Utredningen som ursprungligen sjösattes av regeringen Reinfeldt år 2012 är klar. Riksdagen har nu beslutat att dagens LVU ska ersättas av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga från 1 januari 2027.
Intressant tycker jag att motsvarigheten till dagens 3 § LVU är. I dag kan ett barn tvångsvårdas på grund av eget beteende vid bl.a. missbruk, brottslig verksamhet eller ”något annat socialt nedbrytande beteende”. I den nya lagen behålls ”socialt nedbrytande beteende”, men kompletteras med ”något annat destruktivt beteende”. Det är alltså en faktisk utvidgning av vilka beteenden som kan ligga till grund för ett omhändertagande. I förarbetena diskuteras bland annat allvarligt självskadebeteende och andra beteenden där barnet utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig risk.
Det har väckt kritik, bland annat därför att gränsdragningen kan bli besvärlig när beteendet hänger samman med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning. Kritiker menar att det finns en risk att symptom på utsatthet eller funktionsnedsättning i praktiken börjar behandlas som barnets eget ”destruktiva beteende”.
En annan stor förändring är att anknytning till ett familjehem blir en självständig grund för fortsatt omhändertagande. Det innebär, förenklat, att de problem hos de biologiska föräldrarna som ursprungligen ledde till LVU kan ha försvunnit, men barnet kan ändå under vissa förutsättningar fortsätta vara tvångsomhändertaget därför att en separation från familjehemmet bedöms innebära en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling.
Den nya lagen innehåller även sådant som stärker barnets rättsliga ställning, exempelvis tydligare samlade rättigheter och utökad rätt till offentligt biträde.
Socialtjänsten och LVU kritiseras kraftigt av vissa grupper, även internationellt i främst arabisk talande media. Är det här den LVU-modernisering alla har hoppats på, som gör att samhället kan ingripa i situationer där dagens lag inte räcker till, eller kommer grunderna för tvångsomhändertagande bli för breda och svårtolkade?
Vad tror ni att ”destruktivt beteende” kommer att innebära i praktiken när förvaltningsrätterna börjar tillämpa det?
För egen del tycker jag att just gränsen mellan ett barns eget destruktiva beteende och beteenden som är symptom på exempelvis psykisk ohälsa, trauma eller funktionsnedsättning är den mest intressanta frågan.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/barns-och-ungas-ratt-vid-tvangsvard-del-a_h3b371/html
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/att-omhanderta-barn-och-unga_hdb338/html
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/for-barns-rattigheter-och-trygghet-en-ny-lag-om_hd03294/
Intressant tycker jag att motsvarigheten till dagens 3 § LVU är. I dag kan ett barn tvångsvårdas på grund av eget beteende vid bl.a. missbruk, brottslig verksamhet eller ”något annat socialt nedbrytande beteende”. I den nya lagen behålls ”socialt nedbrytande beteende”, men kompletteras med ”något annat destruktivt beteende”. Det är alltså en faktisk utvidgning av vilka beteenden som kan ligga till grund för ett omhändertagande. I förarbetena diskuteras bland annat allvarligt självskadebeteende och andra beteenden där barnet utsätter sin hälsa eller utveckling för allvarlig risk.
Det har väckt kritik, bland annat därför att gränsdragningen kan bli besvärlig när beteendet hänger samman med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning. Kritiker menar att det finns en risk att symptom på utsatthet eller funktionsnedsättning i praktiken börjar behandlas som barnets eget ”destruktiva beteende”.
En annan stor förändring är att anknytning till ett familjehem blir en självständig grund för fortsatt omhändertagande. Det innebär, förenklat, att de problem hos de biologiska föräldrarna som ursprungligen ledde till LVU kan ha försvunnit, men barnet kan ändå under vissa förutsättningar fortsätta vara tvångsomhändertaget därför att en separation från familjehemmet bedöms innebära en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling.
Den nya lagen innehåller även sådant som stärker barnets rättsliga ställning, exempelvis tydligare samlade rättigheter och utökad rätt till offentligt biträde.
Socialtjänsten och LVU kritiseras kraftigt av vissa grupper, även internationellt i främst arabisk talande media. Är det här den LVU-modernisering alla har hoppats på, som gör att samhället kan ingripa i situationer där dagens lag inte räcker till, eller kommer grunderna för tvångsomhändertagande bli för breda och svårtolkade?
Vad tror ni att ”destruktivt beteende” kommer att innebära i praktiken när förvaltningsrätterna börjar tillämpa det?
För egen del tycker jag att just gränsen mellan ett barns eget destruktiva beteende och beteenden som är symptom på exempelvis psykisk ohälsa, trauma eller funktionsnedsättning är den mest intressanta frågan.
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/barns-och-ungas-ratt-vid-tvangsvard-del-a_h3b371/html
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/att-omhanderta-barn-och-unga_hdb338/html
https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/for-barns-rattigheter-och-trygghet-en-ny-lag-om_hd03294/