Citat:
Ursprungligen postat av
sgnam
Har själv haft sömnparalys flera gånger i livet och häromveckan när jag och mina syskon satt och snackade vid middagsbordet så såg min bror helt paralyserad ut och ögonen blev jättekonstiga, liksom döda men ändå öppna. Han satt bara helt still och liksom sakta ville krypa ur sin kropp. Efter en kort stund så fick han ur sig ett svagt ljud där han vädjande ville att ett av våra syskon som var inne i rummet bredvid skulle komma in. Man såg paniken/dödsångesten i ögonen.
Vi andra trodde först han fått en stroke eller motsvarande och gjorde alla tester men efter incidenten ovan som sträckte sig kanske 20 sekunder var allt normalt igen. Han har inte haft något återfall eller men av detta men det han sade om upplevelsen var att han kände att han var vaken men lite trötta och plötsligt inte kunde röra sig och fick någon form av panikångest. Allt släppte som sagt på ca 20s. Kan det ha varit någon form av sömnparalys fast i vaket tillstånd. Någon som upplevt något liknande?
Jag har absolut upplevt något likande. Det ska sägas att jag har brottats med psykisk ohälsa genom åren, även om det är stabilare idag, Men det har funnits perioder när jag har mått betydligt sämre, och det är framför allt under såna perioder som jag upplevt något liknande, som säkert skulle kunna liknas vid en sömnparalys. Så jag vet inte om sånt kan hänga ihop. Nu var det ett bra tag sedan jag upplevde något liknande, troligen för att jag haft en bättre period dom senaste åren.
Jag har upplevt lite varierande saker genom åren, men det absolut värsta och mest ångest framkallande jag har varit med om, och som har etsat sig fast i hjärnan. Var en kväll när jag låg i sängen, och jag liksom befann mig i det där mellanlandet där jag fortfarnde befann mig i något slags vaket tillstånd, men var liksom påväg in i dimman. Så plötsligt inbillar jag mig att jag hör ett ljud i rummet, som att dörren öppnas, och jag anar en skugga i ögonvrån, men det är suddigt, så jag ser inte riktigt. Jag stelnar till, och blir rädd, som att jag känner att jag är i fara.
Jag är helt paralyserade, jag kunde röra lite, lite grann på benen, men ytterst lite. Jag har aldrig kännt något liknande, det var som att jag var nästan helt förlamad. Jag känner hur skepnaden kommer närmare och närmare, den står framför sängen nu, och tar tag i mina fötter och försöker dra i mig. Jag vet inte riktigt vad det är jag har framför mig, men det känns inte som en mänsklig varelse, det är som en våldnad eller ett spöke eller något. Jag får en sådan sjuk panik och vill skrika rakt ut och försöker sparka på skepnaden framför mig, men eftersom min rörlighet är så pass begränsad, så vet jag inte vad jag ska ta mig till.
Hjärtat slår jättesnabbt och paniken ökar, jag vet inte vad vålnaden vill med mig, men det känns inget bra, som att vålnaden vill skada mig eller rent av döda mig. Sen vaknar jag till några sekunder senare. Jag kan röra mig igen och slänger mig upp snabbt ur sängen, tänder lampan och springer runt och kollar om någon är där. Men det är såklart helt tyst och ingen är där, vålnaden är borta. Jag har aldrig fasat så mycket för mitt liv och har aldrig haft så mycket dödsångest, det var det absolut värsta jag har varit med om. Det var helt sjukt.
