Är vissa s-verb helt ologiska? Till exempel skrämmas och jävlas?

Tittar man på svenskans historia är det ganska naturligt att många verb har utvecklats till de former de har i dag. För vissa s-verb känns formen dessutom ganska "intuitiv", eftersom verbet beskriver något som sker hos eller med personen själv. Andas är ett ganska tydligt exempel.

Men sedan finns det s-verb där utvecklingen känns betydligt mindre logisk. Varför blev det till exempel skrämmas och jävlas? Språket hade lika gärna kunnat utvecklas så att vi sa jag vill inte skrämma (dig/er/folk) i stället för jag vill inte skrämmas, eller sluta jävla med mig i stället för sluta jävlas med mig.

Det finns förstås (språk)historiska förklaringar till hur former uppstår, men språk utvecklas inte alltid efter någon perfekt logik. Eller är det jag som har missat något?

Det kan delvis handla om infinitiv-märket "att", som har utelämnats. Alltså - "sluta att skrämmas" blir "sluta skrämmas". Men det är inte en fullständig förklaring.

Jag är ledsen men det har tyvärr inte på något sätt att göra med atts närvaro eller avsaknad.

TS menar verb med aktiv betydelse i passiv form: deponens.

Att de verben heter deponensverb vet nog de flesta men hur menar du att det skulle vara svar på min fråga? Med all respekt, har du ens läst tråden eller rubriken?

Nej, det vet inte de flesta ens i detta delforum, och TS varken antyder någons kännedom eller – som den postats i öppet forum – ger övriga chansen att slippa gå i den *fälla* jag i stället utlöst (apropå respekt, då ju även Grice är allom bekant & odlad).
Ja, och svarade givet deras formulering. Men visst, jag har ingen aning om andras språkspel, och drar mig hädan, muttrande något om natur + logik = intuition.