Forskarförslag för att öka barnafödandet "kan uppfattas som radikalt".

Det går alldeles utmärkt att leva på en lön, men då blir levnadsstandarden som den var 1950. Ingen bil, ingen tv inga mobiler, potatis med långkok till middag varje dag, strumpstoppning och två uppsättningar kläder per person, inga utlandsresor, 1 rum och kök för en familj på fyra.

Helt frivilligt väljer folk att båda arbetar för att kunna konsumera mer.

Då får de väl höja lönen och anställa flera inom barnomsorgen. För annars vet jag inte vem som skall ta hand om barnen medan alla föräldrar springer till frisören och gör personliga ärenden. Dagis personal är så att säga inte där som tjänstehjon när föräldrarna känner för att inte ta hand om sina egna barn!

Så mer pengar, mer dagis, mer allt. Någon annan betalar. Hur har mänskligheten överlevt fram tills nu utan alla dessa extra påslag till vad som redan är den mest omhuldade gruppen i hela skattekollektivet. Det är ingen som får så mycket bidrag och annat som just barnfamiljer. Men det verkar aldrig räcka.

Håller med. Undantaget negrer och araber, kineser och indier förstås.

Precis. Förr i tiden så var kvinnor tvungna att skaffa barn för att kunna ha värdiga liv. Numera behöver de inte det, så det föds färre barn. Det är inte så svårt att förstå sambandet.

Det här missar många. Kvinnor halkar inte alls efter. I många sektorer dominerar de i personal, ledarskap och har högre löner än män. I dessa sektorer talas aldrig om att män måste prioriteras. När det är tvärtom är det en massa åtgärder som kickar in.

Jag tror absolut att mer avlastning skulle få folk att - kanske inte välja mellan att skaffa barn överhuvudtaget och att inte skaffa barn alls, för det beslutet sitter djupare - men att skaffa kanske ett eller två barn mer än vad det hade blivit annars. Särskilt att gå från två till tre barn, för det är den stora flaskhalsen för de flesta, jättemånga par skulle "egentligen" vilja ha ett tredje barn men avstår när de har räknat ihop alla för- och nackdelar. Det är där reformer kan få dem över gränsen.

Alla som har haft småbarn vet hur jobbigt livspusslet är, i och med att man aldrig kan lämna ett barn ensamt, samtidigt som det finns ställen dit man inte kan eller bör ta dem med. Därför kan det bli omöjligt att t.ex. gå till frissan, gå till tandläkaren, träna eller utöva någon sport eller hobby, gå på en öppen föreläsning, träffa en kompis på ett fik. Särskilt om man är ensamstående såklart, men även för ett par sammanboende föräldrar kan det vara svårt. Då kan de där extra dagistimmarna vara en stor hjälp.

Det finns en oginhet hos dagispersonalen idag, de tror att de har ett uppdrag att vakta över vad föräldrarna gör. Ibland blir det absurt, jag har hört saker som att dagisfröken säger "Varför har du inte väskan med dig? Du har väl inte varit hemma efter universitetet?" eller "Var har du varit, du kommer inte från busshållplatsen som du brukar, den ligger ju åt DET hållet!" I fortsättningen sitter föräldern ändå hemma och pluggar efter universitetet, men tar alltid med sig väskan - fylld med böcker - och går en omväg till dagis så att det ska se ut som om hon/han kommer direkt från busshållplatsen... Bara att slippa sådant..!

Sedan tycker jag att man även ska diskutera, om det är bra för barnen att vara på dagis så mycket. Kanske skulle en barnflicka som hämtade barnen klockan tre och tog hand om dem i hemmet, där det är lugnare, och samtidigt förberedde middagen tills barnets föräldrar kommer hem från jobbet, vara en bättre lösning?

Sedan tror jag även på hemmafruarnas återkomst, och deltidsarbetande mammor, som lösning på problemet med livspusslet. Men observera att även en deltidsarbetande mamma kan vilja ha barnen på dagis ett par, tre extra timmar någon gång i veckan, för att göra ovan nämnda saker i fred (gå till frissan, träna, träffa en kompis...), och det tycker jag att vi kan unna henne i så fall! Hennes barn kommer ju ändå att vara på dagiset mycket färre timmar än heltidsarbetande mammors.

Ja, att kvinnor också ska jobba och att de ska ta studentenlpm är på flera sätt dåligt för barnafödandet. Sure de ska ha möjlighet och kanske behövs någon form av kvinnligt bidrag som bara kvinnor ska få isf men, nu har kapitalismen och bostadsmarknaden förstört barnafödandet.
Feminismen har skadat barnafödandet, och nu ska man ta in antifeminister, bidragstagare och islamister för att kompensera?
Jävla stora baksidor vänster-feminismen har.

Många Snabba bilar, dyra bostäder och mentalt krävande jobb. De blir stressigt.

Skatter, moms och arbetsgivaravgifter finns endast till för att göra människor fattiga så att man tvingas att jobba hela sitt liv!

Ditt inlägg är helt verklighetsfrånvarande. På 50-talet kunde du försörja en fru och 3-4 barn med ett jobb utan krav på utbildning, och du kunde köpa en villa på 150 kvadrat som du betalde av på 5 år. Självklart hade folk bil och åkte utomlands på 50-talet, men det var mer vanligt att semestra inom Skandinavien.

Är det bara jag som inte förstår hur fördelningen av föräldraledigheten har någonting som helst att göra med att folk skaffar färre barn?

Tvärtom är det väl normskifte mot längre utbildningar och senare familjebildning som är det största problemet?

Förr i tiden skaffade många barn mycket tidigare. Och då han det bli fler barn på en livstid.

Sedan kom p-pillren, kondomerna ”planerad familjebildning”, men också en ide om att en kvinna under 25 som blir gravid har förstört sitt liv ungefär.

Och det är oansvarigt att bilda familj tidigt. För då är man fast i ett låglönejobb resten av livet.

Men så var det ju förr. Låglöneyrken var det normala och män och kvinnor hade skitjobb om de ens hade några. Och på magra löner försörjde de 4:a barn. Och dessa boomers har haft trauman från sin skraltiga uppväxt och bestämt att ”mina ungar ska minsann bli ingenjörer och läkare”. Och så har vi inga industrijobb kvar heller.

Så nu ska kvinnor plugga tills de är 25, med master och sabbatsår och allt vad det blir. Och någon stans runt 35 så börjar det brinna och så kanske det blir EN unge, kanske ingen. Det är ju så det ser ut.

Det räcker inte med en unge, faktum är att det räcker inte med två ungar heller. Det behövs över 2 ungar i genomsnitt per familj för att befolkningen ska växa. Det är ovanligt idag.

Under 1990-talets början visade det svenska samhället prov på verklig framtidstro. Då fanns en fast övertygelse om att staten och kommunerna har till uppgift att bära upp medborgarna genom livets alla skeden. Den som ville stifta familj visste att det fanns ett solidariskt skyddsnät, ordnade arbetsvillkor och en bostadspolitik som tog människan före spekulanten. Den som skaffade barn behövde inte frukta att hamna på bar Sumpen eller slås ut av Kapitalets råa plundringslynne.

Vad har vi ställt i stället? Genom att montera ned de gemensamma institutionerna och överlämna samhällsbygget åt den "fria konkurrensens" krafter har man skapat en djup otrygghet för den unga generationen. När bostaden har förvandlats till en lyxvara som kräver enorma skulder, och när arbetsmarknaden präglas av osäkra tillfällighetstjänster i stället för trygga yrken, då drar sig ungdomen för att ta på sig ansvaret för nya liv.

Ett folk kan inte byggas på lösa boliner och kortsiktig vaktande av penningpungsintressen. Om vi vill att familjerna åter ska växa och barnskrattet ska höras i stugorna, måste vi återvända till folkhemmets grundtanke: att trygghet, bostad och arbete är allmänna rättigheter, inte privilegier för de få som har råd. Samhället måste åter ta på sig det ansvar som marknaden har svikit.

Kapitalets kalla penningvälde bryr sig icke om din gamla mor, dina späda barn eller om du lever eller dör på samhällets skuggsida.

Problemet är inte de ekonomiska förutsättningarna. Jag förstår inte varför ingen lyssnar på den forskning som är gjord. Allt pekar mot att det är den icke existerande parbildningen som är orsaken bakom de låga födseltalen.