Äldre kvinnor som bråkar och stör sig på yngre kvinnor

Attraktionskraft är ju endast ett rätt ytligt, kemiskt-biologiskt ting. Som behövs för att dra till sig en partner och förhoppningsvis få fortplanta sig med. Är det klart: fortplantningen. Så är det väl mer relationerna till barnen, partnern osv. Som är i fokus och viktigast. Inte att man själv går runt som en ytligt kemisk-biologisk magnet? Heller är det fortfarande viktigt för dig att vara den där ytliga tilldragande magneten? Jag försöker förstå här!

Och varför blir du otrevlig mot attraktiva personer, när du upplever att din egen kemiskt-biologiska attraktionskraft dalar? Som sagt var, jag försöker förstå här!

Det där med att vara tilldragande rent fysiskt har aldrig intresserat mig. Visst, jag vill ju vara attraktiv för min partner, så att min partner ska vilja vara fysiskt intim med mig. Men att vara fortsatt attraktiv för sin partner, handlar ju till minst lika stora delar om att vara en rolig, glad, behaglig och omtänksam person, som att se bra ut. Allt behövs. Tänk på det, att om du upplever din egen fysiska attraktionskraft dala, så finns den inre attraktionskraften kvar, lika stark/svag som förr. Och den är viktig att jobba på, minst lika mycket som den yttre!

För ärligt talat: om du själv ser två kvinnor. De ser ungefär likadana ut. Men den ena är bitter, sur och otrevlig mot attraktiva kvinnor. Och den andra är glad, harmonisk, sprudlande, behaglig och fin mot människor i sin närhet. Ja, vem blir attraktivast? Den sura eller den glada?

Drar du dock inte en aning lite förhastat antagande att jag är otrevlig på oattraktiva personer?

Förväxla inte beskrivandet utav ett faktum med otrevlighet. Jag har har trots allt tidigare faktiskt förmedlat en annan form utav attraktionskraft, som inte begränsas till det fysiska (som faktiskt kan härledas till viss del till besvarar till ditt nedanstående stycke utav personlighetsattraktion):


Fast i den här frågan förbiser du den fysiska attraktionskraften.

Om båda kvinnorna vore ungefär lika fysiskt attraktiva skulle givetvis den glada, harmoniska, sprudlande och behagliga kvinnan, som är vänlig mot människorna i sin närhet, ha övertaget, och kan till och med transcendera den.

När jag påpekar att vi alla med tiden genomgår en gradvis förändring av vår fysiska attraktionskraft i relation till potentiella partners, är det inte ett uttryck för otrevlighet gentemot de berörda (vilket är alla), utan ett konstaterande av ett sexuellt och biologiskt faktum.

TS menar ju på att hon möter på personer som har inte är så attraktiva och som är otrevliga mot personer som är attraktiva. Du skrev ett inlägg om det och jag frågade om du kände igen dig själv i din egen beskrivning. Du svarade ja på det. Så jag antog att du därmed är otrevlig mot attraktiva personer pga. Din egen dalande fysiska attraktionskraft. Men så är det alltså inte? Du är trevlig mot attraktiva personer även om din egen attraktionskraft dalar? Bra!

I övrigt, som jag skriver: med ökad ålder och viktigare saker i livet (som ens barn, partner, arbete, vänner, hobbies, släktingar, härlig musik, litteratur etc.) Så blir ens egen fysiska attraktionskraft ointressant att ens fokusera på. Mer än som jag skriver: man upprätthåller den mest för att ens partner ska vilja vara intim med en. I övrigt fokuserar man på viktigare saker i livet!

Och det finns liksom inte tid eller ens intresse att gå runt och jämföra sig med andra. Ser jag attraktiva personer, blir jag glad. Ögongodis, ju! Som vackra, eller tilldragande konstverk. Vill dem inget ont och kommer absolut vilja vara lika öppen, artig och glad mot dessa, som mot andra. Trist att TS råkat ut för folk som inte vill henne väl, pga. Att hon är ytligt attraktiv, Jag förstår dock inte fenomenet. Är vissa människor ärligt talat så ytliga? Har de inget vettigare för sig än att vara otrevliga mot folk som ser bra ut?

En rimlig jämförelse är väl ändå hälsosam?

När jag betraktar någon som arbetar med att optimera både sin kropp och sin personlighet, tenderar jag snarare att inspireras av det. Sedan mäter jag det förstås i relation till mina egna förutsättningar och begränsningar.

Det finns ju en gräns mellan att exempelvis sträva efter att bli en Arnold Schwarzenegger och att åtminstone undvika att bli så överviktig att man knappt kan röra sig.

Vet inte, är det verkligen det? Man kan leva hälsosamt och optimera sig själv både fysiskt och psykiskt . Utan att jämföra sig med andra (eller med sig själv och sitt unga jag med, för den delen).

Inspiration till att leva sunt kan ju likaväl ges på andra sätt.

Men fint att du inspireras och inte blir bitter och otrevlig!

Själv blur jag som sagt var, främst bara glad av att se attraktiva personer. Ögongodis. Blir dock varken sur eller inspirerad.

I slutändan handlar det om förhållningssätt och tillvägagångssätt. Kanske kan man kalla det ett val.

Ja, precis. Man väljer i mångt och mycket hur man ser på sin omgivning.

I mång och mycket, med undantag, eftersom objektiva förhållanden inte tar hänsyn till det.

Däremot ligger det inom vår förmåga att välja hur vi förhåller oss till de objektiva förhållandena.

Det var exakt detta jag menade. Fint att du utvecklade det!

Jag tycker att svaren i tråden talar tydligt för att orsakerna varierar och att det handlar om avundsjuka och ålder endast i undantagsfall. I Maviels fall var konkurrensen om jobbet det primära t ex.

För andra är det väldigt bekvämt att skylla ifrån sig på att äldre kvinnor är avundsjuka, istället för att rannsaka sig själv och sitt eget beteende.

Så för att förstå måste man nog titta på båda parter utifrån situation.
Ett annat fenomen är ju föräldrar som slår i sitt ledsna barn att de andra barnen är dumma just på grund av avundsjuka för att få barnet att må bättre. Detta är dock inte alltid sant och ofta mer komplext än så. När man blir vuxen inser de flesta detta. Tyvärr inte alla dock, vilka fastnar i ett beteende där de alltid skyller ifrån sig. Det boostar ju självförtroendet att intala sig att det beror på att man är ung och snygg och därför oskyldigt utsatt. Att rannsaka sin egen del kräver betydligt mer av en människa.

Men det är inte ovanligt att man inte nödvändigtvis projicerar sin inre konflikt utåt, utan snarare absorberar eller förtrycker den. Män tenderar faktiskt att vara mer benägna att göra just detta av principiella och moraliska skäl, utifrån föreställningen att det är viktigare att själv bära eller förtränga sitt lidande än att belasta någon annan med det.

Det är i grunden en ytterst beaktansvärd dygd. Problemet är dock att majoriteten av män saknar den kunskap eller de verktyg som krävs för att hantera detta på ett hälsosamt sätt.

Ja, det är stor skillnad på kvinnor och män i det avseendet.