Min hjärna gick sönder 2010

Min hjärna spårade ur och jag bara blev aldrig normal igen förrän många år senare! Jag var datanörd och pluggade på högskolan men helt plötsligt kunde jag inte tänka normalt och fattade inte vad som var på riktigt. Nu är jag normal igen efter många år och har kunnat tänka normalt dom senaste 4 åren på grund av vården och medicinen och allt i mitt liv som är så bra nu. Väldigt jobbig upplevelse att vara psykiskt sjuk och har även varit deprimerad samtidigt och skadat mig själv och betett mig illa och blivit ensam, även fast jag redan kände mig ensam innan! När jag läser mina gamla trådar som handlar om datorer och att jag inte ville ha något förhållande och om droger och olika upplevelse och mina tankar så ser jag att jag har förändrats i hur jag uttrycker mig. Jag trodde inte livet skulle bli så hemskt!!!

Fler som har reparerat sin hjärna och kan förstå vad som hänt?

Jag önskar det aldrig hade hänt mig men ändå är jag glad att jag tagit mig igenom det. Men betyder det att man måste ha ett tråkigt och dåligt liv resten av livet? Jag menar saker man aldrig kan göra, t.ex. bör aldrig stressa eller sova för lite, aldrig ta någon drog, att människor kommer va rädda för en för att de ser en som psykiskt sjuk. Att man blir ensam.

Jag önskar jag kunde få en pojkvän som kunde förstå mig. Sluta skriva massa skit om ni tänker göra det. Bara för man varit psykiskt sjuk betyder inte att man är svag eller inte tycker om sig själv och inte är ambitiös och gör sitt bästa hela tiden och vill utvecklas. Jag är inte lika dålig som många av er här på Flashback som bara skriver hatinlägg och meningslöst skit. Skriv nåt trevligt istället och försök vara positiv och inte bara otrevlig mot alla bara för att ni är anonyma. Vad vill ni egentligen med era liv? Gett upp allt och bara hata?

Jag tänker att du känner att du mår bättre. Men mår du bättre?
Jag har ingen insikt i ditt måående eller om du har blivid diagnocerad med något.

Ja det kan ju inte du veta. Men jag vet. Det är ganska tydligt. Har tagit medicin i snart 4 år och det hjälpte nästan direkt med att få mig att tänka klarare, så det är inte bara något jag ”känner”. Sen har jag återhämtat mig mer och mer över åren. Men förstår att det är svårt för dig att veta. Alla runt mig vet att jag mår bra nu, behöver inte någon på internet som känner och tror saker!

Hej ts,
Det låter som om du kanske hade en psykos? Jag känner ett par personer som haft det. Ja, de måste också vara extra noga med att sova, äta och motionera osv, men de har kunnat jobba, gifta sig etc. De har återhämtat sig helt ok. Några mer än andra.

En av dem vet jag behöver öva sig längre på nya saker än de behövde före insjuknandet. Men det går fortfarande att lära sig saker
Och tex vara konstnärlig.

Jag fattar att sjukdomen känns stor och dominerande eftersom den förändrar så mycket. Men om du räknar på hur lång tid den pågått jämfört med hur länge du har levat och kommer att leva så är den inte så "stor" längre!

Nu vet jag inte vad du gör på dagarna, men jag tror att om du engagerar dig i saker, är aktiv och engagerad (utifrån hur mycket ork du har såklart) i tex föreningar, så tror jag att du kommer att träffa någon som älskar och accepterar dig som du är. Det verkar som om många unga män idag är rätt blyga och sällan tar del i aktiviteter på riktigt, de använder mest dator. Så det är nog bra om du kan vara lite modig och framåt när du möter killar.

Med hälsningar från en gammal en/ T.

Ps. Svaret är ja: jag har själv dejtat och varit ihop med kvinnor med svår psykisk sjukdom. Och nej, det tog inte slut pga att jag ledsnade på sjukdomens yttringar, det var andra orsaker.

Ja, jag har haft psykos. Men jag vill inte bli sedd som psykiskt sjuk längre. Jag anser att jag har återhämtat mig. Och har psykisk sjukdom i historian men jag har inga symptom längre. Men jag är en annan person än innan jag fick det.

Vad skönt att dem också har återhämtat sig. Jag vill inte mitt liv ska handla om sjukdom!!! Tack för svaret…

Du är inte så klar i det du skriver, och det du skrev är hur ska man säga(?) intensiv? Lite överallt?
Jag uppfattade det som att du du försökte beskriva allt i samma mening.
Din trådstart alltså.

Intressant! Not. Skriv nåt bättre själv då. Men Aa visst du kan säkert bedöma mig bättre än vårdpersonalen och de som vet hur jag är i vardagen!!!!jag berättar min historia. Själv tycker jag du är långsam.

Detta är ingen chat. Jag svarar efter jag har läst det.

Jag bedömer dej inte; Jag frågar.
Igen; Har du någon diagnos?

Får jag bara fråga, men du har alltså använt droger?

Nähä! Jag vill helst inte prata om diagnoser. Det säger inte så mycket. Jag vill prata om det som jag frågat i trådstarten osv. Tycker inte det är kul på Flashback när allt handlar om att massa folk ska attackera trådstartaren. Eller veta allt om den. Det är inte det tråden handlar om. Jag har fått veta att jag haft psykos men jag har återhämtat mig, men det är det som jag sagt hela tiden. Jag har inga problem idag efter psykosen, återhämtat mig mer och mer. Jag behöver inte ha hela livet som en sjukdom! Jag tror inte läkaren anser att jag har någon diagnos nu! Men jag behöver en låg dos medicin och ett lugnt liv för att vara såhär bra. Så det spelar ingen roll vad man kallar det som hänt mig. Det finns en anledning att jag inte går in här så ofta. Och du är en del av den anledningen.

Jag var ganska nyfiken när jag var ung och dessutom lite deprimerad, så det blev att jag testade en del, inte bara alkohol… finns risker med allt men jag skyller inte på det! Snarare så hade jag nog mått sämre idag om jag aldrig hade fått den upplevelsen.

Okej!
Så det är då inte drogerna som framkallat psykos? För det var så jag tänkte, att drogerna kanske ställt till det för dig med tankar och känslor och så.
Bra i alla fall att läget är och känns bättre nu👍