Vad är kärlek?

Män fungerar ofta så som du beskriver att du har uppfattat kärlek.

Vissa kvinnor fungerar så i sin första kärleksrelation - därefter är de känslomässigt förstörda.

Enkelt beskrivet:
Män är ofta svin när de är unga och omogna. Om någon kvinna lyckas fånga och hålla deras intresse, så kan de bete sig bra tillfälligt - men endast tills de tröttnar eller tills en annan kvinna fångar deras uppmärksamhet.
Vissa män växer upp och kan älska på riktigt. De skyddar bandet till den kvinna de älskar genom att undvika att placera sig själva i situationer som skulle riskera det. Dessa män väljer en kvinna för livet, och arbetar aktivt för att stärka och utveckla sin kärlek till henne, genom hela livet.

Kvinnor är känslostyrda och förstår inte att de själva bär ansvar för att skydda och stärka bandet till den man de valt. De väljer en man för stunden, även om de uttrycker det i ord som "för livet". De allra flesta kvinnor är konstant öppna för att "byta upp" sig. (Vissa kvinnor känner sig inte värda att ha en sund relation med ömsesidig kärlek och de "byter ned" sig istället, men det är en annan historia.)
Kvinnor vill vara "fria" att placera sig själv i vilka situationer som helst, och när det (helt biologiskt) gör att de får känslor för en annan man, så ser det det som ödet och - om det behövs - hittar på en uppdiktad historia om att deras första man var dålig.
Det som skiljer vissa unga kvinnor från andra kvinnor, är att de ännu inte blivit känslomässigt traumatiserade, och därför vågar binda sig starkt vid en man utan medveten/omedveten skräck för att bli lämnade.

Män med förmåga till djupa känslor inser förr eller senare att det är meningslöst att slösa dem på kvinnor.

Jag tror att den första kärleken kan förstöra något i oss när den inte är besvarad, men den kan också lämna kvar en längtan som är svår att bli av med. Det paradoxala är att vi kan förlora tron på människor utan att helt förlora tron på kärleken. Kanske är det just hoppet om att en dag bli älskad på samma sätt som man själv älskar som gör att man aldrig riktigt ger upp.

Jag blev kär på jobbet en gång. Jag var 35 och hon var 25 och nyanställd. Jag var singel så det var ju bara bra. Hon var upptagen dock, visade det sig när hon berättade det i samband med att jag frågade ut henne, så det blev ju inget. Det här var en mörk brud som såg ut som Nooshi Dagostar (inte riktigt de lökarna men ändå lite grand kurvor på den här donnan). Ja vad fan, hon var öppen, glad och nyfiken så jag föll snabbt. Vad berodde det på då, feromoner? Det skadade ju inte att hon hade runt ansikte och var fin i håret.

Sexuell kärlek är bara en slags kärlek, och kanske den mest ointressanta. Jag menar till och med sniglar knullar, och maskar, och myror. Att som människa fixera sitt liv på något sådant, att stoppa penis i hål, är primitivt och barnsligt.

De andra formerna av kärlek är mycket häftigare och mer tillfredsställande, vilket alla som är föräldrar förhoppningsvis vet, att kärleken till ens barn är mycket fylligare och djupare än kärleken till en självisk girig manipulativ kvinna, som ser en som ett verktyg för henne att använda.

Det är vidrigt. Vill inte blanda mig in sådant.