Citat:
Ursprungligen postat av
SiamGnome
Det du talar om är egentligen en annan sak. I Sverige döms man för brottet och kan sedan dömas till rättspsykiatrisk vård. Men för att få rättspsykiatrisk vård krävs att personen lider av en allvarlig psykisk störning. I många andra länder finns i stället ett tillräknelighetskrav. Är man otillräknelig döms man inte straffrättsligt utan omhändertas och får vård.
Det verkligt märkliga var det gamla svenska systemet. Läkare kunde skriva ut personer efter mycket grova våldsbrott när de ansåg dem "friska". I praktiken kunde alltså en mördare eller våldtäktsman vara ute på gatan efter ganska kort tid. Läkarna var uppenbarligen ibland bättre på att friskförklara patienter än på att bedöma risken de utgjorde.
Det var bland annat därför SUP infördes – läkarens bedömning skulle inte ensam avgöra när en farlig patient kunde skrivas ut.
Problemet finns fortfarande, fast åt andra hållet: personer med mycket svåra personlighetsstörningar eller funktionsnedsättningar kan vara uppenbart olämpliga för fängelse, men samtidigt inte uppfylla kravet på allvarlig psykisk störning och därför inte få rättspsykiatrisk vård.
Nej, jag talar inte om en annan sak än du, men uttrycker mig kanske annorlunda. Jag ser av ditt svar att du har läst på och av dina följande svar att du tänker igenom problemområdet noga.
Det problem som kvarstår är när de som begått brott inte är så sjuka att de behöver den slags vård man kan erbjuda vid de rättspsykiatriska klinikerna. Det betyder inte att de är helt kärnfriska, men de har inget som hindrar att de avtjänar sina påföljder (straff) i fängelse.
Även fängelsedömda har tillgång till sjuk- och tandvård vid behov. Det kan också vara så att de efterhand som de avtjänar en fängelsestraff insjuknar och blir "uppenbart olämpliga för fängelse". Det är sådan problematik som Kriminalvården alltid hanterar med sina intagna. Fängelsedömda blir som alla andra äldre för var dag som går. De kan bli sjuka och behöva sjukvård som alla andra. Korta akuta förlopp eller kroniska tillstånd, som förändrar situationen så att Kriminalvården får ändra vad som gäller från den dag domen vann laga kraft.
Sverige hade en spiondömd f.d. officer som blev rullstolsburen och inte alls kunde sköta sin egen omsorg. Han fick flyttas över till sin kommuns äldrevård där man inte alls hade personal som kunde upprätthålla kriminalvårdens krav på säkerhet och kontroll över mannen. Kriminalvårdens personal kunde inte sköta honom fysiskt och psykiskt som undersköterskor och sjuksköterskor.
En som redan från ganska unga år först hanterats av barn- och ungdomspsykiatrin och var känd i sitt hemlandsting tidigt var aldrig fängelse utan reste mellan Säters sjukhus, Uppsala och olika hem i Dalarna hela sitt vuxna liv. Han blev utskriven från den rättspsykiatriska vården under stort medialt pådrag, men den mediala "friskförklaringen" av honom ledde inte till ett fortsatt liv utan vårdbehov. Man kunde helt enkelt inte skriva ut den "friade" eftersom hans personligt kvarstod oförändrad.
Vi rör oss altså i ett liv och samhälle där varje individ är unik och allt kan diskuteras.