Drakes ekvation brukar användas för att uppskatta hur många teknologiska civilisationer det borde finnas i Vintergatan:
Det mesta av diskussionen brukar hamna på de osäkra biologiska leden. Hur vanligt är liv? Hur ofta blir livet intelligent? Hur ofta bygger intelligensen teknik?
Jag undrar om AI gör att vi behöver titta betydligt hårdare på den sista faktorn, L.
L brukar beskrivas som den tid en teknologisk civilisation är detekterbar. Det är ett ganska rimligt antagande så länge civilisationen och dess tekniska aktivitet i praktiken är samma sak.
Människor bygger radiosändare. Människor försvinner. Radiosändarna tystnar.
Men det sambandet är inte längre självklart.
Vi vet nu att artificiell intelligens är möjlig. Vi vet också att intelligens inte behöver vara biologisk för att åtminstone uppvisa sådant som problemlösning, språk, planering, forskning och autonom handling.
Anta därför att en biologisk civilisation bara behöver överleva tillräckligt länge för att skapa artificiella system som kan underhålla, kopiera eller vidareutveckla sig själva.
Då får vi två tidskalor:
och
De behöver inte vara särskilt lika.
En civilisation kanske överlever i 20 000 år efter att den blivit teknologisk och därefter går under genom krig, klimatförändringar, asteroidnedslag eller något betydligt dummare.
Men om den under dessa 20 000 år hinner bygga autonoma maskiner som kan reparera sig själva, utvinna resurser och konstruera nya maskiner, finns det ingen självklar anledning till att civilisationens tekniska efterföljare måste dö samtidigt.
Det är här jag tycker AI börjar bli astronomiskt intressant.
Säg för enkelhetens skull att en genomsnittlig radiosändande biologisk civilisation är detekterbar i 10 000 år.
Om det istället räcker att den under dessa 10 000 år skapar maskinell intelligens som därefter kan existera i en miljon år förändras L med en faktor 100.
Kan systemen överleva i hundra miljoner år förändras den med en faktor 10 000.
Det krävs inga fler planeter och inget vanligare liv. Samma galax blir statistiskt betydligt mer befolkad av teknologisk aktivitet enbart därför att varje lyckad civilisation lämnar efter sig något mycket mer långlivat än sig själv.
Det leder vidare till Fermiparadoxen.
Men kanske är det fel objekt vi letar efter.
En civilisation som ligger tio miljoner år före oss behöver inte längre bestå av biologiska individer över huvud taget. Den kan lika gärna bestå av autonoma sonder, maskinsystem, distribuerad beräkning eller något som inte särskilt meningsfullt kan beskrivas som en art.
Det skulle också innebära att en död civilisation och en död teknologisk civilisation är två olika saker.
Jorden skulle exempelvis hypotetiskt kunna bli biologiskt ointelligent samtidigt som miljontals autonoma mänskligt skapade system fortsätter att operera i solsystemet.
Från en astronom flera tusen ljusår bort kanske mänskligheten då fortfarande är en fullt synlig teknisk civilisation.
Fast människorna är borta.
Jag menar inte att detta löser Fermiparadoxen. Tvärtom finns en uppenbar invändning.
Om artificiell intelligens gör teknologiska civilisationer så mycket mer långlivade borde paradoxen kanske bli värre. Ju större L är, desto fler gamla teknologiska system borde finnas samtidigt med oss.
Då blir frågan inte längre bara:
Var är civilisationerna?
utan snarare:
Var är resterna?
Var är sonderna, megastrukturerna, industrin, den artificiella strålningen eller vad nu en maskinell civilisation lämnar efter sig?
Det är också möjligt att AI inte förlänger L alls.
Kanske artificiell intelligens istället är ett filter. En återkommande punkt där teknologiska civilisationer förstör sig själva, tappar kontrollen över sina system eller helt enkelt upphör att vara observerbara på de sätt vi letar efter.
I så fall skulle AI fortfarande förändra hur man bör tänka kring Drake-ekvationen, fast åt andra hållet.
Därför tycker jag den intressanta frågan inte är om AI ökar sannolikheten för intelligent liv.
Den gör uppenbarligen ingenting åt hur ofta liv uppstår på en planet som ligger fyra miljarder år bakåt i tiden.
Frågan är istället om vi precis har upptäckt att övergången
Det kanske finns ytterligare ett led:
Och om det sista ledet kan överleva sin skapare med flera storleksordningar tycker jag att Drakes L börjar betyda något ganska annat än vad man intuitivt brukar lägga i den.
Så:
Har möjligheten till artificiell intelligens fundamentalt förändrat hur vi bör tolka Drakes ekvation?
Borde L egentligen delas upp i exempelvis biologisk civilisationstid och postbiologisk teknologisk livslängd?
Och gör AI Fermiparadoxen lättare att förstå, eller betydligt värre?
För om biologiska civilisationer är kortlivade men deras maskiner inte är det, borde galaxen kanske inte vara full av utomjordingar. Den borde vara full av deras gamla maskiner.
Kod:
N = R* × fp × ne × fl × fi × fc × L
Det mesta av diskussionen brukar hamna på de osäkra biologiska leden. Hur vanligt är liv? Hur ofta blir livet intelligent? Hur ofta bygger intelligensen teknik?
Jag undrar om AI gör att vi behöver titta betydligt hårdare på den sista faktorn, L.
L brukar beskrivas som den tid en teknologisk civilisation är detekterbar. Det är ett ganska rimligt antagande så länge civilisationen och dess tekniska aktivitet i praktiken är samma sak.
Människor bygger radiosändare. Människor försvinner. Radiosändarna tystnar.
Men det sambandet är inte längre självklart.
Vi vet nu att artificiell intelligens är möjlig. Vi vet också att intelligens inte behöver vara biologisk för att åtminstone uppvisa sådant som problemlösning, språk, planering, forskning och autonom handling.
Anta därför att en biologisk civilisation bara behöver överleva tillräckligt länge för att skapa artificiella system som kan underhålla, kopiera eller vidareutveckla sig själva.
Då får vi två tidskalor:
Kod:
den biologiska civilisationens livslängd
och
Kod:
den teknologiska intelligensens livslängd.
De behöver inte vara särskilt lika.
En civilisation kanske överlever i 20 000 år efter att den blivit teknologisk och därefter går under genom krig, klimatförändringar, asteroidnedslag eller något betydligt dummare.
Men om den under dessa 20 000 år hinner bygga autonoma maskiner som kan reparera sig själva, utvinna resurser och konstruera nya maskiner, finns det ingen självklar anledning till att civilisationens tekniska efterföljare måste dö samtidigt.
Det är här jag tycker AI börjar bli astronomiskt intressant.
Säg för enkelhetens skull att en genomsnittlig radiosändande biologisk civilisation är detekterbar i 10 000 år.
Om det istället räcker att den under dessa 10 000 år skapar maskinell intelligens som därefter kan existera i en miljon år förändras L med en faktor 100.
Kan systemen överleva i hundra miljoner år förändras den med en faktor 10 000.
Det krävs inga fler planeter och inget vanligare liv. Samma galax blir statistiskt betydligt mer befolkad av teknologisk aktivitet enbart därför att varje lyckad civilisation lämnar efter sig något mycket mer långlivat än sig själv.
Det leder vidare till Fermiparadoxen.
"Var är alla?"Den frågan brukar implicera civilisationer som påminner ganska mycket om oss. Någon sitter på en planet, bygger radioteleskop och funderar på om någon annan sitter på en annan planet och gör samma sak.
Men kanske är det fel objekt vi letar efter.
En civilisation som ligger tio miljoner år före oss behöver inte längre bestå av biologiska individer över huvud taget. Den kan lika gärna bestå av autonoma sonder, maskinsystem, distribuerad beräkning eller något som inte särskilt meningsfullt kan beskrivas som en art.
Det skulle också innebära att en död civilisation och en död teknologisk civilisation är två olika saker.
Jorden skulle exempelvis hypotetiskt kunna bli biologiskt ointelligent samtidigt som miljontals autonoma mänskligt skapade system fortsätter att operera i solsystemet.
Från en astronom flera tusen ljusår bort kanske mänskligheten då fortfarande är en fullt synlig teknisk civilisation.
Fast människorna är borta.
Jag menar inte att detta löser Fermiparadoxen. Tvärtom finns en uppenbar invändning.
Om artificiell intelligens gör teknologiska civilisationer så mycket mer långlivade borde paradoxen kanske bli värre. Ju större L är, desto fler gamla teknologiska system borde finnas samtidigt med oss.
Då blir frågan inte längre bara:
Var är civilisationerna?
utan snarare:
Var är resterna?
Var är sonderna, megastrukturerna, industrin, den artificiella strålningen eller vad nu en maskinell civilisation lämnar efter sig?
Det är också möjligt att AI inte förlänger L alls.
Kanske artificiell intelligens istället är ett filter. En återkommande punkt där teknologiska civilisationer förstör sig själva, tappar kontrollen över sina system eller helt enkelt upphör att vara observerbara på de sätt vi letar efter.
I så fall skulle AI fortfarande förändra hur man bör tänka kring Drake-ekvationen, fast åt andra hållet.
Därför tycker jag den intressanta frågan inte är om AI ökar sannolikheten för intelligent liv.
Den gör uppenbarligen ingenting åt hur ofta liv uppstår på en planet som ligger fyra miljarder år bakåt i tiden.
Frågan är istället om vi precis har upptäckt att övergången
Kod:
inte behöver vara slutstationen.biologiskt intelligent liv → teknologisk civilisation
Det kanske finns ytterligare ett led:
Kod:
biologiskt intelligent liv → teknologisk civilisation → artificiell teknologisk intelligens.
Och om det sista ledet kan överleva sin skapare med flera storleksordningar tycker jag att Drakes L börjar betyda något ganska annat än vad man intuitivt brukar lägga i den.
Så:
Har möjligheten till artificiell intelligens fundamentalt förändrat hur vi bör tolka Drakes ekvation?
Borde L egentligen delas upp i exempelvis biologisk civilisationstid och postbiologisk teknologisk livslängd?
Och gör AI Fermiparadoxen lättare att förstå, eller betydligt värre?
För om biologiska civilisationer är kortlivade men deras maskiner inte är det, borde galaxen kanske inte vara full av utomjordingar. Den borde vara full av deras gamla maskiner.
