Citat:
Vad jag förmedlade på pressträffen i morse.
Sverigedemokraterna har växt under de senaste 20 åren på ett sätt som saknar motstycke. Det har haft väldigt stor påverkan på svensk politik där såväl debatten som övriga partier har flyttats till vår planhalva när det gäller både invandring, integration och när det gäller kriminalpolitik. Självklart är det svårt att hitta sin roll i ett nytt politiskt landskap där de gamla maktpartierna positionerar sig på ett sätt som gör det svårt att sticka ut. Jag anser mig ändå ha fog för att hävda att vi har klarat den uppgiften bra. Man sa att vi skulle kollapsa när vi fick makt. Det gjorde vi alltså inte. Tvärtom, Sverigedemokraterna är fortsatt efter fyra år som stödparti till en borgerlig regering ett stort parti även om vi gärna hade nått ett bättre resultat för egen del i det här valet.
I jämförelse med våra nordiska systerpartier som tagit ansvar i regeringsställning eller som stödparti till regeringar så har vi klarat oss väldigt bra. Och visst, antalet röster är såklart det viktigaste i ett val, men om man betraktar den här valrörelsen ur ett lite bredare perspektiv så vittnar sverigedemokrater över hela landet om "proppen ur" när det kommer till bemötande och acceptans. Vi har slagit alla tiders medlemsrekord. Valarbetet på marken har varit bättre och mer omfattande än någonsin. Resultatet i kommun- och regionval ser ut att kunna ge oss ett större inflytande än tidigare. Så att, som rörelse är Sverigedemokraterna idag starkare än någonsin tidigare. Stigmat har släppt, vilket på längre sikt betyder mer än några procentenheter upp eller ner i ett enskilt riksdagsval. Sverigedemokraterna är alltså inget kortsiktigt projekt för att röra om lite i grytan. Det utgår jag från att alla har förstått vid det här laget. Vi springer ett maratonlopp, och vi är fortfarande bara halvvägs.
Vi kan konstatera att de tre borgerliga regeringspartierna gick till val på att bilda regering med oss. För det blev de belönade av väljarna. Det innebär att vi har fått godkänt från den halva av befolkningen som röstade blågult 2022 och nu också 2026. Det här blev ännu ett extremt jämnt val. Det blev till slut tillfälligheter som gjorde att det inte var vår sida som vann. Påståenden om att väljarna röstade bort Tidö för en så kallad "ny riktning" faller alltså platt. Läget är i princip oförändrat sedan förra valet, men med marginalerna på fel sida den här gången. Ett tungt vägande skäl till det kan antas vara att tidigare SD-väljare har röstat på partier utanför riksdagen. På motsvarande sätt har oppositionen inte läckt väljare till partier utanför riksdagen, vilket var fallet 2022.
Istället ser Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ut att den här gången ha lyckats mobilisera exempelvis islamistiska röster. Även om jag personligen inte ser någon större dramatik kring vårt väljartapp, så finns det naturligtvis goda skäl att grundligt och självkritiskt analysera valet och det nya landskap som vi har att förhålla oss till. Sverigedemokraterna ska naturligtvis inte vara nöjda med att vara tredje största parti. Det långsiktiga målet är att utmana Socialdemokraterna om att vara störst, och då kommer det att krävas öppenhjärtiga diskussioner om hur partiet ska ta nästa steg. Heliga kor kan behöva slaktas och stenar vändas. Vi behöver bli bättre på att utnyttja vår unika position som ett parti som når väljare bland både företagare och LO-kollektivet. Det är vår stora styrka.
Än så länge kan man egentligen bara ägna sig åt spekulationer och mer eller mindre kvalificerade gissningar när det gäller valresultatet. Det är lätt att man fastnar i enskildheter kopplade till egna upplevelser och åsikter, och det finns förstås delar i både kampanjmetoder, profil och politik som partiet behöver förbättra. Men, min bestämda uppfattning är att vårt valresultat inte främst förklaras av enskildheter. Det är de övergripande, strukturella delarna vi behöver analysera och förstå i första hand. Vi har beställt av Tankesmedjan Oikos att göra vår valanalys. Jag har inte för avsikt att föregripa det arbetet i någon högre grad, men jag vill ändå nämna några spår som känns rimliga att titta närmare på.
För det första: Vart sker tappet? Eftersom Moderaterna underskattades med två procentenheter i Valu, så är det svårt att förhålla sig till de väljarströmmar som redovisas där. Det kommer vi att behöva titta närmare på. Totalt ökar regeringspartierna med ungefär 2,5 procentenheter, och det är sannolikt huvudförklaringen till vårt tapp. Vi kan anta att det skett ett nettoflöde till Moderaterna. Och tapp tycks också ha skett till partier utanför riksdagen samt till soffan. Och för det andra: Varför sker tappet? Samarbetet med regeringen. Jag kan ärligt säga att ett potentiellt tapp efter fyra år av ansvarstagande och kompromisser ingick i kalkylen redan för fyra år sedan. Mätningar under mandatperioden har inte visat någon sådan effekt, men det är troligt att dessa mätningar varit missvisande.
Det finns många exempel på populära och nödvändiga reformer som vi har stångat oss blodiga för att trycka igenom i samarbetet, som sedan andra partiers ministrar har kunnat fronta utåt inför väljarna. Vi har emellanåt drunknat i samarbetet. Skillnaderna mellan våra fyra olika partier har inte varit uppenbar, och därför har väljare på marginalen kunnat få bilden av att det inte spelar så stor roll vilket Tidöparti man röstar på. Samtidigt har en del inbitna SD-väljare haft svårt att köpa kompromissen mellan SD position och resultatet av samarbetet i enskilda frågor. Det finns de som har tyckt att vi inte stått på oss tillräckligt, att vi har vikt oss för Moderaterna. Vi har konsekvent valt att agera realpolitiskt under den här mandatperioden. Det är den enda framkomliga vägen i ett parlamentariskt system med åtta partier i riksdagen. Det här kan man tänka sig har påverkat både mobiliseringsgrad och eventuellt läckage till mikropartier utanför riksdagen.
Vi gjorde tidigt under valåret upp med Moderaterna i statsministerfrågan. Syftet med det var att eliminera onödiga tveksamheter som skulle kunna utnyttjas av oppositionen. Även här hade vi med i kalkylen att det skulle kunna påverka mobiliseringsgrad och ge upphov till visst läckage till Moderaterna.
Politiskt genomslag och tydliga resultat. Redan i våras började många prata om den så kallade Churchilleffekten, det vill säga det paradoxala i att lyckas så pass bra så att man blir bortröstad. Risken med att framhålla framgångarna i migrations- och kriminalpolitiken är förstås att väljarna tycker att de frågorna är så gott som lösta, och därför gör andra prioriteringar i valet av parti.
Väljarnas viktigaste frågor. Som ett resultat av den förda politiken, har invandring, integration och kriminalpolitik, frågor där väljarna har stort förtroende för SD, haft mindre betydelse för väljarna jämfört med 2022. Istället har bland annat välfärd och ekonomi varit avgörande, vilket kan förklara tapp till såväl övriga blågula partier som till soffan.
Debatten om utvisningar. Det märks en nedåtgående trend för SD i opinionsmätningarna i samband med att debatten om utvisningar tog fart i början på valåret. Och även om tilltron till dessa mätningar är svag, så ser man ändå en sådan trend. Det kan antas att väljarna lastar oss för det som beskrivs som orättfärdig utvisningspolitik, även om de regelförändringar som föranlett exempelvis de så kallade tonårsutvisningarna har beslutats av en bred riksdagsmajoritet. Och det här, i kombination med en allmän oro för utvisningar hos väljare med invandrarbakgrund, kan förklara SD-tapp till övriga blågula partier.
Negativa nyheter. Våra basväljare är inte särskilt känsliga för negativa skriverier och så kallade skandaler, men i förra valet kan vi ha nått ett nytt segment av mer lättrörliga marginalväljare, som inte är bekväma med att partiet upplevs hamna i blåsväder. Detta kan förklara tapp till övriga blågula partier, framför allt Moderaterna.
Det här var några exempel på mer övergripande, strukturella skäl, som jag menar kan förklara varför vi som parti gjorde ett sämre val än för fyra år sedan. Nu får vi invänta den mer djupgående valanalys som vi alltså har beställt av Oikos. Om vi istället blickar lite framåt: Ulf Kristersson har nu begärt entledigande som Sveriges statsminister. Det betyder inte att valet är förlorat, bara att det fortfarande är oklart vem som har vunnit. Sverigedemokraterna är ett stort parti med stort inflytande. Valresultatet ger oss inga tydliga majoriteter, och vår roll framåt är såklart att maximera vårt och våra väljares inflytande utifrån den nya spelplanen.
Nästa regering – om det blir någon sådan – kommer till ett dukat bord. Vi har besegrat inflationen, lett Sverige ut ur lågkonjunkturen. Kurvorna pekar i rätt riktning, också när det gäller migration och kriminalitet. Detta är i hög grad Sverigedemokraternas förtjänst, och det oroar mig på djupet vad som sker när vi inte längre är med vid rodret. Vi har sått under fyra år, och nu finns det en överhängande risk för att en ny, skakig majoritet vaskar skörden. Att Sverige drabbas av missväxt. Oppositionen har ingen gemensam riktning, ingen gemensam vision, inga idéer. De förenas enbart i att hålla distans till Sverigedemokraterna. Och jag tänker att det inte nödvändigtvis är optimala förutsättningar för att kunna styra ett land.
Länk till pressträffen finns i kommentarsfältet.
