Det har säkert inte undgått någon att tonläget i västerländska medier och från politiker i NATO, UK och EU har skruvats upp rejält den senaste tiden och hetsar oss för krig. Det pratas allt oftare om upprustning, krigsfara och att befolkningen måste ställa in sig på en helt ny verklighet...
Mitt i allt detta rullas två riktigt tunga underhållningssatsningar ut på samma tema:
A House of Dynamite (Netflix): Kathryn Bigelows politiska thriller om en inkommande missil mot USA. Riktigt välfilmad, svintät spänning och tekniskt sett en riktigt bra rulle.
https://www.youtube.com/watch?v=_wpw2QHJNco
The Wargame (Sky): Skys storsatsning där man sätter kända brittiska politiker och militärer i ett krisrum för att i realtid simulera en rysk attack mot Storbritannien. Både välgjort och extremt underhållande TV. https://www.youtube.com/watch?v=m0zV0wrvKCg
Det går inte att förneka att båda dessa produktioner håller hög kvalitet – de är genuint bra, engagerande och absolut sevärda. Men samtidigt är det helt omöjligt att förbise vad syftet faktiskt är och vad de vill påverka hos tittaren.
Formatet är i princip identiskt: nedräkningar, panik i beslutsrummen, autentiska nyhetssändningar i bakgrunden och en känsla av att katastrofen är minuter bort. Resultatet blir en enormt effektiv psykologisk effekt.
Kollar man på UK blir det extra tydligt. Samtidigt som britterna öser in drönare och vapen i Ukraina går politiker och myndigheter ut på hemmaplan och varnar för hybridkrig, ryska kärnvapen och säger åt folk att börja bunkra mat. Att Sky släpper The Wargame exakt samtidigt som brittiska staten piskar upp den här domedagsstämningen känns ju inte direkt som en slump. Båda rullarna kör dessutom med exakt samma recept: nedräkningar, panik i krisrummen och fiktiva nyhetssändningar för att maxa stressen. När man klär in politisk skräckpropagandatänk i snygg TV-förpackning blir det extremt effektivt.
Några punkter jag vill diskutera:
Sevärt men styrande: Kan en film vara både riktigt bra underhållning OCH fungera som direkt conditioning/mjuk propaganda? Blir det t.o.m. mer effektivt när hantverket är så pass bra?
Timingen: Är det en ren slump att dessa två produktioner släpps i exakt samma veva som Storbritannien och västvärlden vill motivera enorma höjningar av försvarsbudgeten?
Kultur och makt: I vilken utsträckning samverkar mediabolag och underhållningsbranschen (medvetet eller omedvetet) med försvarsintressen för att få allmänheten att acceptera tanken på en kommande storkonflikt?
Vad tycker ni som sett dem? Ser ni dem bara som underhållning, eller är det uppenbart att man vill plantera en viss rädsla och acceptera en viss politik?
Mitt i allt detta rullas två riktigt tunga underhållningssatsningar ut på samma tema:
A House of Dynamite (Netflix): Kathryn Bigelows politiska thriller om en inkommande missil mot USA. Riktigt välfilmad, svintät spänning och tekniskt sett en riktigt bra rulle.
https://www.youtube.com/watch?v=_wpw2QHJNco
The Wargame (Sky): Skys storsatsning där man sätter kända brittiska politiker och militärer i ett krisrum för att i realtid simulera en rysk attack mot Storbritannien. Både välgjort och extremt underhållande TV. https://www.youtube.com/watch?v=m0zV0wrvKCg
Det går inte att förneka att båda dessa produktioner håller hög kvalitet – de är genuint bra, engagerande och absolut sevärda. Men samtidigt är det helt omöjligt att förbise vad syftet faktiskt är och vad de vill påverka hos tittaren.
Formatet är i princip identiskt: nedräkningar, panik i beslutsrummen, autentiska nyhetssändningar i bakgrunden och en känsla av att katastrofen är minuter bort. Resultatet blir en enormt effektiv psykologisk effekt.
Kollar man på UK blir det extra tydligt. Samtidigt som britterna öser in drönare och vapen i Ukraina går politiker och myndigheter ut på hemmaplan och varnar för hybridkrig, ryska kärnvapen och säger åt folk att börja bunkra mat. Att Sky släpper The Wargame exakt samtidigt som brittiska staten piskar upp den här domedagsstämningen känns ju inte direkt som en slump. Båda rullarna kör dessutom med exakt samma recept: nedräkningar, panik i krisrummen och fiktiva nyhetssändningar för att maxa stressen. När man klär in politisk skräckpropagandatänk i snygg TV-förpackning blir det extremt effektivt.
Några punkter jag vill diskutera:
Sevärt men styrande: Kan en film vara både riktigt bra underhållning OCH fungera som direkt conditioning/mjuk propaganda? Blir det t.o.m. mer effektivt när hantverket är så pass bra?
Timingen: Är det en ren slump att dessa två produktioner släpps i exakt samma veva som Storbritannien och västvärlden vill motivera enorma höjningar av försvarsbudgeten?
Kultur och makt: I vilken utsträckning samverkar mediabolag och underhållningsbranschen (medvetet eller omedvetet) med försvarsintressen för att få allmänheten att acceptera tanken på en kommande storkonflikt?
Vad tycker ni som sett dem? Ser ni dem bara som underhållning, eller är det uppenbart att man vill plantera en viss rädsla och acceptera en viss politik?
