tvångsvård behandlingshem ..?

hej, lite backstory;

jag är minderårig, gått på bup i 3 år för depression, ångest och självskadebeteende. jag har ätit antidepressiva för depressionen i 2,5år utan någon större påverkan.
första 2 åren gick jag i samtalsstöd hos en psykolog 2-3 gånger i månaden för att lära mig hantera mina känslor och hitta alternativ istället för att skära mig själv - vilket inte hjälpte. efter en tur till akuten för att sy så fick jag börja ikb (Intensiv kontextuell behandling) för självskadebeteendet, den är nyligen avslutad men jag mår lika pissigt som innan.
jag har varit inlagd på lpt i en månad det här året.

det jag undrar är om vården får reda på att jag skärt mig själv igen att soc beslutar att sätta mig på behandlingshem? jag fick för 3 månader sen erbjudande att frivilligt placeras på ett eftersom inget hittills riktigt har hjälpt, jag tackade nej. mina föräldrar fick möjligheten att själva tycka till om eventuell placering men dom sa också nej till det.
pappa berättade sen att mina behandlare på bup sagt till han o mamma att om jag skadar mig själv igen kommer dom inte ta hänsyn till om jag vill eller inte utan att soc då sätter lvu på mig.

jag vill verkligen inte bli tvingad att behöva flytta men jag kan verkligen inte sluta skära mig själv. om jag skulle behöva sy igen så får ju vården och bup reda på det, men det måste väl gå att argumentera sig ur så soc inte sätter ett lvu? med tanke på att inget ovan gett förbättring så är det sista utvägen för dom men jag kommer verkligen inte må bättre av det.

tacksam om någon som jobbar inom vården kan ge svar på min fråga eller om någon annan har erfarenhet.

Hej TS!
Jag jobbar inte inom vården men kan känna igen delar av din historia.

Jag skulle säga att det bästa är ju att hamna på behandlingshem frivilligt snarare än på LPT/LVU. Förstår helt att det känns jättejobbigt men 3 månader är inte så mycket tid egentligen - sen får ju dina föräldrar hälsa på dig osv. Är du däremot där på LPT/LVU har vården och soc mer makt och kan begränsa umgänge med dina föräldrar.

Vet du varför du skär dig? Alltså jag fattar att det är pga ångest/jobbiga tankar osv, men tänkte mer på ett djupare plan?

Kram!

Tycker spontant att psykvården vore ett bättre alternativ än just ett behandlingshem.

Hej, jag är läkare och hör att du har det tungt här.

Jag förstår verkligen att du blir rädd när du får höra att ”nästa gång blir det LVU”. Men så automatiskt fungerar det inte. Ett nytt tillfälle av självskada betyder inte i sig att du direkt blir placerad. BUP kan bli oroliga och kontakta socialtjänsten, men sådana beslut bygger på en större bedömning av hur du mår, hur stor risken är och vilken hjälp som faktiskt behövs.

Det jag reagerar mest på i det du skriver är att du verkar ha kämpat länge och fått ganska mycket behandling, men ändå mår väldigt dåligt. För mig hade det inte betytt att du ”inte försöker” eller att du har misslyckats. Snarare att man behöver stanna upp och fråga sig varför hjälpen hittills inte har fungerat tillräckligt bra för dig. Du förtjänar att må bättre.

Jag hade velat veta mer om vad som händer precis innan du skadar dig, vad självskadan hjälper dig med i stunden och om det finns något i din situation eller ditt mående som man ännu inte riktigt har förstått.

Om behandlingshem fortfarande är aktuellt tycker jag också att du ska få ordentliga svar på vad tanken med det är. Vad hoppas man att det ska hjälpa med? Hur skulle vardagen se ut? Finns andra alternativ? Och framför allt: vad är det du själv är rädd för med en placering? Det är viktigt att någon faktiskt lyssnar på det.

En sak vill jag däremot säga supertydligt: om du skadar dig så illa att du behöver sys ska du söka vård. Försök inte dölja allvarliga skador av rädsla för vad BUP eller socialtjänsten ska göra.

Jag tycker att du ska säga väldigt rakt till din behandlare:

”Jag är rädd för att berätta om jag skadar mig igen eftersom jag tror att ni då kommer tvinga mig att flytta. Jag behöver att ni förklarar för mig vad som faktiskt skulle hända.”

Det är nämligen en fullt rimlig fråga.

Och om jag var din behandlare och träffade dig, hade jag varit mycket mer intresserad av varför du fortfarande behöver skada dig trots all behandling, än av att hota med vad som händer nästa gång.

Försök att inte bära både måendet och rädslan för vården ensam. Säg exakt det du skrivit här till någon på BUP. Det är där nästa samtal behöver börja.