Att förena motsatser?

Har på senare tid återkommit till en Substack vars innehåll faktiskt sticker ut. Ofta landar diskussionen mellan två läger, de som vill bevara det gamla och de som vill förändra samhället. Men är det verkligen så enkelt?

Den här skribenten framför ett resonemang om traditionalism som försöker förena motsatserna istället för att välja sida mellan dem. Tanken är ungefär att tradition inte behöver betyda nostalgi och att förändring inte automatiskt innebär framsteg. Man kan behöva förändra vissa saker som är gamla ör att bevara det som faktiskt är värt att bevara.

Men det väcker en fråga. När blir förmågan att leva med motsägelser en styrka, och när blir den bara ett sätt att slippa erkänna att man har fel?

Vad tycker ni? Är det här en hållbar politisk filosofi eller blir det mest ett sätt att få en egen position att verka konsekvent trots att den egentligen inte är det?



https://hardensrost.substack.com/p/coincidentia-oppositorium-en-traditionalism

Kan det inte snarare handla om att skribenten inte är dogmatisk, utan inser att inte allt är värt att bevara och att ett visst mått av kreativ förstörelse är nödvändig för att göra framsteg?

Nidbilden av konservativa som förändringsobenägna är ett stort problem eftersom det bara kan mynna ut i politisk impotens när det tas på allvar. Tänk att termen ligger nära kontrarevolutionär istället, vilket har historiskt stöd. Kontrarevolutionen är en aktiv handling, inte en broms!

Det är snarare så att viktiga och centrala delar av vår kultur -- det som är livskraftigt -- vill vi inte rasera utan slå vakt om och stärka.

Däremot behöver vi radikala politiska förändringar med tanke på hur progressiva krafter förstör samhället inom område efter område (skola, demografi, kultur osv). Det är inte oförenligt med ovanstående, utan går hand i hand. Radikal kommer av radix, rot: att gå tillbaka till rötterna är radikalt -- vilket inte krockar med konservatismen heller. Det beror på vilken sorts radikalism eftersom radikalism kan gå i olika riktningar.

Julius Evola, traditionalismens grundare. Läs!

Läser man den där bloggen är det dock ganska tydligt en annan form av traditionalism som åsyftas.

Jag håller med om att konservatism inte nödv. betyder passivitet. Men det är väl ganska stor en skillnad mellan att återställa en förlorad ordning och att återupprätta premisserna för ett levande traditionellt samhälle.

Jag tycker dock att det förflutna böt inte tjäna som en färdigställd planritning.Traditionen måste kunna förändras för att föras vidare. Att bevara är inte alltid att återställa. Ibland måste man också kunna beskära vad man vill bevara för att hålla det man nu vill bevara att leva vidare.

Jo, men då är frågan vad man menar med framsteg. Att allt gammalt inte är värt att bevara är väl ett givet. Men kreativ förstörelse är inte alltid kreativt. Ibland river man ned sådant vars värde man inte längre förstår.

Tradition kräver därför både urskillning och förändringsförmåga. Konsten är inte att bevara allt. Det är att veta vad som måste få leva vidare och vad som behöver avlägsnas.

När Ludvig XVIII återupprättade kungadömet och kyrkans ställning återgick han inte till L'Ancien Régime från före franska revolutionen. Det var en politisk omöjlighet och han hade förlorat tronen om han försökt avskaffa Napoleons lagstiftning och förvaltning. Även vi behöver se till vad som går att återupprätta, vad som pragmatiskt kan behållas och var det behövs kreativt nytänk. Jag håller med om att grundförutsättningarna (familj, nation, tradition) för en livskraftig svensk kultur är mer avgörande att värna om än exakt politisk form. Förmodligen behöver vi mer nytänk (eller kanske nygammalt) än konservativa hade i det tidiga 1800-talets Frankrike.

Ja okej, nån slags egenuppfunnen traditionalism som jag inte ger mycket för. Nej, jag har svårt att se hur man kan förena motsägelser - det landar i viljor som konstant drar åt olika håll. Lika barn leka bäst.