Citat:
Nu har du ändrat tesen. Från att ”95 procent av all media kommer från samma politiska läger, med globalism som mål” argumenterar du nu för att medier kan bli likriktade genom gemensamma nyhetsbyråer, ägarkoncentration, källberoende och liknande rekrytering. Det senare är fullt rimligt och motsäger inte hostile media effect.
Globalism är ingen hemlig organisation. Det handlar om den gemensamma linjen i västvärlden kring krig och vapen, sjukvård och medicin, geopolitik och de stora besluten. Den linje som stora medier, regeringar, underrättelsetjänster, NATO, WHO, EU och de stora bolagen inom försvarsindustrin och läkemedelsindustrin rör sig inom.
Det börjar redan med var nyheterna kommer ifrån. Mycket av den internationella rapporteringen bygger på samma tre nyhetsbyråer, AP, Reuters och AFP. De hämtar i sin tur mycket från officiella västerländska källor. När byråerna har valt vinkel och vilka uppgifter som ska lyftas bygger SVT, BBC, CNN, DN och Aftonbladet vidare på samma material. Redaktionerna behöver inte sitta och samordna sig med varandra för att rapporteringen ska bli väldigt lik när så mycket kommer från samma håll redan från början.
Sen har vi ägandet. I USA ligger en stor del av räckvidden hos ett fåtal koncerner och miljardärfamiljer. Även i Europa är ägandet koncentrerat. I Sverige har vi Bonnier och Schibsted och utöver dem public service. De stora medieaktörerna finns i samma ekonomiska och politiska värld som försvarsindustrin och läkemedelsbolagen. Det är enklare att hålla sig till den etablerade linjen än att gå långt utanför den.
Nästan allt går också i arv bland journalister. Många kommer från samma skolor, känner samma folk och rör sig i samma kretsar. Man anställer vänner och vänners vänner, rekommenderar varandra och rykten går mellan redaktionerna. Det finns riktlinjer att hålla sig inom och går man för långt utanför dem blir man inte långvarig.
Sen finns alla uttryck, fraser och hela meningar som rabblas unisont i media under olika perioder. Titta på klippet https://www.youtube.com/watch?v=ZggCipbiHwE Där sitter nyhetsankare på Sinclairs lokalstationer och läser upp samma manus. Där sitter olika nyhetsankare på olika lokalstationer och läser upp exakt samma manus. Olika personer och olika kanaler, men samma ord från samma ägare
Under Ukrainakriget har stora västerländska medier till stor del följt samma linje kring orsaker, skuld och vapenleveranser. Under covidåren låg medier, myndigheter och läkemedelsbolag väldigt nära varandra kring vaccin, åtgärder och riskbedömningar. Avvikande röster fanns, men fick väldigt lite utrymme i de kanaler som når flest människor.
Det är där jag får minst 95 procent ifrån. Jag räknar inte varje podcast eller alternativ sajt på nätet. Jag menar public service, de stora tv-kanalerna, de mest lästa dagstidningarna och de ledande internationella nyhetsbyråerna. De medier som fortfarande dominerar den traditionella nyhetskonsumtionen. Där är den gemensamma linjen så stark att andra perspektiv blir undantag. Det finns betydligt fler röster på nätet, men de stora etablerade medierna sätter fortfarande dagordningen för de flesta.
Det behövs ingen total kontroll över varje ord för att den stora bilden ska bli väldigt lik. Ägandet spelar in. Källorna spelar in. Vilka som jobbar på redaktionerna, vilka de känner och vilka miljöer de kommer ifrån spelar in.
Att rapportera om nånting är inte samma sak som att göra avtryck. Folket tar inte bara till sig vad som händer i världen, utan hur händelserna beskrivs, vilka händelser som får störst plats och hur ofta samma bild upprepas.
Det börjar redan med var nyheterna kommer ifrån. Mycket av den internationella rapporteringen bygger på samma tre nyhetsbyråer, AP, Reuters och AFP. De hämtar i sin tur mycket från officiella västerländska källor. När byråerna har valt vinkel och vilka uppgifter som ska lyftas bygger SVT, BBC, CNN, DN och Aftonbladet vidare på samma material. Redaktionerna behöver inte sitta och samordna sig med varandra för att rapporteringen ska bli väldigt lik när så mycket kommer från samma håll redan från början.
Sen har vi ägandet. I USA ligger en stor del av räckvidden hos ett fåtal koncerner och miljardärfamiljer. Även i Europa är ägandet koncentrerat. I Sverige har vi Bonnier och Schibsted och utöver dem public service. De stora medieaktörerna finns i samma ekonomiska och politiska värld som försvarsindustrin och läkemedelsbolagen. Det är enklare att hålla sig till den etablerade linjen än att gå långt utanför den.
Nästan allt går också i arv bland journalister. Många kommer från samma skolor, känner samma folk och rör sig i samma kretsar. Man anställer vänner och vänners vänner, rekommenderar varandra och rykten går mellan redaktionerna. Det finns riktlinjer att hålla sig inom och går man för långt utanför dem blir man inte långvarig.
Sen finns alla uttryck, fraser och hela meningar som rabblas unisont i media under olika perioder. Titta på klippet https://www.youtube.com/watch?v=ZggCipbiHwE Där sitter nyhetsankare på Sinclairs lokalstationer och läser upp samma manus. Där sitter olika nyhetsankare på olika lokalstationer och läser upp exakt samma manus. Olika personer och olika kanaler, men samma ord från samma ägare
Under Ukrainakriget har stora västerländska medier till stor del följt samma linje kring orsaker, skuld och vapenleveranser. Under covidåren låg medier, myndigheter och läkemedelsbolag väldigt nära varandra kring vaccin, åtgärder och riskbedömningar. Avvikande röster fanns, men fick väldigt lite utrymme i de kanaler som når flest människor.
Det är där jag får minst 95 procent ifrån. Jag räknar inte varje podcast eller alternativ sajt på nätet. Jag menar public service, de stora tv-kanalerna, de mest lästa dagstidningarna och de ledande internationella nyhetsbyråerna. De medier som fortfarande dominerar den traditionella nyhetskonsumtionen. Där är den gemensamma linjen så stark att andra perspektiv blir undantag. Det finns betydligt fler röster på nätet, men de stora etablerade medierna sätter fortfarande dagordningen för de flesta.
Det behövs ingen total kontroll över varje ord för att den stora bilden ska bli väldigt lik. Ägandet spelar in. Källorna spelar in. Vilka som jobbar på redaktionerna, vilka de känner och vilka miljöer de kommer ifrån spelar in.
Att rapportera om nånting är inte samma sak som att göra avtryck. Folket tar inte bara till sig vad som händer i världen, utan hur händelserna beskrivs, vilka händelser som får störst plats och hur ofta samma bild upprepas.
Men steget därifrån till ”95 procent” saknar fortfarande belägg. Vilka medier har undersökts, efter vilka kriterier och hur har du kommit fram till just 95 procent?
Framför allt besvarar det inte ursprungsfrågan. Att det finns mekanismer som kan skapa likriktning visar inte att rapporteringen i det aktuella fallet faktiskt har mörkats eller tonats ned. För det måste man jämföra den faktiska rapporteringen med rapporteringen om likvärdiga händelser.
Det är precis där hostile media effect blir relevant. Den egna uppfattningen att något ”borde fått mycket större uppmärksamhet” är inte i sig belägg för mörkning.