Gör ett nytt försök när jag insåg att min wall of text mest var en novell som speglar mitt mående.
I mitt liv så har jag börjat med ADHD innan man uppfann det så jag var en störig jävel med skitkass självkänsla.
Stärkte den medan jag växte samtidigt som narcissisten jag gifte mig med direkt och sedan indirekt hittade vägar in för att sätta käppar i hjulen i totalt 32år. De sista 17 åren genom vår dotter med samma syndrom. Hon var gravid när hon hämnades sin mor genom att ta ut skilsmässa från mig och hela min sida av familjen då de var neutrala och inte stöttade någon av oss.
Detta varvades med 20 mån på statligt vuxeninternat för ett brott jag inte begått där utredande polis visade sig vara mobbad som barn samtidigt som min ADHD gjorde att jag mobbade. Problemet var att dessa två sammanföll både i tid och plats.
6 mån isolering och jag höll allt inne till muck och bröt ihop på vägen därifrån.
Åren mellan muck och min dotters frisläppande av mig innehöll mkt terapi och när jag väl landat så fick jag sex år av lycka.
Så, för 1,5v sedan fick jag beskedet att en nära anhörig har en dödlig sjukdom. Hennes ålder gör att det ändå känns ok även att jag oroar mig för sista tiden.
Så, jag såg till att dottern fick veta så hon fick chansen att försonas med sin farmor som inte ens förstår vad hon gjort för att behöva utstå skit från sitt barnbarn. Egentligen lider hon inte av det utan min tanke var mer att dottern ska slippa bära med sig den skiten resten av sitt liv.
Tydligen var prestige och upprätthållande av lögner viktigare än att få ett bra avslut.
Så till ämnet.
Jag har diagnostiserad PTSD sedan tiden narcissismen bröt ner mig medan ADHDn är en självdiagnos även om en psykolog nickat instämmande.
Det gick en tid mellan dotterns svek till min acceptens och det var mkt tankar på all skit hon och hennes mot ställt till med genom åren med klassikern att man somnar runt 3.
Men sedan har jag sovit gott fram till meddelandet till dottern.
Att morsan kommer gå bort är en självklarhet så den påverkar inte direkt. Men den påverkar på det indirekta sättet där allt kommer tillbaka.
Är detta något ni andra känner igen? Att det direkta traumat är en självklarhet i livet men att det triggar igång skit som hänt ända ner till barnålder?
Jo, det hände grejer då som påverkat mig som vuxen.
Och om någon vill ge råd så har jag en tid inbokad hos psykolog. Den bokades direkt när första symptomen på panikångest dök upp.
I mitt liv så har jag börjat med ADHD innan man uppfann det så jag var en störig jävel med skitkass självkänsla.
Stärkte den medan jag växte samtidigt som narcissisten jag gifte mig med direkt och sedan indirekt hittade vägar in för att sätta käppar i hjulen i totalt 32år. De sista 17 åren genom vår dotter med samma syndrom. Hon var gravid när hon hämnades sin mor genom att ta ut skilsmässa från mig och hela min sida av familjen då de var neutrala och inte stöttade någon av oss.
Detta varvades med 20 mån på statligt vuxeninternat för ett brott jag inte begått där utredande polis visade sig vara mobbad som barn samtidigt som min ADHD gjorde att jag mobbade. Problemet var att dessa två sammanföll både i tid och plats.
6 mån isolering och jag höll allt inne till muck och bröt ihop på vägen därifrån.
Åren mellan muck och min dotters frisläppande av mig innehöll mkt terapi och när jag väl landat så fick jag sex år av lycka.
Så, för 1,5v sedan fick jag beskedet att en nära anhörig har en dödlig sjukdom. Hennes ålder gör att det ändå känns ok även att jag oroar mig för sista tiden.
Så, jag såg till att dottern fick veta så hon fick chansen att försonas med sin farmor som inte ens förstår vad hon gjort för att behöva utstå skit från sitt barnbarn. Egentligen lider hon inte av det utan min tanke var mer att dottern ska slippa bära med sig den skiten resten av sitt liv.
Tydligen var prestige och upprätthållande av lögner viktigare än att få ett bra avslut.
Så till ämnet.
Jag har diagnostiserad PTSD sedan tiden narcissismen bröt ner mig medan ADHDn är en självdiagnos även om en psykolog nickat instämmande.
Det gick en tid mellan dotterns svek till min acceptens och det var mkt tankar på all skit hon och hennes mot ställt till med genom åren med klassikern att man somnar runt 3.
Men sedan har jag sovit gott fram till meddelandet till dottern.
Att morsan kommer gå bort är en självklarhet så den påverkar inte direkt. Men den påverkar på det indirekta sättet där allt kommer tillbaka.
Är detta något ni andra känner igen? Att det direkta traumat är en självklarhet i livet men att det triggar igång skit som hänt ända ner till barnålder?
Jo, det hände grejer då som påverkat mig som vuxen.
Och om någon vill ge råd så har jag en tid inbokad hos psykolog. Den bokades direkt när första symptomen på panikångest dök upp.
