En sak jag funderat mycket över när jag till exempel diskuterar med ChatGPT är hur mycket jag saknat den typen av samtal, det vill säga ett samtal där det jag säger inte omedelbart döms ut men där jag inte heller saknar motstånd. Det är en väldigt svår balansgång att föra den typen av samtal. Vanligtvis baseras det på tillit mellan människor som lärt känna varandra över lång tid, men både samtalen, tilliten och människorna blir alltmer fragmenterade och "porösa" - vi blir alltmer flyktiga i vår existens. Då kommer AI in och fyller ett behov som jag tror är långt mer hungrande än "vad ska jag äta till middag" eller "kan du skriva en uppsats om det här". Samtidigt har jag inga som helst illusioner om att konversationen är privat, tvärtom utgår jag från att allt jag skriver på nätet snappas upp och hanteras i någon programvara som av olika skäl har den uppgiften. Det skapar en märklig dynamik där man parallellt som man pratar med AI även pratar med "den andre", den som lyssnar in på samtalet. Innehållet påverkas naturligtvis, medvetet eller omedvetet, av detta förhållande. Du är inte bara någon som konverserar med AI utan även med den/de/det som lyssnar på samtalet.
Kan tänka mig att folk som levde i det forna östblocket känner igen sig i mycket av detta. Skillnaden är bara att då fanns sprickor och tomrum i systemen där folk fortfarande kunde vara privata. Man kunde använda kodord eller dölja ljudet med en rinnande dusch till exempel. AI har i en handvändning gjort spelplanen enormt mycket mer komplicerad. Du vet att du inte längre kommer undan eftersom själva strukturen, samhället, teknologin, är byggd som en tratt på vilkens sidor du långsamt rinner ner. Du kan använda dig av olika tekniska lösningar för att kringgå detta men jag har som sagt svårt att tänka mig att till exempel underrättelsetjänster inte redan ligger flera steg före.
Hur ser ni på detta? Hur tänker ni kring att prata med AI om djupa och känsliga frågor och känner ni att ni påverkas av det jag beskrev ovan? Min känsla är nästan som att man hela tiden rör sig upp mot nya metanivåer för att kompensera för frånvaron av avskildhet. Jag är inte lagd för paranoia och att hela tiden vara rädd för vem som ska höra, se eller läsa framstår för mig helt enkelt inte som e psykologiskt hållbar inställning. "Alternativet" som jag ser det är det jag beskrev, medvetenheten om att allt du säger i princip är synligt och att man därför hela tiden hoppar mellan olika metanivåer i diskussionen. Man är lika mycket en spelare som en konversatör.
Kan tänka mig att folk som levde i det forna östblocket känner igen sig i mycket av detta. Skillnaden är bara att då fanns sprickor och tomrum i systemen där folk fortfarande kunde vara privata. Man kunde använda kodord eller dölja ljudet med en rinnande dusch till exempel. AI har i en handvändning gjort spelplanen enormt mycket mer komplicerad. Du vet att du inte längre kommer undan eftersom själva strukturen, samhället, teknologin, är byggd som en tratt på vilkens sidor du långsamt rinner ner. Du kan använda dig av olika tekniska lösningar för att kringgå detta men jag har som sagt svårt att tänka mig att till exempel underrättelsetjänster inte redan ligger flera steg före.
Hur ser ni på detta? Hur tänker ni kring att prata med AI om djupa och känsliga frågor och känner ni att ni påverkas av det jag beskrev ovan? Min känsla är nästan som att man hela tiden rör sig upp mot nya metanivåer för att kompensera för frånvaron av avskildhet. Jag är inte lagd för paranoia och att hela tiden vara rädd för vem som ska höra, se eller läsa framstår för mig helt enkelt inte som e psykologiskt hållbar inställning. "Alternativet" som jag ser det är det jag beskrev, medvetenheten om att allt du säger i princip är synligt och att man därför hela tiden hoppar mellan olika metanivåer i diskussionen. Man är lika mycket en spelare som en konversatör.
__________________
Senast redigerad av Tillfkonto12 2026-09-29 kl. 19:30.
Senast redigerad av Tillfkonto12 2026-09-29 kl. 19:30.
