Förutsätter universums komplexitet en Gud – eller föregår principerna skaparen?

Kan komplexitet växa fram ur enklare icke-intelligenta processer över väldigt lång tid, eller måste en intelligens alltid finnas före den?

Är komplexitet verkligen ett tecken på en skapare, eller är det först när komplexiteten har vissa särskilda egenskaper som den antyder intelligent verksamhet? Hur kan man urskilja en intelligent skapares inflytande från andra tänkbara förklaringar till förhållandet mellan ordning och kaos i universum?

Om universums struktur ytterst följer grundläggande principer, hur mycket utrymme finns då för något levande att diktera godtyckliga villkor? Är skaparen bunden av dessa principer, eller bestämmer skaparen själv vilka principer som gäller?

Om skaparen är bunden av dem tycks principerna vara mer grundläggande än skaparen.

Om skaparen bestämmer dem godtyckligt blir det svårare att förklara varför just den ordning vi observerar måste ses som ett uttryck för intelligens.

Vilka egenskaper hos universum skulle därför visa att ordningen är avsiktligt skapad och inte bara följer av verklighetens grundläggande villkor?

Det är inte komplexiteten utan den levande viljan. Materien och köttet är rekvisita.

Vad styrs den levande viljan av då? Hur urskiljer du en bakomliggande vilja från ordning som uppstår genom opersonliga processer?

Det där måste du förklara. Styrs, urskilja, bakomliggande?

Med "styrs" menar jag: varför vill den levande viljan något bestämt i stället för något helt annat? Följer viljan i så fall skäl, mål eller principer, eller helt och hållet utan begränsningar?

Med "urskilja" menar jag: vad i det observerbara universumet gör det möjligt att för oss som lever i det att skilja påverkan från en levande vilja från resultatet av opersonliga naturlagar och processer?

Med "bakomliggande" menar jag en vilja som utgör orsaken till eller grunden för vår verklighet. Det var så jag tolkade ditt påstående att materien och köttet bara är rekvisita. Om du menar något annat får du gärna förklara vad du menar att den levande viljan är, hur den förhåller sig till materien och på vilket sätt den påverkar universum.

Jo, vår vilja påverkas av andras vilja, människors vilja, demoners vilja och Guds vilja så den är inte "fri" men den är vår egen. Skillnaden mellan att påverkas och styras är flytande. Ingen går fri från påverkan men syndens och lasternas slavar kan ju vara ganska styrda och förutsägbara.

Det är inte troligt att vi kan urskilja allt som påverkar oss eller dess natur.

Jag tror att mycket i våra liv är beroende av högre makters vilja och att Gud är den fullkomliga viljan med fullkomlig makt. Och vår fysiska värld står och faller med Guds vilja.

Men om vi inte kan urskilja vilka högre viljor som påverkar oss eller vilken natur påverkan har, hur avgör du då att det faktiskt rör sig om människors, demoners eller Guds vilja? Att du tror att världen står och faller med Guds vilja beskriver din övertygelse, men inte vad som skiljer den förklaringen från exempelvis opersonliga principer och naturliga processer.

Jag undrar också vad "den fullkomliga viljan" innebär. Är Guds vilja fullkomlig därför att den följer någon princip för vad som är gott och fullkomligt? Då tycks principen inte vara godtycklig och kan sägas vara mer grundläggande än viljan. Eller blir allt som Gud vill fullkomligt enbart därför att Gud vill det? Då verkar "fullkomlig" bara beskriva Guds makt eller ställning, medan innehållet i viljan fortfarande skulle kunna vara godtyckligt.

Man kan uppfatta vilja från en övre tillvaro, men också missa det. Det är en fråga om makt.

Någon gudomlig princip tror jag inte på, det är obeskrivlig makt som Gud har. Fullkomlig vilja är väl oöverträffbar.

Fast då låter "fullkomlig vilja" främst mena en vilja som ingen annan kan övervinna. Det beskriver dess makt, men säger inget om varför den vill just det ena i stället för det andra. Oöverträffad makt gör inte i sig viljans innehåll mindre godtyckligt.

Om Gud inte följer några principer, vad skiljer då universums ordning från ett godtyckligt uttryck för den starkaste viljan? Och om man ibland kan uppfatta vilja från en övre tillvaro men också missta sig eller missa den, vilka kriterier använder man för att skilja en verklig gudomlig påverkan från egna tankar, intuitioner eller naturliga händelser?

Att beskriva Guds vilja som den starkaste säger bara att den kan besegra eller övertrumfa andra viljor. Det säger inte varför Gud vill just det han vill, hur denna vilja ger upphov till universums ordning eller hur vi kan urskilja dess inflytande från andra tänkbara orsaker. Det klargör inte heller om viljan begränsas av något eller om den lämnar utrymme för vilka godtyckliga villkor som helst.

Stark vilja vet jag inte. Det låter som att påtvinga andra sin vilja och det ärinye fullkomlig makt.

Kanske kan du kalla livet för Guds "princip"? Ett evigt fullkomligt liv finns pga Guds fullkomliga vilja.

Jag begriper fortfarande inte riktigt distinktionen mellan en oöverträffbar vilja och en vilja som ytterst bestämmer villkoren för allt annat. Om hela den fysiska världen står och faller med Guds vilja och ingen annan vilja kan överträffa den, vilket självständigt utrymme återstår då för oss?

Vi kan möjligen vilja något annat än Gud, men bara inom de villkor och möjligheter som Guds vilja tillåter. På vilket meningsfullt sätt är vår vilja då vår egen, snarare än ett begränsat handlingsutrymme inuti Guds vilja?

Jag har också svårt att se hur vi ska kunna förhålla oss till konceptet. Om Guds vilja är obeskrivlig, oöverträffbar och inte följer några principer, vilka slutsatser kan vi egentligen dra om den utöver att allt som sker ytterst tillåts eller upprätthålls av Gud?

Jag ser dessutom inte hur oöverträffbar vilja eller obeskrivlig makt i sig skulle vara ett tecken på komplexitet eller intelligens. Makt beskriver endast vad något kan åstadkomma. För att tala om intelligens behövs väl åtminstone någon form av urskiljning, förståelse eller avsikt. Men om Guds vilja inte följer några principer och inte kan beskrivas, hur avgör vi att universums ordning är ett uttryck för intelligens snarare än bara ett resultat av makt?

Kanske kan man kalla livet för Guds princip? Hans makt och vilja upprätthåller fullkomligheten i det eviga livet.

Du ser vilja som begränsad och begränsande. Ja men ofullkomlig vilja i så fall. Gud är tillåtande och skapande, han sår och skördar. Och han skiljer agnarna från vetet.