Sedan får herrarna och damerna inte glömma bort att Kina står inför ett mycket stort demografiskt problem. Detta delvis till följd av ettbarnspolitiken på 80-talet. Vem ska ta hand om alla åldringar i Kina? Det kommer att kosta multum och låsa arbetskraft med stora lönekrav=skattehöjningar, arbetsgivaravgifter.
https://www.tn.se/kronikor/48828/kina-snabbspolade-sig-in-i-aldrandet/
Citat:
Ettbarnspolitiken kan dock inte beskyllas för hela den demografiska utvecklingen med en åldrande befolkning. Fertiliteten hade redan fallit från 5,8 barn per kvinna 1970, till 2,8 i slutet av 1970-talet – under kampanjen ”senare, längre, färre”. Men även urbanisering, högre utbildning och stigande inkomster bidrog till utvecklingen – precis som i andra länder.
I Kina inväntade man däremot inte denna gradvisa demografiska utveckling. I stället valde kommunistpartiet att snabbspola den. Deng Xiaopings teknokrater, bestående av en grupp raketforskare under ledning av Song Jian, räknade baklänges från målet att nå 1 000 dollar i BNP per capita år 2000. För att lyckas ansåg de att befolkningen måste hållas under 1,2 miljarder, vilket ledde till slutsatsen att familjer måste begränsas till ett barn. Syftet var uttryckligen ekonomiskt: färre barn skulle koncentrera resurser och därmed snabbare höja inkomsten per capita.
Politiken gav landet färre barn att försörja när industrialiseringen tog fart. Men den avskaffade inte försörjningsbördan, den sköt den framåt i tiden och gjorde den brantare.
Nu går de stora årskullarna successivt i pension medan de, delvis genom aborter och steriliseringar, artificiellt förminskade kullarna ska bära ekonomin.
Enligt UN World Population Prospects gick det år 2023 omkring 45 barn och äldre per 100 personer i arbetsför ålder (15–64 år) i Kina. Vid seklets mitt beräknas denna siffra ha stigit till runt 69, då man också beräknas ha en försörjningskvot i nivå med vad Japan hade 2023. Enligt FN:s mellanscenario beräknas Kina nå 114 äldre och barn per 100 i arbetsför ålder år 2100. Detta kan jämföras med Japans 94, Sydkoreas 112 och Sveriges 82. Kina ser därmed ut att få den högsta försörjningskvoten av dessa länder.
I Kina inväntade man däremot inte denna gradvisa demografiska utveckling. I stället valde kommunistpartiet att snabbspola den. Deng Xiaopings teknokrater, bestående av en grupp raketforskare under ledning av Song Jian, räknade baklänges från målet att nå 1 000 dollar i BNP per capita år 2000. För att lyckas ansåg de att befolkningen måste hållas under 1,2 miljarder, vilket ledde till slutsatsen att familjer måste begränsas till ett barn. Syftet var uttryckligen ekonomiskt: färre barn skulle koncentrera resurser och därmed snabbare höja inkomsten per capita.
Politiken gav landet färre barn att försörja när industrialiseringen tog fart. Men den avskaffade inte försörjningsbördan, den sköt den framåt i tiden och gjorde den brantare.
Nu går de stora årskullarna successivt i pension medan de, delvis genom aborter och steriliseringar, artificiellt förminskade kullarna ska bära ekonomin.
Enligt UN World Population Prospects gick det år 2023 omkring 45 barn och äldre per 100 personer i arbetsför ålder (15–64 år) i Kina. Vid seklets mitt beräknas denna siffra ha stigit till runt 69, då man också beräknas ha en försörjningskvot i nivå med vad Japan hade 2023. Enligt FN:s mellanscenario beräknas Kina nå 114 äldre och barn per 100 i arbetsför ålder år 2100. Detta kan jämföras med Japans 94, Sydkoreas 112 och Sveriges 82. Kina ser därmed ut att få den högsta försörjningskvoten av dessa länder.
https://www.tn.se/kronikor/48828/kina-snabbspolade-sig-in-i-aldrandet/