Dement Man och Andra Förhållanden

Jag är gift med en man som har frontallobsdemens. Har har alltid varit lite egen men jag märkte för cirka sex - sju år sedan att något förändrades. Han började upprepa saker, glömma saker vi hade pratat om och jag märkte att något inte var helt rätt. Även om det var ett tidigt stadium i sjukdomen blev det ändå tydligt att han hade en sjukdom och hans kollegor märkte också av detta.

Genom åren har det bara blivit värre. För drygt ett år sedan kände jag att sjukdomen tog över vår relation så pass mycket att det började ta på mig, så till den grad att jag själv började känna mig deprimerad. Jag orkar inte umgås med honom över längre perioder och började mer och mer känna mig kvävd. Jag började distansera mig, valde att sova borta flera dagar i veckan bara för att komma bort från honom.

Idag bor jag i Italien eftersom jag fick en fantastisk möjlighet som jag inte kunde tacka nej till. Jag hörs dagligen med min man och stämmer av läget och sköter så mycket som möjligt på distans, men jag börjar känna mig mer och mer avlägsen. Jag känner mig lycklig på ett annat sätt som jag inte har gjort på länge och jag tror det är för att jag är ifrån min man.

När jag var i Sverige och genomgick den jobbigaste perioden fick jag mycket stöd av en vän. Vad som började som samtal, har nog utvecklats till något mer. Jag vet ännu inte helt vad det är men något är det. Ingenting har hänt fysiskt, men visst finns det något där som jag vill utforska. Samtidigt är jag fortfarande gift och känner mig vilse i allt gällande mina känslor.

Min vän och jag hörs fortfarande ofta trots att jag bor i Italien och vi diskuterar nu ett besök inom en snar framtid. Jag tror att något kanske kan ske då, men vet inte hur eller om jag bör. Den kärlek jag en gång hade för min man är inte där och någonstans vill jag inte sluta leva mitt liv för att min man har en sjukdom.

Jag har övervägt en skilsmässa, men det är också svårt. Jag vill inte såra honom innan hans demens är fullt utvecklad, för då kanske han ändå naturligt glömmer mig. Men innan dessa vill jag inte att hans sista medvetna tid ska kantas av detta. När hans sjukdom är sämre finns chansen att han inte ens förstår eller kommer ihåg att vi var gifta och sedermera skilda. Dessutom försörjer han oss båda och det skulle personligen vara ekonomiskt tufft för mig om vi skiljde oss åt. Vi har barn på varsin kant, men inga gemensamma barn, vilket också underlättar vid en skilsmässa.

Det är så många känslor och så svårt att reda ut allt. Har pratat med massa olika och fått olika svar. Har även försökt prata med dessa AI-apparater men får inte rätsida i situationen.

Jag undrar hur andra, speciellt ni som har genomgått liknande, har hanterat det. Har ni gått vidare i era liv med kärlek och karriär, eller har ni stannat tiden ut? Har ni ångrat att ni stannade? Så många frågor och hoppas på lite svar från folk i samma situation som har sympati för vad vi anhöriga går igenom.

Till att börja med har jag inte varit med om detta. Än iaf. Dock har såklart tankarna varit där att man eventuellt kan hamna i den sitsen längre fram i livet. Det är trots allt ganska så "vanligt" med demens i senare skeden tyvärr. Beklagar detta för din del.

Det första som slår mig är att du tänker på smärtan du kan orska honom, vilket är empati och ngt fint. Självklart är vi sådana att vi inte vill såra våra nära och kära. Du har också beskrivit utvecklingen och den lär inte bli långvarig eller vända vid ngt skede (om det nu inte händer ngt drastiskt).

Jag personligen tror, att om ni verkligen älskade varandra, och om han på ngt plan fortfarande gör det, så vill han såklart ditt bästa. Precis som när en person blir änka tidigt i livet så förmodar man att ens partner inte hade velat att man bara slutat leva sitt liv. Det är inte vettigt öht att anta det. Nu ligger du lite i skedet där du är i övergången. Hur länge väntar man? När är det läge att gå vidare?

En sak jag direkt tänkt men som kanske är svårt, är att diskutera detta med honom. Jag förmodar att den aspekten inte finns där? Det låter nämligen som att han ändå finns där som sitt original ibland? Att sjukdomen inte helt har tagit tag? Han verkar leva själv och klara sig? Eller är han på ett hem?

Är han klar i huvudet nog att diskutera med, då får du göra det med honom när du känner att det kan göras. Är han så långt gången att det inte går att ha en "riktig" diskussion så är det redan passerat och jag anser inte att du ska leva i misär den sista tiden bara för att.

Precis som en relation där ingen är sjuk men där man inte kan uppfylla den andres behov. Vad det än är. Det första man gör är diskuterar saken. Kommunikation är grunden till allt. Inser man att det inte går att åtgärda ett problem sinsemellan eller att det krävs hjälp utifrån så tar man då det steget om man vill rädda relationen.

Så, med den info jag har så tycker jag verkligen du inte ska känna någon skam eller oro över att du vill fortsätta ditt liv som du vill. Jag själv hade inte velat att min partner gjorde det om jag började förlora förståndet. Jag skulle aldrig vilja vara en börda eller ett hinder för min partners lycka. Vi alla förmultnar någon gång. Det finns en period där man kan vara där för varandra "i vått och torrt" men sen finns perioden där det helt enkelt inte finns någon räddning.

Sen kan väl tilläggas att om han har "soliga dagar" där han tänker klart, så lär han åtminstone ana att du går eller har gått vidare. Det är inte direkt raketforskning. Du bor redan separat och i ett helt annat land dessutom. Signalerna finns redan där.

Skit i AI för där finns inget sunt förnuft att hämta, men om du pratar med nära och kära lär du såklart få olika svar. Vi främlingar kan enbart ge dig vår bild och den är tyvärr inte mer (snarare mindre) värd än den dina närmaste ger dig men där finns också tyvärr lite vinklade känslor involverade som kanske gör att det inte alltid är så opartiskt som det borde vara.

Som du skrev är skiljsmässa nog lite jobbigt för honom och han lär då "dö ensam" om inte fysiskt så psykiskt. Att du finns där för honom fortfarande är nog värt mer än ngt annat.

Om din kärlek till din man är äkta så stannar du kvar hos honom och låter bli att åka till Italien när han behöver dig som mest. Likaså ska din manliga "vän" inte låta dig sabotera äktenskapet. Du är gift och ni har lovat varandra att leva tillsammans i både nöd och lust, genom sjukdomar fram till döden. Att du tar dig mer tid för dig själv är dock naturligt, du behöver avlastning. Men att fly till Italien verkar inte sunt som jag ser det.

Är du rubbad?

Det enda relevnta i inlägget är att den hemska kvinnan skriver:

När hans sjukdom är sämre finns chansen att han inte ens förstår eller kommer ihåg att vi var gifta och sedermera skilda. Dessutom försörjer han oss båda och det skulle personligen vara ekonomiskt tufft för mig om vi skiljde oss åt.

Hon har gift sig med en gamling för att slippa arbeta och nu flytt från landet för att slippa hjälpa och stödja sin sjuka man. Hon planerar även att vara otrogen med en annan man. Medan den demente äkta mannen betalar för hennes äventyr i Italien.

Hahaha helt sjukt...

Han försörjer dig alltså trots sin hemska sjukdom. Fast du tycker mest det är jobbigt att den du lovade trohet och kärlek nu är sjuk och behöver dig mer än någonsin. Fast Italien var förstås mer lockande för dig.

Grattis du är en mänsklig motsvarighet till en spya.

Tack för ditt fina och förstående svar.

Tyvärr har min man ingen sjukdomsinsikt och varje gång jag har tagit upp ämnet eller börjar prata om hans sjukdom så avfärdar han det snabbt. Därför är det väldigt svårt att prata om sjukdom. Han har aldrig varit aggressiv eller liknande men han blir märkbart irriterad när vi har pratat om det och avfärdar det alltid som något av hans normala beteende och sedan vill han inte fortsätta prata. Det är jobbigt för honom att tänka på att han är sjuk då han tidigare har varit en macho man och vunnit flera tävlingar och hans självbild är att han klarar av allt.

Han bor ensam hemma i vårt hus medan jag är i Italien. Det går relativt bra men jag tror att han hade mått bra av hemtjänst. Jag försöker planera lite aktiviteter åt honom med några av våra gemensamma vänner. Vi ringer också varandra varje dag så jag har en god inblick i vad som försigår. Jag tror också att han hade velat det bästa för mig. Och jag hade givetvis haft full förståelse för honom om han hade resonerat på samma sätt. Livet är så svårt och fullt av överraskningar. Tack ännu en gång för dina kloka ord.

Tack, visste att det skulle vara åtminstone en sann FB-are som enbart lade märke till den meningen och inget annat. Som att lura till sig flugor med skit, så förutsägbart var det. Tänkte nästan skriva en mening om det i mitt första inlägg men det behövdes uppenbarligen inte. Allt handlar om att "kvinnor är horor och män är det synd om" och utifrån det perspektivet finns inga andra nyanser.

Tack för att du påminner mig att jag är i den här bubblan. Ger ett skönt perspektiv när man inte är aktiv på sidan och faktiskt träffar människor ute i det verkliga livet.

PS: Det finns en icke 0% chans att du har rätt såklart. Inget är uteslutet. Sen kan hela historien vara påhitt bara för att trigga er. Vem vet? Hoppas detta gör dig lite gladare att veta. Du verkar sakna just glädje i livet.

När jag besökte en anhörig på ett boende satt där en kvinna, inte allt för lastgammal men med fullt utvecklad demens. Hela dagarna satt hon och skrek efter sin man/sambo men som kom kom väldigt sällan på besök. Ca två gånger om år enligt personalen. Nu vet jag inget om kvinnan eller hennes man, men han hade uppenbarligen dumpat henne på boendet och mer eller mindre sket i henne. Hon hade tydligen barn också, men det var inte dem hon ropade efter hela dagarna.

Gamla minnen och det som betytt mest är det sista som lämnar medvetandet, även om du inte kommer ihåg vad du åt till frukost så minns du vad som hände för 30 år sedan.

Det mesta är ju kört.
Men var snäll tror jag på.

Varför försörjer du inte dig själv så du kan vara fri?

.

Du gifte dig med en man som blev dement, sedan flyttade du ifrån honom för att han upprepade sig och betedde sig dement. Nu är du singel på andra sidan jordklotet och han är en övergiven sjuk man som försörjer dig.

Jag vet inte vad som är värst. Att bli övergiven för att man blivit sjuk eller att bli övergiven och utnyttjad

Alla dom pengarna som går åt att försörja dig hade han ju kunnat lägga på en personlig assistent som dessutom håller honom sällskap och lagar mat åt honom. Stackars man.. att älska varandra i nöd och lust existerar inte längre.