Kan människor reglera sig själva?

Vad skiljer en mer intelligent människa från en annan? Personligen är mina närmsta vänner väldigt olika. Den ena har svårt att vara ensam och bryr sig därför mindre om sociala gränser, och under uppväxten om föräldrars gränser. Personen testade under tonåren hans vänners (våra) föräldrars gräser. Dessa skiljde sig markant från hans pärons gränser. Han hade som vana att köra över sina föräldrar, och han kom undan med det hemma hos sig själv. Hos sina "kompisar" blev han utkastad. Hög volym klockan 22 30 osv. Farsan kastade ut honom handgripligen eftersom han kände igen honom som en snorunge som tyckte att han hade rätt att göra fel. Detta hände aldrig hos mina två andra vänner. Farsan i dessa fall skyllde allt på sin egen son.

Denna psykopatiska vännen är välavlönad idag. Tyvärr. Han borde vara fastspänd.

Därav. Vissa borde vara fastspända, utan lön osv...

Fattar inte vad du försöker säga.

Fast social reglering har inget med intelligens att göra. Det finns mängder med människor som har hög IQ och är påträngande och inte respekterar sociala gränser.

Jag själv är hyfsat smart och struntar i många regler men får dåndimpen på många människor. En vän åkte jag buss med varpå hon bad om att få röra vid en pojkes hår och jag bad han tydligt om ursäkt trots att jag är den av oss två som bryr mig minst om vad folk anser. Innan dess hade en annan person spontant tagit på en annan liten pojkes hår men då i förskoleåldern (han på bussen var tonåring) vilket barnet inte tyckte om och antagligen tyckte samma person att jag var konstig som medelålders som drog iväg och kissade i en buske vid ett tillfället, vid ett annat började tjattra med en 18 årig flicka utanför toaletten på ett matställe.

Allt handlar om vår egen identitet och kanske vår egen kultur eller den kulturella upplevelse vi ser som vår egen när vi skapar ett socialt sammanhang.

Jag har alltid varit normbrytande och samtidigt väldigt nästan medelklass-svennig. Det var omöjligt för mig med min familj att bli normativ. Samtidigt har vi alla i min familj skämts över varandra . Inte min mamma men det är något fel på henne som gör att hon delvis inte förstår sociala koder och normer. Delvis gör hon det ändå likt mig på sitt eget vis och bara skiter i vilket.

Extroverta människor är väldigt jobbiga för introverta personer. Sedan vill alla bli förstådda och bekräftade när det går åt helvetet för dem men få vill skämmas för andra.

Jag har förvåmats i mitt liv över att mobbiffer, när man tar in dem i en grupp omedelbart mobbar andra. Att sitta på psyk och se helt klart "annorlunda" människor uppträda med förakt mot andra, sjukare patienter. Narkomaner som lever i sina små sociala sammanhang med näsan i vädret mot oss andra som om de står över oss som inte lever i vår egen misär men som de som gör det, snackar skit om osv.

Det är alltid människor i botten som reagerar på människor som om de klättrar någonstans av själva idén att se ner på någon annan så frågan blir, var din kompis verkligen socialt efterbliven eller var han driven?

Låter faktiskt som egenskaper människor med lite mer antingen "udda" drag, dvs de som aldrig haft kompisar och en ärlig chans att socialiseras i normala miljöer eller ledartendenser.

Hur var du själv? Vilka föräldrar stod ut med dig?
Det fanns föräldrar som stod ut med mig som barn och även gav mig en portion folkvett ibland men också vuxna som jag aldrig gjordd något större fel bösnd men som behandlade mig mycket illa och som syndabock. Man blir lite förvånad när man råkar dubbelbetala hyran och slynan på bostadskontoret "råkar skicka pengarna fel" för att hon var däromkring när jag for som värst illa som barn och tror sig kunna ha en negativ attityd när jag är medelålders som om hon och hennes suputpolare med småsyskons pappa och alla andra vuxna ens borde våga öppna käften om mig eller tänka en tanke negativt när det var de, inte jag som brast under min barndom.

Jag är inte den man ska veva mot för jag ger blanka fan i vem som åker på stryk om jag slår tillbaka och är det någon jag är redo att knyta nävarna för är det, barnet jag var. För jag skulle aldrig någonsin som vuxen låta ett barn fara så illa och sedan snacka skit med andra om ungen.

Kanske är du misslyckad för att dina föräldrar var idioter, inte för att din pappa var en sådan raketforskare när det gällde andras karaktärer?

Har läst hela historien. Jag blev upptäckt när jag var ca 5 år av den av föräldern. Denne skyddade inte mig, utan det äldsta av barnet. Det gjorde mig till skyldig!

Jag förstår inte riktigt vad du menar?

Vad blev upptäckt och vad skyddades du inte från?
Vad menar du att du blev skyldig till?

En femåring är inte gammal nog att förstå särskilt mycket dvs dess hjärna är inte utvecklat för att kunna tänka ut saker rent abstrakt. Därmed kan den inte anses vara skyldig till särskilt mycket överhuvudtaget.

Om du fick skulden för saker som litet barn, var det vuxenvärlden som la över sina egna saker och problem på dig. En 5 åring är väldigt liten mentalt sett. Den klarar inte av att tänka ut en massa elakheter eller vad det nu var som du menar att du klandrades för ensam.

Jag får be om ursäkt om mitt inlägg väckte negativa minnen hos dig eller rörde upp gammalt. Ibland tänker jag inte utan skriver mest av mig här. Tonen kan låta lite otrevlig ibland hos mig.

Jag är lite för obrydd och man vet aldrig vad läsare eller den man citerar har för svårigheter med sig i bagaget. Det blir lite som trauamadumpning när jag gnäller lite om mitt och andra istället kanske börjar tänka på vad de själva gått igenom.

Hoppas att du får en god natts sömn sedan när du somnar iallafall 💖

Ingen fara. Jag gjorde mig säkert skyldig till något. Vi är alla skyldig till något...

Inte vid 5 års ålder såpass att du ska bära det med dig än idag och ut på nätet när du möter andras berättelser.

Ja vi är alla skyldiga till olika saker. De flesta barn är inte det dock. Det är skillnad på att vara vuxen och barn och uppenbart handlade ditt om något du behövde skydd kring men sveks gällande istället.

Jag gjorde en mängd dumheter vid 5 årsåldern. Eller kanske något år yngre men jag stal grannflickans ödlor från hennes altan (hon var äldre och tog ofta hand om mig när jag var 3-4 år) och lekte med men tappade koncentrationen och lämnade de på asfalten (stekhet sommardag) och sedan var de döda. Det säger sig självt att det var otroligt dumt men jag var för liten för att förstå konsekvenserna av att leka med dem ute i sommarhettan. Eller att sätta tillbaka dem i hinken och bära tillbaka den till grannflickans altan innan jag sprang iväg och lekte med annat. Jag hade nog en flicka med mig då alla saker som gick åt helvetet var när jag lekte med henne men honär inteheller skyldig. En gåmg fick hon mig att ta brevbärarens post och riva sönder den med henne. Och snatta lärdd hon mig. Det hade aldrig ens skett om jag lekt under uppsikt. Anser inte att varkwn hon eller jag var "skyldiga" men så försökte hon mobba skiten ur mig för hon blev en riktigt elak unge när vi återsågs i mellanstadiet vilket slutade med att jag gjorde det kul för henne i 7:an och 8: an istället när hon inte var så stöddig bland äldre elever. Hon var gammal nog att veta bätte än driva på med sin elaka mobbning innan och jag var sedan gammal nog att veta att jag skämde ut henne gång på gång i skolan sedan men att hon inte hade någon annan än mig att vara med först. Sedan så var de andra mer töntigare eleverna vi var med alltför rara för att ens delta i något som mobbning om hon försökt igen. När hon lappade på mig i klassrummet en dag jagade jag henne så hon sprang skadeglad genom korridoren och inför äldre fd elever som uppmuntrade mig sedan så sprang hon in i någons lås och slet sönder kläderna i en alldeles egen liten korridorskarma 🤪

Förstår du? Man kan inte förvänta sig att barn som inte är gamla nog för skolan, eller ens förskoleklass ska veta en massa om vad det de gör får för konsekvenser. Även i lågstadiet är ungar fortfarande för outvecklade i hjärnan för att räkna ut konsekvenser, vara kalkylerade och så vidare.

Det är när vi når mellanstadiet men mer tonåren som vi fattar mer om vad vi gör när vi gör fel.

Nej, psykopater verkar inte kunna reglera sig själva trots att dom vet att dom är gränslösa i sitt beteende. Inte dom som jag har råkat på iaf.