Varför "borde" man ha vänner/en vän?

Det är svårt bog som det är att leva med en partner. Idealiskt sett hade man haft lika många vänner som partners så att man kan byta ut de sucessivt när man tröttnar. Det finns inget som säger att en vänskap heller behöver hålla. Jag har inte kvar någon från barnsben. Men direkt när jag tvingas komma nära andra människor uppstår en tristess och ett obehag.

Umgängeskretsen brukar krympa när man blir äldre. Har ett par kvar från skolåren, men merparten har "försvunnit" genom åren. Man träffar kärleken och kanske flyttar, livet tar plötsligt en annan riktning! Tycker man det är "svårt" att leva ihop med sin partner kanske man ska fundera på att avsluta?

Konceptet vänner hör till ungdomstiden. Min fru är min bästa vän, som sig bör vara. För manligt umgänge räcker det gott med mina kollegor som jag spenderar nio timmar om dagen med fem dagar i veckan.

Så man har någon att knäppa på kulorna när man är lite full.

När kärringen blir lurad av Satan och flyr med en neger, kan det vara bra att luta huvudet emot en äkta vän

Jesus Kristus för helvete

Vad händer om hon dör eller lämnar dig?

Med tanke på tidigare trådstarter och inlägg du gör på forumet är man inte förvånad direkt. Du är ju trots allt väldigt avvikande.

Hon kommer aldrig lämna mig, dör hon så kan jag lika gärna dö. Eller så faller jag tillbaka på att umgås med min familj tills jag träffar någon ny. Either way is fine.

Vänner är avkoppling, man kan lyfta vilket samtalsämne som helst och man vet att vi respekterar varandras åsikter, särdrag, favoritlag, favoritmusik mm.
Man kan ringa vännerna när som helst och de är alltid redo att rycka ut, mitt i natten om något skulle inträffa.
Detsamma ger jag tillbaka.

För socialt umgänge kan kollegor räcka hyfsat bra i vardagslunken. Men vad som hör till ungdomstiden är väl häng med vänner bara så där.
Jag har många vänner som jag känt sedan 20-årsåldern och har kvar. Men vi träffas inte särskilt ofta, nån gång om året kanske. Ja, det är väl likadant med mina syskon. Folk arbetar och gör karriär, det är fan svårt att få till en träff, särskilt om flera ska ses. Alltid nån som inte kan det och det datumet. Men när man väl ses, är det en höjdare förstås.
Jag har dock en riktig barndomsvän som jag känt sedan andra klass. Vi träffas ganska ofta, kanske en gång i månaden eller så. Då är han ändå fembarnsfar och morfar och har rätt mycket att göra. Men kul är det när vi ses. Vi kan prata om precis allt.

Brukar man inte ha en i reserv, utifall?

Lutar också åt det hållet. Min partners vänner har påtalat (bakom min rygg) att jag är en stor red flag som inte har så många vänner. Det är alltså tydligen fel på mig 2026 - att jag föredrar kvalité över kvantitet och inte är så kåt på att sprida skvaller och söka bekräftelse av andra.