Jag är en övertygad zionist som står med Israel och judarna och är glad för att jag lever i en tid då judarna tagit tillbaka sitt heliga land. Jag ser dom som Guds utvalda folk och sympatiserar starkt med länder som USA, UK osv. EU mm. imponerar inte på mig och jag ser ner på människor och stater som gör sig ovän med Israel.
Min pojkvän däremot, ja han är en förintelseförnekare som menar på att allmänt vedertagna historiska händelser, som förintelsen, är starkt överdrivna och att vinnarsidan är de dåliga och att nazisterna i princip var oskyldiga. Detta gör det svårt att känna någon samhörighet när man tänker så olika och jag undrar hur andra har hanterat liknande olikheter i värderingar och hur man ser på världen. Det gör mig faktiskt lite olycklig och jag hoppas han en dag inser hur det faktiskt ligger till.. kan kärlek övervinna allt? Klart jag förbiser hans tillkortakommanden men vad är det ens som håller oss ihop när vi tänker så olika?
Hur illa är den här kombinationen egentligen? Än så länge har jag bara accepterat det, ska vi aldrig kunna prata om något som jag bryr mig så starkt om? Klart relationer till nära är viktigare än en politisk agenda som man inte själv har någon del i mer än som sympatisör, vi är ju alla människor liksom… men nu känns det som jag måste lägga mina Zionist-sympatier åt sidan och att en del av mig själv går förlorad.
Känns inte som att han lyssnar på mig heller och jag vill absolut inte lyssna på honom. Det blir skrik och äh jag klarar helt enkelt inte av det så vi går inte in på sånt mer nu. Ni som stannat kvar i en relation med någon som tänker helt motsatt till er, hur gick det för er?
Min pojkvän däremot, ja han är en förintelseförnekare som menar på att allmänt vedertagna historiska händelser, som förintelsen, är starkt överdrivna och att vinnarsidan är de dåliga och att nazisterna i princip var oskyldiga. Detta gör det svårt att känna någon samhörighet när man tänker så olika och jag undrar hur andra har hanterat liknande olikheter i värderingar och hur man ser på världen. Det gör mig faktiskt lite olycklig och jag hoppas han en dag inser hur det faktiskt ligger till.. kan kärlek övervinna allt? Klart jag förbiser hans tillkortakommanden men vad är det ens som håller oss ihop när vi tänker så olika?
Hur illa är den här kombinationen egentligen? Än så länge har jag bara accepterat det, ska vi aldrig kunna prata om något som jag bryr mig så starkt om? Klart relationer till nära är viktigare än en politisk agenda som man inte själv har någon del i mer än som sympatisör, vi är ju alla människor liksom… men nu känns det som jag måste lägga mina Zionist-sympatier åt sidan och att en del av mig själv går förlorad.
Känns inte som att han lyssnar på mig heller och jag vill absolut inte lyssna på honom. Det blir skrik och äh jag klarar helt enkelt inte av det så vi går inte in på sånt mer nu. Ni som stannat kvar i en relation med någon som tänker helt motsatt till er, hur gick det för er?
