Är halvfärdigt hushållsarbete rättvis fördelning i en relation?

Det talas ofta om att lika uppgifter ska ge lika lön. När man bor tillsammans med en partner så har man en inbördes (förhoppningsvis) rimlig arbetsfördelning sinsemellan. Då talar vi inte längre om lön, utan om naturalprestationer. Tanken är att i slutändan ska det gå jämnt ut om man drar sitt strå i stacken.

När jag menar arbetsfördelning så syftar jag på sådana uppgifter man åtar sig och sedan slutför. Vissa saker behöver man vara två på, och då blir fördelningen lika.

Så min fråga är helt enkelt om det är mer rättvist att göra halvfärdiga arbeten och låta den andra plocka upp slacket, eller om varje uppgift ska utföras end-to-end av var och en?

Personligen tycker jag att halvfärdiga arbeten skapar dubbelt arbete. Vad tycker ni andra? Hur ska hushållsarbetet fördelas? Är halvfärdigt hushållsarbete rättvis fördelning i en relation? Hur ska arbetsfördelningen av hushållet se ut mellan könen?

För att vara helt ärlig... om frugan bara klippte halva gräsmattan och lät resten vara för att det är min halva så skulle min halva av gräsmattan ganska snart vara en äng. På samma sätt, om jag enbart lagade middag åt mig själv och det ena av barnen så skulle frugan och det andra barnet få leva på enbart hämtmat. Vi tar ansvar för det vi tycker är kul att hålla på med och det blir hyfsat lika i slutändan. Millimeterrättvisa blir ju bara löjligt.

Däremot, om en av parterna har ansvar för tvätt, matlagning, barnhämtning, städning och disk varje dag och den andra lägger sig på soffan så fort den kommit genom dörren för att den 'tar ansvar' för att byta däck på bilen två gånger om året kanske man ska ta en funderare.

Den som prompt ska dela allt i ett förhållande enligt en måttstock kommer snart att slippa vara i ett förhållande, och vägen till ensamhet kommer att vara strösslad med gräl.

Två vuxna människor (med betoning på ”vuxna”) klarar förstås av att dela på uppgifter, måsten, utgifter och annat på ett pragmatiskt sätt, dvs utan att varje sak måste nagelfaras för sig. En klippte gräs, en lagade mat, den som hade tid körde och bytte däck, en var jetlaggad, den andra var på föräldramöte, en beställde hämtmat och så satt de tillsammans och åt. Dagen efter fortsatte livet och båda drog sitt strå till stacken.

Millimeterrättvisa är en usel grund för både relationer och vänskap, och om man känner att fördelningen har blivit lite sned så pratar man med varandra. Inget svårt, inget konstigt. Man orkar olika mycket olika dagar, och när man älskar varandra så jobbar man för att båda ska ha det så bra som möjligt. Då gör man mer i vissa perioder, och mindre i andra.

Tyvärr så låter folk på Flashback ofta som att ett förhållande är som att bo i studentkorridor, alternativt att dejta en eskort eller ha en hushållerska. Inte konstigt att de är ensamma då.

Hur hade ni gjort om bara den ena parten har körkort?

Min upplevelse är att arbetsfördelningen kan kännas sned för båda. Den med körkort upplever att den alltid måste skjutsa den andre, medan den utan körkort inte nödvändigtvis uppfattar varje bilresa som en uppoffring av någon annans tid.

Ponera att man dessutom bor på landet med en halvtimmes resa till centrum, enkel väg. Är det rimligt att bilen ska rulla nästan varje dag för den andres ärenden i stället för att inköpen veckoplaneras?

Ta kattmat som exempel. Katterna äter ungefär lika mycket varje dag och portionerna är uppdelade i antal, inte vikt. Då går det att förutse ganska exakt när maten tar slut.

Vad ingår egentligen när någon har tagit ansvar för en uppgift? Ingår det att kontrollera lagret och planera inköpet, eller slutar ansvaret när personen meddelar att maten är slut och behöver skjuts?

Samtidigt finns ett annat problem. Den som har körkort riskerar att bli grindvakt över den andres rörelsefrihet, medan den utan körkort riskerar att behandla den andres tid som en gemensam transportresurs.

Hur påverkar det arbetsfördelningen och jämställdheten i en heterosexuell relation när bara den ena parten har körkort?

Det är just därför det är så stort fokus på just detta. Svensken ska inte ens kunna komma överens med sin egen familj för att staten ska kunna komma in och diktera.

Svenska män verkar knappast behöva statlig intervention för att sabotera sina egna relationer, och det där låter mest som psykotiska fantasier.

Man ger och tar i en par relation. Man bjuder till och ställer upp. Du får ju bjuda på att du är den som kan tänka i din par relation. Din kvinna är ju dessutom bipolär, då får du bjuda till lite extra och sluta beklaga dig.

Hjälper inte att tänka då jag inte kan tänka åt henne. Hon måste inse saker själv. Ibland tar hon till sig saker direkt. Ibland får jag backa för att ge henne tid att komma ikapp. Eller för att jag hade fel eller fått ett bättre alternativ presenterat.

Ta som det här med pizza. Efter vi gjort våra morgonrutiner så säger hon att hon ska gå och lägga sig och sova kl 09.00, och att hon behöver snus, och fyller senare på inköpslistan med pizza över sms.

Fine, de e lugnt. Jag är van vid att ha förmiddagen för mig själv ändå. En timme senare kommer hon ner och gapar över att jag inte köpt pizza till henne och så blir det levande. Så jag sticker till affären med bilen. Ser att det är erbjudanden på pizza cirka 20kr per paket. Köper 7st paket, ringer till henne och frågar om hon ska ha något mer i affären. Då vill hon ha kakor. Så jag köper två paket till henne. ICA basic. Den bästa sorten. Kommer hem. Då blir hon förbannad för att det är fel pizza eller något sådant och börjar gapa och skrika på mig, och insinuerar att jag medvetet försöker såra henne genom att köpa fel pizza. Sen att snuset och kakorna blev rätt är såklart irrelevant.

Hur hade du tänkt åt henne i denna situationen?

Avdelningen märkliga exempel… ”Hur hade ni gjort om ni bodde i en grotta där bara en var stark nog att flytt stenen som skyddade öppningen?”. Ja, då hade jag öppnat den med glädje varje gång, ända tills jag hade ersatt stenen med som något vi båda kunde flytta. Jag älskar min partner, och vi är båda duktiga på att hitta på sätt som gör livet lite bättre för den andre.

Om man väljer att bo på landet och bara den ena parten har körkort så har man förhoppningsvis tänkt igenom det hela innan man sätter sig i den situationen. Antingen får man lösa saken genom att den som inte har körkort skaffar det, eller genom A-traktor eller mopedbil, om nu transport från A till B skulle vara en kritisk punkt.

Eller så planerar man efter premisserna och löser allt genom att använda lite smart logistiskt tänkande. Men om parten med körkort ska hålla det över den andres huvud som något slags maktmedel så låter det som en form av psykisk misshandel - och det är ju knappast något man vill se i ett förhållande. Situationen du beskriver låter som att paret ifråga borde lösa grundproblemet; flytta till ett mer centralt läge, eller se till att den andra tar körkort, sluta se allt som något slags skör jämvikt för vem som uppoffrar vad, och jobba tillsammans som ett team istället.

Det hela låter så svennebanan att man blir mörkrädd. Det är i klass med att komma ihåg vem som åt dyrast när man gick på restaurang senast, inte låna ut sitt busskort för att ”det är jag som har betalat det”, eller hålla på och swisha varandra småsummor för saker som man köper åt den andre. Vill man leva som en snål singel så kan man gott göra det ensam.

Där tog mitt intresse för henne slut. Förstår du?

Jag förstår. Och så kan jag känna när hon är såhär. Och så känner jag det inte när hon är tvärtom.

Förra svackan varade i flera veckor. Jag är fortfarande utbränd efter att ha fått sköta om nästan exakt allt efter hennes stök om nätterna. För hon låg bara och sov hela dagarna, lämnade en svinstia efter sig om nätterna i vardagsrummet och i köket, färdigt för mig att ta hand om.

Jag har frågat henne, men inte fått ett ordentligt svar: När är det min tur att sova? Det har jag nämligen skrivit upp i kalendern. Det var den 13e september jag fick sova hur länge jag ville.

Borde våra sömnrutiner bli mer jämställda?

Det här med stöket är också intressant. Hon är i och för sig medveten om att hennes medicin, tror det är Lergigan, orsakar att hon får minnesförluster [disorienting och förvirring, Chatgpt anm.] och blir ganska oorganiserad. Men hon saknar verklig insikt om att det är hon som ställer till med oordning omkring sig.

Jag illustrerade det för henne genom att låsa in mig på mitt kontor i två veckor i våras. För då var allt stök kvar precis som hon lämnade det, och hon kunde inte projicera sitt stökande på mig. Men tydligen har den poletten inte riktigt ramlat ned ändå. Eftersom jag återigen fick påminna om hur man viker mjölkkartonger, hur man pantar burkar, vart skräpet ska ligga. Ha då i åtanke att hon bott här längre än mig, så tycker inte jag ska behöva förklara detta. Att låsa in mig på kontoret kanske låter brutalt och kallt. Men alternativet var att bråka med henne om stöket.