Män och kvinnor som ger upp om att hitta den rätta

Det är för mig en obehaglig tanke. Som en jobbintervju när man verkligen vill ha jobbet men man har egentligen ingen aning vad jobbet eller arbetsplatsen innebär för mig.
Om man söker det vill man verkligen bort.

Till skillnad från att ha undersökt innan. För en dejt sker väl mellan två som inte känner till varann sedan tidigare? Sån jävla nedärvd amerikansk skit. Himmel så löjligt!

Det har alltid förekommit. Jag vänder mig emot att människor tycks sätta upp en agenda - och namnge - simpla saker som att träffas och umgås. Det gör man utan rubriker tänker jag? Dejt låter jobbigt. Stressigt. Och stress behöver vi människor verkligen inte mer av.

Jag har verkligen bara stött på folk jag känt attraktion för så jag begriper inte konceptet. Låter konstruerat. Vilket i sig sätter prestation i centrum. Och man ser ju vad det leder till.

Nej män är bra mycket sjukare än vad man är som kvinna. Snarare som så att mentalt sjuka män drar fram mina sämre sidor. Jag har väldigt svårt för män som börjar uppträda illa. Jag har upplevt såpass mycket att en empatiskt störd man inte har någon möjlighet att såra mig och om jag upplever kränkningar blir jag inte snäll. Jag blir arg istället för ledsen. Såklart kan jag gråta av trötthet och att en mab är hobbig också men 9/10 så kommer en sådan person väcka min vrede till slut.

I slutändan handlar det om att män utan status måste trycka ner andra och dominera kvinnor för att de själva inte duger något till. Annars skulle de springa omkring och visa hela världen hur de är samt inte behöva kompensera något mindervärdeskomplex med spelade beteenden.

Det är ju dock inte grundat i någon könsfördelning.

Det är väl inte ett uppskattat beteende oavsett om vi pratar om män eller kvinnor?

Min uppskattning av mäns beteenden är att de överlag saknar självinsikt i hur de agerar eller medvetet uppträder illa för att få makt och kontroll baserat på deras kön.

Jag är inte den som blir undergiven och tassar på tår för härskartekniker utan bemöts av sådana först baserat på att jag är snäll och trevlig. Det är lite "belöningen" och min reaktion blir sällan positiv även om jag ofta kan ignorera människor då de generellt inte är av betydelse för mig så blir jag knappast glad av att män jag inleder relationer med börjar dra igång med dåliga attityder.

Om män vore så utsatta skulle färre av männen använda sådana sätt. Annars kan de hålla sig till den grupp kvinnor de aktivt väljer att spegla. Det är inte mitt problem hur deras egon sårats av andra kvinnor då mina negativa erfarenheter av män definitivt slår deras dåliga erfarenheter av kvinnor.

Acceptabel kritik

Vilken roll har du att spela i detta?

Är du själv utan fel, utan misstag och utan tillkortakommanden?

Ge mig privilegiet att få läsa hur du dömer och kritiserar dig själv, inte bara som individ, utan också som kvinna.

Män och kvinnor som ger upp om att hitta den rätta*

Vad är orsakerna kring att de gör beslutet en dag att de har kämpat tillräckligt och väljer en annan väg. Hur ser denna "andra väg" ut och vad skiljer besluten i dessa mot den tidigare där man ansträngt sig mer?

Varför ger de (du) upp?

Nu är tråden för båda könen och jag tror inte problematiken ser likadan ut för båda könen. (Teori)

Jag undrar för min egen skull för egna familjemedlemmar men jag har också en kompis som rakt ut sagt att han "gett upp".

Jag undrar över vad det konkret betyder att "ge upp".
Är det att man anstränger sig mindre, slutar tänka och ge upp chanserna man får och slutar hoppas på en framtid där man ska bli två?

Jag har försökt på många olika sätt genom att ställa frågor, pushat på skämtsamt och seriös på samma gång och väntat in men i alla dessa fall har inget hänt. De alla har en sak gemensamt att de inte har inte träffat någon över mycket lång tid.

Har du som man eller kvinna något förslag på något jag kan säga eller fråga min "bröder" så att de får en ny gnista att tändas som varit slocknad sedan länge?

Jag vill också diskutera hur (du ) tror eller om du tagit beslutet kommit fram till slutsatsen att "ge upp" eller säger att strävan inte är värt det. Vad är det i din världssyn och din framtidssyn som gör att du tar det beslutet.

Vad tror ni eller vet du?


*

Jag skrev klart och tydligt att jag själv gått i terapi under flera relationer och nej, jag vägrar att någonsin mer ta på mig felen för mäns beteenden. De kan dra åt helvetet istället för det har varit jag som haft utbudet, inte männen jag sedan valt.

När man inser att man faktiskt inte behöver träffa någon, att det inte finns någon "den rätta", så kan man slappna av och ta det lugnt. Bara glida behagligt genom resten av livet.

Att inte längre jaga fitta pga man insett att fitta inte är värt besväret, är väldigt befriande.