Varför köper folk nya bruksbilar för 800 000 kr med privata pengar?

så tänker unga. När man blir lite äldre förstår man att ingen bryr sig om vilken bil du har

I min umgängeskrets så är det flera som kör bilar med nypris en bra bit över 800 tkr.

Men det är bara en som har köpt bilen kontant, en välbeställd pensionär.

I de övriga fallen handlar det om företagsleasing.

Jag har funderat på en sak. Hur resonerar egentligen folk som köper en ny Mercedes E-klass för 700–800 tusen kronor med sina egna pengar, bara för att få åka lite bekvämare till jobbet?

Jag kan förstå det om man har förmånsbil via jobbet och får tillgång till en fin bil till en rimlig faktisk kostnad. Jag kan också förstå den som köper en gammal raritet, en entusiastbil eller något som har potential att behålla eller öka i värde. Då finns det åtminstone något mer än själva transporten i ekvationen.

Men en helt vanlig ny bruksbil för nästan en miljon?

Bilen ska ta dig från A till B, kanske i lite bättre stolar och med lite mindre vägljud. Absolut, komfort är trevligt. Men är det verkligen värt flera hundra tusen kronor extra jämfört med en bil för 250–350 tusen?

Pengarna försvinner ju inte bara vid köpet. Du har värdeminskning, försäkring, service och andra kostnader. Efter några år kan du ha bränt flera hundra tusen på att åka lite bekvämare, samtidigt som pengarna hade kunnat ligga investerade och faktiskt göra nytta för dig.

Det jag framför allt undrar är hur många som är helt ärliga mot sig själva när de motiverar köpet.

Hur många köper egentligen en sådan bil för att de uppskattar komforten, och hur många gillar också tanken på att grannen, kollegorna eller folk på parkeringen ska se att de kör en Mercedes?

För handen på hjärtat, hur många andra bryr sig egentligen? De flesta tittar väl på bilen i några sekunder och går sedan vidare med sitt liv. Samtidigt kanske ägaren har lagt en stor del av sitt ekonomiska utrymme på något som tappar värde varje år.

Jag säger inte att man ska leva som en munk och aldrig unna sig något. Man ska självklart använda sina pengar till det man tycker om. Men det är skillnad på att ha råd med något och att det faktiskt är ett vettigt köp.

Så jag är genuint nyfiken

Ni som har köpt en ny bil för 700–900 tusen kronor privat, utan förmånsbil eller andra särskilda upplägg, hur resonerade ni? Var det verkligen körkomforten som motiverade prislappen, eller spelade status och känslan av att ha en fin bil också in?

Och om ni fick välja mellan att köra en bil för 800 000 kr eller att ha exempelvis 600 000 kr extra investerade på börsen och köra en bil för 200 000 kr, vilket hade ni valt?

Nu är det väl främst lite äldre som köper dessa bilar privat, men du menar att det finns andra anledningar än de jag nämnde för dessa att köpa dem? Vilka?

Bilar har ju blivit som mobiltelefoner, folk har det senaste i några år och byter upp sig. Allt på avbetalning/krediter/abonnemang.
Kreti och pleti lever idag som att de vore mångmiljonärer.

För att vi har råd!
För att vi har den standarden.
För att vi redan har pengar investerade på bla börsen.

Det är ju nästan tragikomiskt hur du utgår helt från din egen plånbok och automatiskt drar slutsatsen och normen att alla som köper en dyrare bil måste leva på krita. Det blir ganska skevt när du tror att dina egna ekonomiska begränsningar är ett riktvärde för hela samhället. Faktum är att de som köper dessa bilar privat oftast har ett helt liv av sparande, karriär och bostadsvinster bakom sig – de har helt enkelt råd och är betydligt rikare än vad du utgår ifrån. De behöver inte leka mångmiljonärer med krediter eller hetsbyta leasingkontrakt som om det vore mobiltelefoner, utan de köper kvalitet kontant för att pengarna faktiskt finns på kontot.

Jag utgår verkligen inte från mig själv utan jag utgår från verkligheten.
Givetvis finns det människor som verkligen har råd med sina bilar! Men majoriteten av den svenska befolkningen är överbelånade upp över öronen. Det är fakta.

Jag har funderat på en sak. Hur resonerar egentligen folk som köper en ny Mercedes E-klass för 700–800 tusen kronor med sina egna pengar, bara för att få åka lite bekvämare till jobbet?

Jag kan förstå det om man har förmånsbil via jobbet och får tillgång till en fin bil till en rimlig faktisk kostnad. Jag kan också förstå den som köper en gammal raritet, en entusiastbil eller något som har potential att behålla eller öka i värde. Då finns det åtminstone något mer än själva transporten i ekvationen.

Men en helt vanlig ny bruksbil för nästan en miljon?

Bilen ska ta dig från A till B, kanske i lite bättre stolar och med lite mindre vägljud. Absolut, komfort är trevligt. Men är det verkligen värt flera hundra tusen kronor extra jämfört med en bil för 250–350 tusen?

Pengarna försvinner ju inte bara vid köpet. Du har värdeminskning, försäkring, service och andra kostnader. Efter några år kan du ha bränt flera hundra tusen på att åka lite bekvämare, samtidigt som pengarna hade kunnat ligga investerade och faktiskt göra nytta för dig.

Det jag framför allt undrar är hur många som är helt ärliga mot sig själva när de motiverar köpet.

Hur många köper egentligen en sådan bil för att de uppskattar komforten, och hur många gillar också tanken på att grannen, kollegorna eller folk på parkeringen ska se att de kör en Mercedes?

För handen på hjärtat, hur många andra bryr sig egentligen? De flesta tittar väl på bilen i några sekunder och går sedan vidare med sitt liv. Samtidigt kanske ägaren har lagt en stor del av sitt ekonomiska utrymme på något som tappar värde varje år.

Jag säger inte att man ska leva som en munk och aldrig unna sig något. Man ska självklart använda sina pengar till det man tycker om. Men det är skillnad på att ha råd med något och att det faktiskt är ett vettigt köp.

Så jag är genuint nyfiken

Ni som har köpt en ny bil för 700–900 tusen kronor privat, utan förmånsbil eller andra särskilda upplägg, hur resonerade ni? Var det verkligen körkomforten som motiverade prislappen, eller spelade status och känslan av att ha en fin bil också in?

Och om ni fick välja mellan att köra en bil för 800 000 kr eller att ha exempelvis 600 000 kr extra investerade på börsen och köra en bil för 200 000 kr, vilket hade ni valt?

Det är verkligen imponerande hur du lyckas sitta på en så fullkomlig, närmast medial kunskap om hela den svenska befolkningens privata bankkonton! Att du helt utan deklarationer eller insyn i folks privatliv ändå vet att majoriteten är överbelånade upp över öronen är inget mindre än ett statistiskt mirakel. Du måste ha utvecklat ett sjätte sinne för blancolån.
Men det du kallar för "verkligheten" säger nog betydligt mer om din egen bekantskapskrets än om Sveriges befolkning i stort. Om din vardag och de människor du umgås med präglas av att folk köper bilar de egentligen inte har råd med på maxade krediter, så förstår jag att det är den bilden du får. Det är lätt att förväxla sin egen lilla bubbla med resten av landet.
I min bekantskapskrets speglar sig den "verkligheten" inte alls. Där har folk helt vanlig, sund ekonomi och köper bilar de faktiskt har råd med. Men det är klart, det passar väl inte riktigt in i din hemmasnickrade konjunkturrapport att folk faktiskt kan ha goda marginaler!