Hur börjar en psykos? Lite info.

Tack för det! Ja precis, bort med stigmat.

Det du skriver är jätteviktigt!!!!!! Det finns så otroligt många mellanlägen.

Själv är jag väldigt tacksam över att ha en överaktiv hjärna. Tycker det är ganska fantastiskt! Men också viktigt att våga ta hjälp och kunna bromsa när man är på väg åt fel håll.

Ja medicinering är också otroligt viktigt för de som får en riktig psykos och det skadar inte att prova att äta antipsykotika vilket jag gjorde. Jag blev dock inte av med ett enda symptom jag upplevde eller minsta förbättring så jag slutade äta medicin efter någon månad. Hade jag haft fullskalig psykos hade jag kunnat insjukna kraftigt. Jag vill påpeka att man kan få närmast hjärnskador av obehandlade psykoser så det är inte att leka med.

Min erfarenhet är att vården är extremt dålig, okunnig och saknar medicinsk expertis samtidigt som det finns människor inom vården som medveten försöker provocera fram sjukdom och sammanbrott hos patienterna. Det är en väldigt viktig sak eftersom det berör en patientgrupp alla sedan kan peka på som "saknar sjukdomsinsikt" eller bara tillhör "de galna".

Jag vet att många upplever positiva relationer med psykiatrin och att människor med psykosjukdomar kan ha goda erfarenheter av en bra öppenvård. Det här är inte riktigt rätt tråd för att diskutera vårdappratens negativa sida men med tanke på hur otroligt avgörande medicinering är så kommer man ändå in på ämnet. Min förhoppning är att biverkningarna i framtiden ska bli lägre och att vi får en mer kompetent vård som ger rätt mediciner till rätt patienter.

Själv kan jag inte riktigt relatera till det du säger om en överaktiv hjärna som behöver bromsas men jag vet hur viktigt tystnad och få intryck blev för mig och att jag misskötte den delen mycket genom åren när jag behövde vila istället för att tillåta mig själv gå in i saker som var känsloladdade. Att jag många gånger hade behövt gå och vila istället för att dra igång musik och göra en massa saker som skapade en känsla av ett inre tryck. Det fanns stunder men de var kanske främst i början då jag bara ville lägga ifrån mig mitt eget huvud och springa ifrån mig själv eller när jag hade ett sådant tryck att jag bara hade velat springa rakt in i väggarna och bara slå mig igenom allt för att fly känslan.

De flesta antipsykosmediciner verkar vara rena rävgifter. Abilify ska vi inte ens tala om..................

För mig funkar det bra med en lugnande medicin som stoppar mig innan jag går in i en ordentlig hypomani som gränsar till psykos. Quetiapin gör mig rejält zonkad, det är som att ta en sil med horse förutom att man inte känner något direkt behagligt rus. Man bara däckar, och sover som en gris hela natten. Sedan är man rätt slö dagen efter.

Konkret märkte jag - när min hypomani var som värst och jag var helt uppe i det blå - att quetiapinet gjorde så att jag inte kunde tänka "vilda" tankar. Jag försökte för skojs skull, men fick liksom ont i hjärnan. Det var som att jag bara stängde av, vilket var jätteskönt. Jag kan dock inte ta den för länge, för då noddar jag som en riktig horsare och kan knappt hålla mig vaken om dagarna. Den ackumuleras nämligen i kroppen över tid.

Många förstår inte det, nej. Jag fattade det inom 30 sekunder efter att jag hade blivit körd till psykakuten. Inga konstigheter alls. "Jag har en paranoid psykos", det var jag helt med på.

Det lustiga är att ett kriterium för att man ska ha en psykos, är att man inte ska fatta att man har det så tekniskt sett borde de ju ha släppt ut mig då.... nämen skämt åsido, det är nog en fördom att man inte kan förstå att man har en psykos samtidigt som man har det. Jag menar, har man lite självkännedom och börjar se tomtar och troll överallt så fattar man väl att nåt har gått snett? Därmed inte sagt att alla fattar det. Psyket är ju väldigt invecklat, och hela grejen med psykoser är ju att verklighetsuppfattningen förändras - ofta radikalt.

Nu ska jag INTE leka läkare här - och förlåt om jag gör det - men jag tycker det låter mer som att du har en allvarlig störning (någon typ av personlighetssyndrom) och jag tycker du bör sökar hjälp på en vårdcentral innan du råkar skada någon. För vad händer om du en dag vaknar upp i en cell och tänker "Shit, vad fan har jag gjort?"

Kram /Berit

Känner igen mycket av det här.

Jag hade typ jobbat för mycket, strulat till det med kvinnor och tog för mycket av mediciner jag hade. Min livliga fantasi och konspiratoriska ådra fick för stort utrymme.

Fick för mig att vissa personer var utomjordingar eller demoner som förföljde och försökte sabotera, både privat och på jobbet. Det eskalerade till en punkt att jag trodde jag skulle bli mördad.

Jag var inlagd i någon månad. Var inte så förtjust i antipsykos medicinen. Det viktigaste egentligen var bara att få ordentligt med sömn och vända på tankespiralen.

Jag lärde mig mycket och förändrades till det positiva i samband med min psykos. Det kan vara en nyttig upplevelse för många.

Det är absolut som en tripp, eller en spirituell upplevelse, fast kanske en mer negativ sådan (just i stunden). Verklighetsupplevelsen förstärks, men man tolkar allting på ett skevt sätt.

Nyckeln är att hitta positiva tolkningar av något som upplevs luddigt eller otydligt.

Tack för en mycket bra avdramatisering av begreppet psykos! TS nämner inledningsvis stressrelaterade orsaker vilket är vanligt tyvärr. En annan trigger kan vara droger (och sprit) särskilt dom som man inte har någon erfarenhet av, som orsakar exempelvis koncentrationssvårigheter och insomningsproblem och minnesfel.

Nej det var Zyprexa jag åt. Sedan åt jag ingenting på kanske femton år (minns inte exakt) men fick Quetiapine mot sömnen. Den försämrar mitt kognitiva tänkande men har inte påverkat mig psykiskt utan gjorde mig slutligen fysiskt dålig. Dock hade jag en känsla av att jag levdd med en "skugga" mot hjärnan, efter åren då jag varit psykiskt dålig. Vi ska inte överdriva omfattningen då jag också varit välfungerande när det behövts och sannolikt hade jag personligen om jag haft ett nätverk med människor som velat mitt bästa, aldrig lidit av psykisk ohälsa så många år som jag gjorde (PTSD) men folk vet nu att de kan dra åt helvetet i mina ögon efter allt.

Iallafall plockade Quetiapinet bort skuggan, som om jag hade ett närvarande minne av att jag varit dålig, även om jag i ett trollslag blev av med exakt alla känslor av förändrad verklighetsuppfattning (det var med största sannolikhet PTSD baserat) 8-10 år innan jag tog Quetiapine för att sova på. En märklig bieffekt var att jag plötsligt klarade av att ha människor mycket nära. Sedan jag var barn har jag haft mycket svårt för kroppskontakt men inte gällande partners eller att bära på små barn eller djur. Ändå var ett litet barn som klättrade på mig såsom barn gör, lite för mycket för mig när det skede oavbrutet och jag har aldrig varit särskilt kramig med barn. Svårigheten försvann helt den också så det kanske aldrig var "NPF" utan mitt första traumasymptom i livet. Min mamma kan ju tappa konceptet helt och med våld tvinga i barn mediciner och har inte normalt tålamod, insåg jag först som vuxen när jag iakttog hennes bristande föräldraförmåga. Iallafall så var det en oväntad konsekvens av att jag sov på Quetiapine under en längre period.

Angående medicinen så gällande de med psykosjukdomar så verkar det inte som om en del fått information om att de kan ta Quetiapine vid behov av kraftig och svår panik och ångest. Dock bör de vara försiktiga då dosen inte ska klubba dem. Det är sådant de kan diskutera med de läkare de har.

Det handlar mycket om utomstående åsikter.

Någon som menade sig arbeta inom psykiatrin blev väldigt upprörd över att hen verkade tro att resten av oss som öppet pratar inte förstår skammen med att få avvikande beteenden. Den finns hos de flesta med psykisk ohälsa och självklart för dem där hjärnan klappar samman. Det är inte så jävla mycket att göra åt saken då skam normalt ska sjäkvreglera människor och det är ett friskhetstecken att kunna känna det men inte att bära för sådant man ändå inte kan göra ogjort för att man inte med flit och vilje agerat socialt fel.

Givetvis är det väl svårare för dem som verkligen ballat ur men blir lite mer en sak med olika grader av helvetet.

Man kan ha psykotiska symptom och vara nära utan att bli psykotisk. Jag tappade aldrig verklighetsförankringen och vi pratar om att jag var dålig mentalt i flera år. Min förnåga att förstå mig själv, andra människor, min dåliga psykiska hälsa osv försvann aldrig. När jag var som sämst kunde jag reagera på att andra var mycket vidskepliga, trodde på andar och spöken osv. Att kunna sortera friskt från sjukt, försvann aldrig för mig men hjärnan snubblade till rätt mycket. Min paranoida period var lång men jag var aldrig psykotisk. Jag gick lina över psykosens landskap och hade mest bara tur. Kanske har min hjärna en bättre förmåga att hantera svårare påfrestningar såsom psykotiska symptom. Det värsta var dock att söka vård eftersom det är nödvändigt när man blir sjuk och är i riskzonen men istället så blev jag gaslightad och man försökte faktiskt göra mig sjukare än vad jag redan var. Riktigt hemsk upplevelse och jag kommer aldrig förlåta samhället för att de tillåter förövare och skadliga människor operera fritt mot människor som är som skörast. Jag hade aldrig hallucinationer kan jag tillägga.

Kanske är det en sådan lång meningslös period i mitt liv jag kan skapa en mening ut genom att jaga efter alla de idipter som finns inom våra system för att väcka uppmärksamhet kring viktiga frågor.

Att ge sig på unga kvinnor med psykisk ohälsa eller än värre, psykosjukdomar får man göra. Men ingen ser det lika acceptabelt när det är psykotiska symptom pga demens. Plötsligt är det fel att slå och begå övergrepp eller utsätta patienterna för eventuella sexualbrott. De är inte galna utan gamla. Det glöms bort att det fortfarande är grupper som i förövares ögon "förtjänar det" eller är "mindre värda", "jobbiga" osv. Men de är gamla, sköra, inte att jämföra med kvinnor i tjugoårsåldern. Efter ramarna av de egna sexuella preferenserna hos omvärlden som lägger ribban för vilka man får tillåtelse att förakta eller behandla föraktansvärt.

Träffande beskrivning! Men givetvis är det olika för alla.

Viktigt!!! Quetiapin har räddat mitt liv. Man somnar gott och är lite dåsig dagdn efter. Perfdkt motmedel mot en uppvarvad hjärna.

Och prescis som du säger: den kan tas vid behöv. Jag tar 1-2 i mänaden. Ibland går det flera månader eller t om ett par år utan att jag behöver ta den.

Jag borde ta det lugnare. Känner att jag håller på att bli utbränd. Jag är så trött på att vara uppstressad. Blodtrycket har gått upp vilket är något jag aldrig lidit av. Jag blir uppstressad av ingenting.

Jag lastade in stora träflisplattor genom öppningen baktill i bilen och den första föll mot brandsläckaren vars sprint hade fallit ur så den började spruta vitt pulver och var svår att få stopp på. Känner att jag tappat greppet. Jag snubblade igår på en liten kärra på gräsmattan och ramlade på sidan och rullade på rygg. Helt yr av stress. Vilken jävla soppa. Måste sluta köpa starköl nu. Allt går utför. Vill bara somna och aldrig vakna upp igen.