Vad fick dig att tro på kärleken och vad fick dig att tappa hoppet om kärleken?

Jag hör ofta killar och tjejer säga "Jag tror inte på kärlek" eller "Jag kan inte bli kär!". Jag trodde inte på det här förens jag upplevde det själv.

Många kanske har upplevt att vara jobbigt kär i högstadiet och gymnasiet för att sedan aldrig få uppleva det igen. Jag kunde bli kär igen och igen och igen. Ingen av de jag ville ha i mina unga år visade något intresse tillbaka. Men hoppet fanns med mig flera år tills jag faktiskt fick en kille jag ville ha och var kär i. Efter ett stort svek från honom så känns det som att jag helt tappat förmågan att ens komma i närheten av kärlek igen. Jag kan gå på 10 dejter, träffa män som jag egentligen borde tycka är 10/10 men jag känner verkligen ingenting mer än att det är trevligt att träffas. Har även startat relationer med personer jag inte är kär i bara för att.

Hur var det för er? Varför tror ni på kärleken? Finns det något som gjorde att ni tappade hoppet om kärleken?

Jag som ung hade drömmen att hitta en tjej och bygga nått tillsammans

Men när jag växte upp var det besvikelse efter besvikelse när jag var 26 gav jag upp helt försöket att ens hitta någon och den drömmen

Ibland får man tjejer efter sig men jag bara minns hur horribelt det var när jag var i relation så det slutar med att jag knappt är intresserad, har inte energin till det känns som man får smulor för besväret ändå.

jag minns bara hur man slösar sin tid på värdelösa personer som bara är intresserade en kort tid eller sårar en tills man känner att man vill ta självmord.

Det tog många år av depression tills jag fick min självrespekt och självförtroende tillbaka.

Idag förbereder jag ett liv av ensamhet, så jag tror inte på kärleken, den är död för mig för resten av livet som är kvar.

Ledsamt att höra. Jag har full förståelse för att du känner så. Men jag hoppas att du finner kärleken igen innan det är försent. Livet är kort.

Man vet ju att kvinnor egentligen gillar kriminellt slödder, mytomaner, psykopater osv,, och allt annat är bara lögner.

Ingen var ju intresserad ändå, och då var jag i fysisk bra form. Nu som fet gubbe med bristande kondis, vem bryr sig då?

Trivs bra att vara själv, lugnt och skönt.

Det som fick mig att tro på kärleken berodde på naivitet och illusioner. Det som fick mig att tappa hoppet var att jag vaknade upp och såg realistiskt på saken, att mycket är lögner och manipulation. Och att mkt bygger på att ha kompromisser och göra avkall på sin frihet och självständighet och oberoende. Så jag kan jämföra, kärleksrelationer är överskattade, och ingen tillfällighet att det är så extremt många skilsmässor enligt statistiken.

Tror inte på Hollywood myterna om kärlek, vilket inte betyder att man inte kan ha relationer, men det är realistiska relationer. Någonstans måste man ju inse att kärlek är ett val, inte en känsla. Att många kvinnor lever med villfarelser och orealistiska drömmar om relationer är inget hinder för att jag inte ska kunna ha genuina relationer. Men, jag tror inte på att man igen och igen kan uppleva de starka känslorna som brukar känneteckna tonårs-förälskelser.

Det går att ha både meningsfulla och/eller sexuella relationer utan att följa doktriner från den romantiska kärleken. Man kan välja att vara autentisk, ärlig och inte spela med i spelet. Det viktigaste är att inte bedra sig själv, vill man ha bekräftelse för egot, kommer man alltid misslyckas, vill man bekräfta någon annans ego, kommer även det misslyckas. Har sedan tonåren alltid haft någon sorts relation, känslomässig, vänskaplig eller rent sexuell, det viktigaste för har varit att inte lura mig själv eller den andre.

Så visst, kärlek kan existera, beror på hur den bör definieras.

Djupet av kärleken jag mött gör att jag tror på kärleken.

Jag har slutat att gråta mig till sömns om kvällarna. Tror det är det närmaste jag kan komma äkta kärlek

När man träffar rätt person. Kan vara flera över tid som är rätt vid olika tidpunkter, men har man turen att träffa sin tvillingsjäl går inget man upplevt tidigare att jämföra med det.

Låter väldigt synd att bestämma sig för att det är kört. Alla får väl smällar i livet av olika slag, men det är ju faktiskt så att historien inte alls behöver upprepa sig. Man får försöka att inte låta det som hänt påverka en även om det är lättare sagt än gjort. Hoppas du träffar någon som får dig på bättre tankar..

Djupet av den ondska jag har mött har gjort mig övertygad om att ondskan existerar.

Men jag tror inte bara på kärleken – jag känner den djupt inom min själ. Det är en kärlek som består, oavsett vad jag har behövt genomleva, vilka prövningar jag har ställts inför eller vilka situationer livet har fört mig in i. En kärlek som inte överger mig, inte vänder mig ryggen och aldrig upphör att finnas där.

Hur mörkt livet än har varit har jag alltid kunnat återvända till denna kärlek för att finna tröst, styrka och bekräftelse. En kärlek som går bortom det mänskliga förståndet, bortom livets omständigheter och bortom allt det som försökt få mig att tvivla. För mig är denna kärlek kärleken till Gud, den Allsmäktige.

Jag är övertygad om att det är först när man uppriktigt och innerligt älskar Gud som man börjar förstå kärlekens sanna innebörd. För sann kärlek handlar inte enbart om ord eller känslor, utan om en djupare förbindelse med något som är större än en själv. En kärlek som består när allt annat vacklar, som ger ljus när mörkret sluter sig omkring en och som förblir när allt annat försvinner.

För mig är Gud inte bara den jag tror på – han är den kärlek jag alltid kan återvända till, oavsett vad jag möter i denna värld.