Det finns nog ingen människa som är riktigt ärlig jämt. Med undantag för vissa religiösa kanske, klosterfolk som arbetat med att se in i sig själva och övervaka sina egna tankar och sitt eget beteende i decennier. Övriga fibblar nog lite i alla fall, de flesta dagar då de träffar andra människor.
Vidare krävs det lite social smidighet om samhället ska fungera. Om någon skulle säga rakt ut till värdinnan att maten hon har lagat är jätteäcklig, för att bara ta ett exempel, så skulle det inte bli någon trevlig middag för någon.
Sedan kan det också vara så att människor inte ljuger medvetet, utan önsketänker. Dagdrömmar har med åren blivit till en verklighet i minnet. Tänkte på detta när jag träffade några gamla kompisar för någon månad sedan, när jag var avstängd härifrån och hade tråkigt och därför grep efter min gamla handskrivna adressbok!

Vi pratade gamla minnen. En sa t.ex. att hon hade haft så svårt att freda sig för alla äldre killar som var intresserade av henne, men detta stämmer inte alls. Jag såg aldrig att någon enda kille skulle ha varit intresserad av henne på den tiden. Men för henne är detta sant. Och jag sa inte emot. Hon kan få minnas sin tonårstid så, om hon mår bättre av det.