Lyssna på senaste Plånboken i P1 om BankID och bedrägerier.
Det mest slående är inte själva bedrägeriet som tas upp, utan hur de ansvariga aktörerna resonerar. Handelsbanken ägnar mycket kraft åt att förklara varför banken egentligen inte bär ansvaret. BankID förklarar i sin tur varför ansvaret inte riktigt ligger där heller. Kvar står kunden.
Samtidigt har bankerna varit med och skapat ett system där BankID används till precis allt. Vi har tränats i åratal att legitimera oss med BankID för banken, myndigheter, Swish och mängder av vardagstjänster. Sedan förväntas samma människor plötsligt behandla varje BankID legitimering som en extraordinär säkerhetshändelse när något går fel.
Det blir ännu mer anmärkningsvärt när man kommer till bankernas eget arbete. Bankföreningen presenterade redan 2024 ett gemensamt åtgärdspaket för stärkt kundskydd mot bedrägerier. Finansinspektionen konstaterade samtidigt att bankerna hade både data och verktyg som kunde användas mer och efterlyste skärpt lagstiftning och större ekonomiskt ansvar för bankerna när kunder manipuleras av bedragare.
Det här är kärnan för mig: vi måste sluta utgå från att bankerna ska självreglera sig fram till ett tillräckligt konsumentskydd.
Bankerna är kommersiella företag. Om kostnaden för ett misslyckat skydd i huvudsak hamnar hos kunden blir också incitamentet därefter. Vill samhället ändra den ekvationen krävs politiska beslut.
Det är därför hög tid att bankernas ansvar blir en fråga inför nästa mandatperiod. Inte bara bedrägerier och vem som ska bära förlusten, utan hela konsumentens ställning gentemot bankerna, konkurrensen på bolånemarknaden och hur mycket bankerna kan tjäna på bolånekunder utan att konkurrensen pressar marginalerna tillräckligt.
Bankerna kommer naturligtvis att säga att de redan gör mycket. Det gör de också. Men det är inte samma sak som att de själva ska få avgöra vad som är tillräckligt.
När självregleringen inte ger det konsumentskydd samhället vill ha återstår lagstiftning.
Nästa mandatperiod är det dags att vrida åt tumskruvarna på bankerna.
Det mest slående är inte själva bedrägeriet som tas upp, utan hur de ansvariga aktörerna resonerar. Handelsbanken ägnar mycket kraft åt att förklara varför banken egentligen inte bär ansvaret. BankID förklarar i sin tur varför ansvaret inte riktigt ligger där heller. Kvar står kunden.
Samtidigt har bankerna varit med och skapat ett system där BankID används till precis allt. Vi har tränats i åratal att legitimera oss med BankID för banken, myndigheter, Swish och mängder av vardagstjänster. Sedan förväntas samma människor plötsligt behandla varje BankID legitimering som en extraordinär säkerhetshändelse när något går fel.
Det blir ännu mer anmärkningsvärt när man kommer till bankernas eget arbete. Bankföreningen presenterade redan 2024 ett gemensamt åtgärdspaket för stärkt kundskydd mot bedrägerier. Finansinspektionen konstaterade samtidigt att bankerna hade både data och verktyg som kunde användas mer och efterlyste skärpt lagstiftning och större ekonomiskt ansvar för bankerna när kunder manipuleras av bedragare.
Det här är kärnan för mig: vi måste sluta utgå från att bankerna ska självreglera sig fram till ett tillräckligt konsumentskydd.
Bankerna är kommersiella företag. Om kostnaden för ett misslyckat skydd i huvudsak hamnar hos kunden blir också incitamentet därefter. Vill samhället ändra den ekvationen krävs politiska beslut.
Det är därför hög tid att bankernas ansvar blir en fråga inför nästa mandatperiod. Inte bara bedrägerier och vem som ska bära förlusten, utan hela konsumentens ställning gentemot bankerna, konkurrensen på bolånemarknaden och hur mycket bankerna kan tjäna på bolånekunder utan att konkurrensen pressar marginalerna tillräckligt.
Bankerna kommer naturligtvis att säga att de redan gör mycket. Det gör de också. Men det är inte samma sak som att de själva ska få avgöra vad som är tillräckligt.
När självregleringen inte ger det konsumentskydd samhället vill ha återstår lagstiftning.
Nästa mandatperiod är det dags att vrida åt tumskruvarna på bankerna.
