Citat:
Ursprungligen postat av
A1HORNYLAD
Är det någon som har koll på hur psykiatrin fungerar när det gäller permissioner och anhörigas säkerhet?
En bipolär man är tvångsinlagd (LPT) med mani/psykos. Han saknar sjukdomsinsikt, är aggressiv och hotar sina anhöriga – särskilt sin syster som har vårdnaden om hans 11-åriga dotter. Efter en månad är han fortfarande helt personlighetsförändrad, men avdelningen vill ändå ”testa hur han reagerar på yttre stimuli”.
Redan vid första permissionen vägrade han återvända och uppsökte familjen, så barnen tvingades låsa in sig i skräck. Ändå fortsätter avdelningen att släppa ut honom dagligen. När fastern bönfaller om att åtminstone anpassa tiderna efter dotterns skolgång, förlänger de permissionerna i stället! Läkarna vägrar dessutom, trots löften, att ringa tillbaka när anhöriga söker dem.
Resultatet? En 11-årig flicka har mardrömmar och ångest, vågar inte gå hem från skolan själv och tvingas vara inlåst i sitt eget hem – medan den sjuka pappan får sin frihet.
Hur kan psykiatrin prioritera detta framför ett barns trygghet?
Får det verkligen gå till så här? Någon som vet?
I den här situationen så har vården skyldighet mot patienten och inte dem runt om. Vet att i många fall ska någon skötare vara närvarande vid LPT, men om det följs eller det är individuellt kan jag inte svara på.
Dock så borde dessa situationer vara skäl till att avbryta permissionen.
Jag föreslår att man ringer polisen vid sådan situation. Dels för då finns det utomstående "bevis" och polisen kan också göra en bedömning, har ansvar för de andras säkerhet, har mandat att omhänderta honom och ringa in psykiatrin.
