Hur vanligt är det att man inte kan ta sig ur en livkris/ond cirkel

Hej,
Andvänt sök funktionen men hittade inte just samma tråd.

Satt och funderarde idag och insåg att alla som jag känt eller bekanta som haft det jobbigt i tonåren, då menar jag inte lite motgångar. Utan vi talar om mobbning, hemska föräldrar, andra trauman, sjukdomar osv.
Alla jag vet som har haft likande problem i tonåren eller barndomen lyckades aldrig ta sig ur skiten, de blev liksom en ond cirkel som aldrig tog slut.
3 st jag vet är döda, de andra har gett upp helt med livet eller går på starka psyk mediciner.

De verkar som tonåren eller tidig barndom är mycket kritisk eller har jag fel, eller är det lika svårt när man är äldre?
Hur vanligt är det att man aldrig tar sig ur eländet? Nu fokuserar jag specifict på barn och tonårsåldern, för jag vet ingen som jag känner som gjort det.
Vi hade även en i min släkt som bara levde i misär hela livet just på grund av en dålig start.
De var igentligen inget fel på någon av dessa människor i min bekantskap, de bara hamnade fast i misären.

De kan lätt bli så att tex mobbing leder till depression som sen leder till ekonomiska problem som sen leder till mer isolering och hälso problem osv.

Eller man hamnar i en olycka, sen blir man arbetslös, sen mistar man jobbet, sen lämnar frun och barnen en, sen leder detta till missbruk och till sisst självmord.
Sådanna här situationer läser man en del om på nätet men de verkar mest vara i USA och utanför Europa.


Livet är hårt.. För vissa.

Det stämmer. Barndomstrauman skapar generellt betydligt större problem i livet än svårigheter senare i livet för någon som inte har haft trauman i barndomen.

En dålig start påverkar hela livet.
Hur vanligt det är finns väl ingen tillförlitlig statistik på - svårt att jämföra då många går under radarn är min gissning.
Men ser man till de som söker vård för livskriser finns det stora möjligheter i statistiken även om just "livskris" eller "ond cirkel" inte är en specifik diagnos som är "statistuskt verifierbar" - heter det väl...
Jag ha sett massvis med människor under årens lopp på behandlingshem och AA t ex som gjort en helomvändning trots att de blivt våldtagna av pappan, levt med svajande könsidentitet, vuxit upp utan föräldrar, varit smällfeta och mobbade och börjat knarka å supa m.m.
Så VILL man och är beredd att pröva det andra föreslår fullt ut har man god chans att få ett acceptabelt liv.
Gör man det, men motvilligt, blir det meninsgslöst.

Ok, så de bara råkade sig att jag har i min bekantskaps krets sådanna som aldrig tagit sig ur detta.
Skulle vara bra om flera svarade på tråden.

Har man haft en dålig uppväxt med diverse trassel så påverkar det så klart vuxenlivet längre fram.
Det betyder absolut inte att man inte kan ta sig ur skitet i vuxen ålder, känner t.ex. ett par som aldrig hade några föräldrar som brydde sig om dem. Inga missbruk (vad jag vet iallafall) men de var aldrig "där" för dem om det hände nåt. De fick liksom aldrig vara barn utan blev tvungna att bli vuxna tidigt. Det har gått bra för båda två, de är gifta och har barn och hus och hyfsat välbetalda jobb idag.

Ibland kan de vara bättre att inte ha föräldrar alls, finns föräldrar som är ute efter att förstöra för sina barn.

Det är inte en normal bekantskaps krets. Låter tufft.

Jag kommer från en dysfunktionell familj.
Blev spawn-campad.

Gick sådär men jag har gjort det bästa av det.

Har diverse diagnoser.

Av mina syskon så är jag den enda som inte har barn, då jag tog det hårdast. Är också den mest känslige.

Vad är det du vill veta och vad är syftet med tråden?
Att veta att det kan gå åt pipan om man har kassa föräldrar?

Det är ju rätt givet.

Jag skrev ju det i tråden. Frågan var om de var normalt att inte ta sig ur kriser i främst barndom/tonåren, för min upplevelse är att en stor majoritet inte gör det.

Jag har heller inte barn, tyckte ett tag det var synd och jobbigt, men när jag ser på vart världen bär sig så känns det skönt att inte bidragit med nytt liv.
Enda vettiga att skaffa barn är om man kan ge dem ett riktigt bra liv i frihet. Typ att man bor nånstans bort från civilizationen med en partner som delar samma mål.

Ja det är möjligt, så var det inte i dessa fallen. De var helt enkelt bara frånvarande, brydde sig inte så mycket om vad de gjorde osv. men tror inte de ville nåt ont. De hade absolut klarat sig bra utan dem, och klarade sig utmärkt utan dem när de flyttade hemifrån. Den ene har mycket bättre kontakt med sina föräldrar idag än vad han hade när han bodde i föräldrahemmet.

Ja du, det är svårt att diagnostisera sig själv. Barndomen är ju formande för vem man blir.
Man säger ju gener + miljö.

Men visst är det så att om man får en dålig start och inte riktigt vet hur man ska repa sig själv, att man hamnar "efter" i livet. Eller helt kör i diket. Anser att det är ren logik. Vilka föräldrar du får är ju lotto så i mitt fall hade jag otur. Dock har jag kommit till ro med det, även om jag sörjer det liv jag aldrig fick.

Sett till mina motgångar så är jag var jag befinner mig idag en personlig triumf. Att jag ens lever är en smärre bedrift. Född i ett helvete, spawn-campad som sagt.

Har idag ett okej liv men är skadat gods. Därav att jag aldrig haft en partner. Men lever helt självständigt och rår om mig och mitt utan yttre stöd. Med tanke på mina diagnoser så är det ovanligt vad jag förstått men jag är en envis jävel.