Agorafobi och ångest

Tja.

Har fått diagnosen agorafobi för typ 10 år sedan och har konstant panikattacker när jag lämnar hemmet och även i hemmet men inte lika ofta men ändå i stort sätt varje dag.

Vet inte riktigt hur man ska komma ur detta och få en normalt liv igen.
Jag har slutat med tabletter då min puls och blodtryck redan är för högt och venlafaxin som jag tog kan höja det ännu mer.

Känner ingen skillnad ändå från när jag tog dom och nu när jag är utan.
Använder atarax vid behov.
Gillar inte att använda tabletter då jag är rädd att jag ska få panikattacker av dom (hänt förr att om jag börjar känna mig annorlunda så slår panken igång)

Var sjukskriven flera år sedan kom tillbaka och jobbade i 2.5 år och nu är man sjukskriven igen.
Mår skit av det då jag vill tillbaka och tjäna pengar, vill resa igen och göra allt jag kunde göra förr.

Jag är i kö för att gå någon terapi eller något just nu men vet inte hur det kommer att gå då jag redan har problem att ta mig till psykiatrin.

Har daglig ångest på kvällarna då jag får tankar om jobbet, om det förflutna, saknar livet som det var då man var yngre, familjen fungerade osv.

Hur fan tar man sig ur det här?
Åker jag bil och hamnar i kö så är det totalt över och jag ballar ur helt, när jag väl kommer hem slocknar man nästan pga att kroppen och hjärnan vart i full paddel, och efter något sådant hänt så mår man extra dåligt och panikattackerna kommer mycket lättare en tid framföver.

Det som funkade för mig var allmän ångestdämpande SSRi och KBT. Och jag hade/har ett djupt rotat hat mot tabletter av ungefär samma orsaker som dig. Men det går.

Har du en nära kompis, eller en släkting, som du kan ta hjälp av? Nån som förstår skillnaden mellan klinisk panikångest och "panik"?

För min del var det en fråga om total öppenhet för min man och mina vänner och familj. Hemligheten i panikångest och liknande är en stor del av sjukdomsbilden - att man måste gömma sig och sin sjukdom från andra, vilket bara gör den värre.
Och depression följer ju ofta panikångest och agorafobi som gonorre efter ett strandknull i Magaluf.

En vän eller familjemedlem kan hjälpa dig med att ligga på vården och aktivt tjata eftersom man måste det när det kommer till psykisk ohälsa, just när man är som minst kapabel till det.

Samma med att schemalägga dina dagar, att fylla dom med lågintensiva sociala interaktioner. Det kan vara helt idiotiska prylar som att ta dig till ditt lokala bibliotek för att gå med i en bokcirkel eller spela brädspel med vänner på en satt dag i veckan. Något där du är fysiskt nära andra men utan nåt egentligt tvång.
Mest för att man gärna vill isolera sig från andra och det inte är bra för en när man har agorafobi.

Finns det nån park med boulespel nära dig? Så du kan pusha din agorafobi och träna på att svälja den första svaga panikångesten?

Det svåra för mig är att jag skäms så mycket för mina problem och gömmer det helst.
Har tyvärr familj som inte direkt bryr sig eller hör av sig öht.
Min mor har psykisk ohälsa själv och vill/kan inte stödja mig.
Har dock kontakt med hennes ex bror och hans flickvän som har varit mitt största stöd.
Dom har en son som är något år äldre än mig som jag brukade gå på promenader med, spela boule m.m men han har trilla tillbaka till droger och alkohol så vi har mest kontakt via telefon just nu.

Jag har en väska jag alltid bär med mig med div saker som kan hjälpa vid panikattacker osv.
allt från samarin, alvedon, atarax till bärbar spelkonsol.

Bor nära ett bibliotek men har inte direkt någon att gå dit med då 90% av mitt umgänge är borta.
Min fru finns men hon förstår inte riktigt.

Önskar jag hade en nära familj som kunde hjälpa till och få med en ut, det funkar inte så bra med min fru då hon inte fungerar om något händer, när katten började blöda och behövde akut hjälp så stod hon bara med armarna i vädret och skrek och frågar man henne var hon är så kan hon aldrig svara då hon nog har världens sämsta lokalsinne.
Så man känner sig inte jättesäker med henne tyvärr..

Testa torkad flugsvamp (amanita muscaria) i pulverform. Microdosera upp till 1 gram. Det är inte farligt. Läs på hur man gör. Viktigt att man är påläst. Det är absolut inget man vill trippa på.

Annars prova Wim Hof-metoden. Det är det enda som verkligen funkar. Det är inte roligt, men det gör skillnad.

Hör av dig om jag kan vara till hjälp.

benso

Det som hjälpte mig mest var kbt med exponering, fick lära mig tekniker att leda bort tankarna

Blev det jobbigare när du fick diagnosen?
KBT och utsätta sig för lätta situationer är det enda som hjälper tyvärr.
I sånna här fall så skulle man ju sätta in någon lätt benzo/lugnande kan man tycka.

Fick också ångest av Atarax. Den gjorde mig väldigt spänd och "rädd" för omgivningen. Minsta ljud och jag hoppade högt. Be om något annat.

Nej jag har inte riktigt brytt mig om diagnosen jag har bara tänkt att jag har panikattacker senaste tiden har jag läst om agorafobi och sett att det stämmer bra med mina problem.

På senare tid har det kommit mer problem som jag hoppas försvinner.

Fått problem med mat, äter väldigt simpelt och har kanske 4-5 måltider jag äter om och om igen, rädd för att få allergi shock via mat så det gör att man inte äter hos andra heller eller köper hem mat.

Jag hade liknande förr men inte nu längre, var väldigt "skuttig" och kunde rycka till av minsta sak.

Jag gick på någon form av kbt men pratade mest då hon inte tyckte jag var redo för vissa övningar men slutade gå dit då hon bara pratade om vad jag skulle säga till försäkringskassan eller läkare för att bli sjukskriven vilket kändes väldigt oseriöst, sedan sa hon att hon "vet" att jag bara inte vill tillbaka till jobbet för att jag tyckte någon på jobbet var jobbig.
Då sket jag i att gå dit då hon trodde jag bara inte ville åka till jobbet pga en person där..

Hajar att din fru kanske inte förstår men hon kan hjälpa dig i kontakten med vården i alla fall. Hon vill ju dig väl även om hon inte förstår ditt mående.

Skam och hemligheter är såna som dig och migs stora fiender. Det är när stressen att behöva gömma sig möter sjukdomen ångest som skit slår slint.
Försök prata med henne om ditt mående, förklara att det kommer inte alltid vara så här (för det kommer det inte, tro mig) men du behöver stöd att ta dig ut.

Det vidriga är att även när folk VILL hjälpa en är det en frustration för dom kan inte bara "fixa allt direkt" så det känns stressande och hemskt.
Psykologer är också svårt. För oss män (vill inte köna dig men gissar) så är vi uppvuxna med att inte vara för utlämnande och det är det man måste vara.

Steg ett för dig är att veta att det här är temporärt, i ditt huvud och inte verkligt, och måste tränas bort. Se det... Se det som en extrem övervikt.
Det är tungt med en extrem övervikt att träna, andra diet mm. Men det enda sättet att bli av med den är just det som är jobbigt och nåt man inte vill/kan. Socialt känner man sig isolerad, skamfylld mm. Och det är en lång process där man mår som värst i början och har svårt att se en vettig framtidsvision för hur det kommer vara utan problemet.

Men, som en som kommit ut ur agorafobi mm, det kommer finnas en tid när du ser tillbaka och undrar varför der var så svårt att börja. Det KOMMER bli bättre men det kräver arbete och stöd.