Skapat mitt eget fängelse

Osäker om detta passar bättre i barn&familj, men lyckas verkligen inte reda ut den situation som jag själv skapat.

Under 15 år har jag försökt kämpa emot mina egna behov och önskemål, för att kunna vara en del av mina barns liv.

Vi fick barn oplanerat i 20-årsåldern efter en kort tid tillsammans, och relationen gick utför. Deras mamma ville inte flytta med mig till mina hemtrakter, vilket jag förstår. Men det var bara där som jag hade känt mig trygg med att bilda familj i ett så tidigt skede.

Sedan dess har jag levt i en enda lång mardröm, där högsta prioritet såklart har varit att ge barnen en så bra uppväxt som det bara gick. Samtidigt som jag själv gått mer och mer sönder av att vara helt fast på flera sätt (kunde t.ex. inte utbilda mig eftersom vi behövde min inkomst).

Allt hopp om att hon skulle kunna tänkas ändra sig en dag och flytta med mig, dog långsamt ut. Hon har även svår psykisk ohälsa. Vi separerade i flera omgångar när de var ganska små, men försökte hålla ihop så långt det bara gick.

Äldsta dottern har levt med anorexi och självskada de senaste åren, vilken även har brutit ned oss andra. Jag blev uppsagd i våras, efter att mestadels ha vabbat och varit utbränd de senaste 2-3 åren pga. det.

I dagsläget bor barnen nästan bara hos sin mamma, med hennes nya sambo och bonus-syskon. Jag bor kvar i samma stad och försöker träffa dem ofta. Men hade bara råd med en 2:a i närheten så de har inte varsitt rum hos mig och är för stora nu för att dela rum (medan min säng är i klädkammaren).

Min fråga är väl, hur går man vidare i sitt liv när man desperat saknar vardagslivet med sina barn, inte har någon karriär och inte ser någon ljuspunkt i sikte? Försöker verkligen härda ut tills de är vuxna åtminstone, men varför misslyckades allt det här så mycket? Hur släpper man alla tankar på hur det kunde ha varit?

Vad är så viktigt med att som man umgås med sina barn? Tänk på dig själv och flytta till någon annan stad eller, ännu bättre, lämna landet så slipper du betala barnbidrag. Sen träffar du en yngre snygg förmåga att skaffa fler ungar med

Acceptera att livet blev annorlunda än du hade tänkt, fortsätt finnas där för barnen och börja samtidigt bygga upp ditt eget liv igen. Varför plåga dig själv genom att fastna i en tanke-loop? Det som har hänt har hänt, och du kan inte tänka dig tillbaka till ett annat liv. Försök släppa tankarna på hur det kunde ha blivit och skapa istället ett liv som är ditt, även utanför barnen och din gamla sambo. Hitta saker som får dig att må bra och ta hjälp om du behöver.

Och jobbet du blev av med försök att inte låta det definiera dig. Det var ett jobb, inte ditt värde som människa. Se över utgifterna och gör det som krävs ekonomiskt ett tag, även om det känns tråkigt. Du har fortfarande gott om tid att börja om och bygga något nytt.

"Sitta och vänta på att ungarna är vuxna" är ju bara urlöjligt, skärpning förfan du är bättre än så här.

Du skaffade barn när du var för ung med ett psycho, hmm vad var det som gick fel? Tror du får acceptera att livet suger helt enkelt

Vissa människor kan gå igenom ett helt liv utan ett riktigt stålbad. Det är motgångar som definierar en.

Eh ok, hur tänker du att detta kan hjälpa TS?

Att han ska hålla käft, sluta gnälla och göra något. Vad som helst, egentligen. Det finns alltid någon som har det värre och uthärdar det bättre, och de är tuffare än TS. Tuffa till dig, TS. Det bygger karaktär.

Du borde bli psykolog

Jag tycker mig ana att du närmar dig, i brist på ett lika kraftfullt svenskt uttryck, rock bottom. Därifrån har du två val: 1) Att stanna kvar på botten och älta, eller 2) att ta (själv)föraktet och använda det som drivkraft till förändring. Handen på hjärtat, livet kan inte bli mycket värre än vad det är nu. Vad har du att förlora på att göra något annorlunda? Vad det skulle vara, det får du definiera själv men börja där. Sätt upp ett mål och vidta åtgärder för att röra dig i den riktningen.

Det låter som att du har gjort allt du kunde på bästa sätt.

Detta är anledningen till varför det är en så dum idé att skaffa barn tidigt eftersom man inte känner varandra ut och innantill. Nu råkade du tyvärr göra en psykiskt sjuk kvinna gravid och därför blev ditt öde sådär. Det är ju samma med kvinnor som skaffar barn med elaka män som sedan försöker förstöra deras liv trots att de är separerade. Man ska vara väldigt försiktig med vem man skaffar barn med eftersom man behöver ha kontakt med personen nästan hela livet - till och från.

Fokusera lite på dig själv också, finns det ingen yrkesutbildning du kan gå vid sidan av jobbet? Det är aldrig försent att investera i sig själv.

Om ni oväntat fick barn när ni var på tok för unga och tydligen tvingades bli ihop och köpa hus i en stad du hatar, varför i hela fridens namn väljer man att skaffa massa fler barn då??

Lätt att vara efterklok, men du kanske skulle lyssnat under ungdomen när vuxna sa, använd kondom.

Annars tycker jag väl du gjort det du kunnat i den situation du funnit dig i.
Funderar lite på, du nämner att du inte kunnat få utbildning osv, det finns ju möjlighet att plugga hemifrån.

Tänker också lite, nu när barnen bor hos sin mamma, har du inte möjlighet att försöka fokusera på dig själv nu ett tag?

Ber om ursäkt om jag låter hård, men livet är inte lätt för nån.