen

Är en kristen man på 21 år. Ända sedan jag blev kristen för 7 år sedan har jag fått bemöta hån och narr av ateister och agnostiker, inte bara bekanta men också min direkta familj. I de flesta fall har min syn på synd varit föremål för det till den grad att mina åsikter helt förbises som irrelevanta i vad nu än de pratat om där jag försökt sticka in. I längden som konsekvens så tas jag inte på allvar i andra sammanhang. Vad bör man göra för att åtgärda situationen? Kan ju inte direkt skita i min familj men kan inte heller inte inte stå för det jag tror på. Stundom har detta väckt ett hat och förakt mot de jag talar om men då har jag isolerat mig själv för att det inte ska slå rot i mig, är ju mot Jesu lära.

Vad kan man mer göra än att be och stoiskt uthärda detta? Skulle ändå säga att gud hjälpt mig och att jag utvecklat ett enormt tålamod men det hela är extremt sårande. Har försökt prata med min direkta familj om det utan någon större förändring.

Vad är din syn på synd?

Några återkommande repliker jag får när det diskuteras t.ex abort, sex och om det är ok att ljuga:

"Hahaha så kan man tänka."
"Du kommer aldrig få en tjej om du tänker så."
"Är du inte lite väl autistisk nu?"

Och ja jag har högfungerande autism och ADD men det diskvalificerar väl ändå inte mina tankar, tycker att alla människor förtjänar respekten att mötas i sak. Det är en ytterligare dimension jag inte tidigare nämnt som ofta spelar en roll.

Är en kristen man på 21 år. Ända sedan jag blev kristen för 7 år sedan har jag fått bemöta hån och narr av ateister och agnostiker, inte bara bekanta men också min direkta familj. I de flesta fall har min syn på synd varit föremål för det till den grad att mina åsikter helt förbises som irrelevanta i vad nu än de pratat om där jag försökt sticka in. I längden som konsekvens så tas jag inte på allvar i andra sammanhang. Vad bör man göra för att åtgärda situationen? Kan ju inte direkt skita i min familj men kan inte heller inte inte stå för det jag tror på. Stundom har detta väckt ett hat och förakt mot de jag talar om men då har jag isolerat mig själv för att det inte ska slå rot i mig, är ju mot Jesu lära.

Vad kan man mer göra än att be och stoiskt uthärda detta? Skulle ändå säga att gud hjälpt mig och att jag utvecklat ett enormt tålamod men det hela är extremt sårande. Har försökt prata med min direkta familj om det utan någon större förändring.

Är en kristen man på 21 år. Ända sedan jag blev kristen för 7 år sedan har jag fått bemöta hån och narr av ateister och agnostiker, inte bara bekanta men också min direkta familj. I de flesta fall har min syn på synd varit föremål för det till den grad att mina åsikter helt förbises som irrelevanta i vad nu än de pratat om där jag försökt sticka in. I längden som konsekvens så tas jag inte på allvar i andra sammanhang. Vad bör man göra för att åtgärda situationen? Kan ju inte direkt skita i min familj men kan inte heller inte inte stå för det jag tror på. Stundom har detta väckt ett hat och förakt mot de jag talar om men då har jag isolerat mig själv för att det inte ska slå rot i mig, är ju mot Jesu lära.

Vad kan man mer göra än att be och stoiskt uthärda detta? Skulle ändå säga att gud hjälpt mig och att jag utvecklat ett enormt tålamod men det hela är extremt sårande. Har försökt prata med min direkta familj om det utan någon större förändring.

Är en kristen man på 21 år. Ända sedan jag blev kristen för 7 år sedan har jag fått bemöta hån och narr av ateister och agnostiker, inte bara bekanta men också min direkta familj. I de flesta fall har min syn på synd varit föremål för det till den grad att mina åsikter helt förbises som irrelevanta i vad nu än de pratat om där jag försökt sticka in. I längden som konsekvens så tas jag inte på allvar i andra sammanhang. Vad bör man göra för att åtgärda situationen? Kan ju inte direkt skita i min familj men kan inte heller inte inte stå för det jag tror på. Stundom har detta väckt ett hat och förakt mot de jag talar om men då har jag isolerat mig själv för att det inte ska slå rot i mig, är ju mot Jesu lära.

Vad kan man mer göra än att be och stoiskt uthärda detta? Skulle ändå säga att gud hjälpt mig och att jag utvecklat ett enormt tålamod men det hela är extremt sårande. Har försökt prata med min direkta familj om det utan någon större förändring.

Är en kristen man på 21 år. Ända sedan jag blev kristen för 7 år sedan har jag fått bemöta hån och narr av ateister och agnostiker, inte bara bekanta men också min direkta familj. I de flesta fall har min syn på synd varit föremål för det till den grad att mina åsikter helt förbises som irrelevanta i vad nu än de pratat om där jag försökt sticka in. I längden som konsekvens så tas jag inte på allvar i andra sammanhang. Vad bör man göra för att åtgärda situationen? Kan ju inte direkt skita i min familj men kan inte heller inte inte stå för det jag tror på. Stundom har detta väckt ett hat och förakt mot de jag talar om men då har jag isolerat mig själv för att det inte ska slå rot i mig, är ju mot Jesu lära.

Vad kan man mer göra än att be och stoiskt uthärda detta? Skulle ändå säga att gud hjälpt mig och att jag utvecklat ett enormt tålamod men det hela är extremt sårande. Har försökt prata med min direkta familj om det utan någon större förändring.

För- och nackdelar till att främja frälsningen av sin själ?

Seriöst?

Jesu Kristi Doktrin (det Jesus sa och gjorde) står över Bibeln, det Nya Testamentet är det NYA förbundet mellan människorna och den Allsmäktige.

Vägen till Frälsning (betyder räddning från denna (fallna) värld) går genom Jesus Kristus, att öppna sitt hjärta för honom och bekänna honom som Rättfärdighetens Konung.
Sanningen är en person, och denne person är Jesus (namnet betyder "den som räddar")

Är en kristen man på 21 år. Ända sedan jag blev kristen för 7 år sedan har jag fått bemöta hån och narr av ateister och agnostiker, inte bara bekanta men också min direkta familj. I de flesta fall har min syn på synd varit föremål för det till den grad att mina åsikter helt förbises som irrelevanta i vad nu än de pratat om där jag försökt sticka in. I längden som konsekvens så tas jag inte på allvar i andra sammanhang. Vad bör man göra för att åtgärda situationen? Kan ju inte direkt skita i min familj men kan inte heller inte inte stå för det jag tror på. Stundom har detta väckt ett hat och förakt mot de jag talar om men då har jag isolerat mig själv för att det inte ska slå rot i mig, är ju mot Jesu lära.

Vad kan man mer göra än att be och stoiskt uthärda detta? Skulle ändå säga att gud hjälpt mig och att jag utvecklat ett enormt tålamod men det hela är extremt sårande. Har försökt prata med min direkta familj om det utan någon större förändring.