Är själva födelsen en form av lidande?

Om man tänker efter råder det 100 procents sannolikhet att vi alla förr eller senare kommer att dö – vare sig det sker genom krig eller en olycka, eller efter att vi levt några decennier till för att slutligen duka under för ålderdom och smärtsamma sjukdomar som cancer, diabetes, njursjukdom eller högt blodtryck på ett sjukhus.

Och när vi dör av sjukdom upphör våra kroppar att existera; det är som att stänga av en dator – ett evigt tillstånd av medvetslöshet, helt utan medvetenhet.

Med tanke på att vi ändå är dömda att dö en smärtsam död, varför ska vi skaffa barn? Det är ju trots allt 100 procents chans att även barnet kommer att möta en smärtsam död i framtiden.

Dessutom, även om jag skulle få ett barn, skulle detta barn vara en egen, självständig individ med tankar som skiljer sig från mina egna. Vid något tillfälle slutade jag förstå logiken bakom barnafödande – att föra vidare ”sjukdomen” som en smärtsam död innebär till barnet och offra årtionden av mitt liv för en annan varelse som inte är jag. När allt kommer omkring känner man ingenting efter döden; man upphör helt enkelt att existera och försätts i ett tillstånd av evig medvetslöshet.

Vid något tillfälle började jag känna att själva födelsen är en form av lidande. Vad tänker du om detta?

Förr såg jag ner på hemlösa, men vid något tillfälle, när jag funderade över hur en smärtsam död faktiskt är, slog det mig att de kanske i själva verket är de visa. När allt kommer omkring – oavsett om man lever ett bra eller dåligt liv innebär slutet en smärtsam död – så finns det egentligen någon anledning att leva så hårt?

När en narcissist som tror han är odödlig plötsligt upptäcker att alla dör - även han.

Herregud vilket svammel om det mest självklara...

Det är såklart ett lidande, den som har bevittnat en födelse ser att det är smärtsamt även för barnet. Eller så frågar man en barnmorska, denne kan intyga denna smärta hos barnet.

Vad gäller den mentala aspekten, så är födelsen början på döden. Tänk födelsen som 99% liv och 1% död, vilket över tid förändrar procentföhållandet så när döden kommer är procenten 1% liv och 99% död.

Liv är elektrontransport, en oändlig kemisk kapplöpning mot mest fördelaktiga energikonfiguration. Den har pågått i snart fyra miljarder år, från enkla autotrofa organismer till komplexa heterotrofa. Inbyggt i detta system är organismers instinktiva självbevarelsedrift, att upprätthålla livet så länge det går och att fortplanta sig i maximal omfattning.

Människan kan reflektera över processen, och även medvetet bryta kedjan, exempelvis genom självmord, "klimatångest" och andra fenomen. Men i grunden är vi bara benrangel med komplexa cellulära maskiner som har förutbestämt vårt leverne åt oss.

Ett uttryck för mest optimala energikonfiguration är att samla på sig material, i människans fall utvidgat till pengar, bilar, kylskåp… flest kylskåp i graven "vinner", i någon mening. Men i slutändan är vi ändå bara maskar.

Buddisten vet allt det där, och lägger ingen möda på att samla på sig stoff annat än immateriell vishet. Han vet också att lidandet är frivillligt, och att man kan välja bort detta.

Buddisten vet också att födseln, förlossningen, är en del i en cyklisk tillvaro, i vilken karma vandrar. Utan födsel, inget liv, ingen död, ingen karma.

Ja, men verkligheten är att reinkarnation – rent vetenskapligt sett – inte existerar. Om den buddhistiska läran vore sann skulle den ge människor ett motiv att samla god karma och leva på ett ansvarsfullt sätt med tanke på nästa liv. Verkligheten är dock krass; det finns ingenting efter döden.

Till syvende och sist sköljer en känsla av tomhet över mig när jag betänker att vi bara är obetydliga varelser – inget annat än kosmiskt stoft som existerar ett kort ögonblick innan det försvinner för alltid.

Carpe diem. Bara du kan definiera din egen mening. Om du avstår är din mening att fortplanta dig.

Smärtsam död?

Vilken erfarenhet av död har du? Har du sett någon dö? Har du haft hund eller katt? Har du ens varit medvetslös någon gång? När du sover djupt, är det smärtsamt?

Den mesta död är inte smärtsam. Det är livet som är i varierande grad smärtsamt. Alla levande organismer dör, och våra kroppar har inbyggda system för att göra övergången mjuk. Det finns ingen anledning för kroppen att orsaka oss lidande när vi är nära slutet, tvärtom. Du kanske har hört talas om vissa som varit nära döden och känt sig gå mot ett ljus? Det är motsatsen till smärta.

Barn bör man skaffa för att man vill lära känna, älska, och ta hand om en ny människa en tid. Och förhoppningsvis bygga upp en vänskap, olika alla andra, som gör livet större och fylligare. Man väljer något svårt, för att det finns en tillfredsställelse i det svåra, och det svåra är mer utvecklande än det enkla.

Visst är livet oundvikligen en del lidande, man allt är inte lidande. Det är allt det övriga man hoppas och vill dela med sina barn.

Det är utmärkt att du drar den enda rätta slutsatsen för egen del: Skaffa inte barn! Bra för dig och billigt för sjukvården som slipper BUPpa dina ungar. För övrigt tycker jag du ska skynda på processen för din egen del.

Visdomens ord. Att se en somalier suga i sig socialbidrag. DET är däremot smärtsamt.


Varför är vi dömda att dö en smärtsam död? Det finns dödshjälp i Holland om du vill vara 100% säker på att förbereda för en smärtfri död.

En majoritet kan få smärtstillande och liknande och inte dö en allt för horribel död.

Det mesta antyder att du inte ska föröka dig, det stämmer.

Skäl:
1) Ser mening i sig själv men inte i något annat
2) Rädd för sina egna känslor / tankar och andra människor
3) Går igång, kanske sexuellt, på att skapa drama
4) Har motsägelser men ingen motivation att ta itu med dom
5, 6, 7, 8, 9, …) Et cetera

Eftersom allting är meningslöst, och anledningar därför saknas, så vill åtminstone inte jag ha fler människor som beter sig korkat helt utan skäl eller något att skylla på.

Att livet är en sexuellt överförbar sjukdom som i 100% av fallen leder till döden är ett välkänt faktum. Huruvida själva födelsen är ett lidande eller inte, kan jag inte svara på. Jag minns helt enkelt inte, eftersom jag var så liten när jag föddes.

Födelsen och döden är korta ögonblick i livet.
Ett större problem är att man förväntas vara på ett jobb 9 timmar varje vardag ända fram tills man nästan är 70.