Tankar om extremt våld

Däremot så är vi väl överens om att det finns situationer när politiskt våld är berättigat? Att förneka detta skadar bara de som brottas med sådana tankar. Ifall du verkligen vill hjälpa någon så är det genom att visa att förändring i Sverige kan ännu ske med demokratiska medel.

Du nämner utbildning. Jag utbildar mig just nu till fysioterapeut, just för att jag ska ha större möjlighet att påverka vården. Som undersköterska är man ingenting värd, och absolut ingen lyssnar på oss även om vi är dem som spenderar mest tid med brukarna och känner de best.

Men utbildning är inte tillräcklig lösning. Arbetar man i det svenska samhället är man bunden av de lagar som finns här, och just nu så motverkar dessa lagar både bra vård och bra skola. Dessutom så kliver man in i en verksamhet där det redan finns en kultur etablerad. Det är väldigt svårt att som nyutbildad försöka påverka verksamheten, och försöka övertyga veteranerna att göra något annorlunda. Jag försökte, och det slutade med att jag hamnade på psyket. Och då vill jag påpeka att det som upprörde mig var direkta brott emot Lex Sarah, inte något flum. Jag hade tidigare arbetat på Attendo, och de tar allt sånt på stort allvar eftersom de inte vill ha några skriverier om det. Men på detta kommunala äldreboende så var det fullständig tystnadskultur som gällde. Jag tror de vet att de vänstervridna journalisterna inte vill skriva om de missförhållanden som sker inom den allmänna sektorn.

Detta skakade mig ordentligt i grunden. Jag var naiv att tro att ifall man som undersköterska påpekade för sin chef att det förekom regelbundna brott mot Lex Sarah, att den skulle försöka ta itu med problemet. Istället så slängde hon all skuld på mig, och såg till att jag blev utfryst av de som arbetade på de andra avdelningarna. Inte på min egen avdelning dock, för de hade redan sett att de metoder jag använde fungerade. Jag fick en brukare, som var fysiskt frisk men väldigt dement, att bli helt lugn och acceptera hjälp vid hygiensituationer. Tidigare hade en vårdare hållit fast honom, medan den andra försökte byta hans blöja. Han blev då ofta aggressiv och hans ilska och oro gick ofta ut över de andra boende på avdelningen. Lösningen på detta var att de drogade ner honom, så att han vandrade runt som en zombie, och var vaken halva natten. Jag lyckades lösa detta, och ville hjälpa till på de andra avdelningarna då jag visste att liknande problem föregick där. Detta krävde dock att chefen var tvungen att erkänna att det fanns några missförhållanden överhuvud taget, vilket hon givetvis inte kunde göra. Hon fick ett val - erkänn missförhållandena och hjälp mig att göra något åt dem - eller tysta ner dem och låta dem fortgå.

Jag var naiv, men nu vet jag att de flesta människor hellre blundar för det obehagliga, hellre än att göra något åt det. Precis som du gör. Du viftar bort de missförhållanden som sker, och menar att de drabbar en minoritet. Hur vet du det? Vilken insyn har du i Sverige's välfärdssystem. I min erfarenhet så är de grövre missförhållandena - det som bryter mot Lex Sarah, bara toppen på ett isberg. Under det så finns det en ocean av dålig vård, som kanske inte är olaglig men som inte ger människor den vård de behöver. Som vi skulle kunna ge dem ifall vi tog det hela på allvar, och erkände som nation att vår välfärd är illa ute.

Det hela handlar egentligen om vetenskap. Vi måste bli en mer vetenskapligt litterär befolkning. De flesta får bara i sig nyheter om nya studier via artiklar skrivna av sensationalistiska journalister som själva saknar kunskapen och intresset för att förstå studien de rapporterar om. Jag har själv varit i skola och vård, både som utövare och mottagare. Jag vet att dessa verksamheter inte är baserad på modern vetenskap. De är möjligtvis baserad på vetenskap från 50-talet, men de har inte förändrats överhuvudtaget efter den revolution som skett inom neurologi de senaste decennierna. Visst, det tar tid för vetenskap att appliceras i ett samhälle, men det skall väl inte behöva ta flera generationer?

Vad överdriver jag?

Politiskt våld är inte berättigat.

Du startar tråden för att du har en viss uppsättning problem och vill rimligtvis ha hjälp med dem men du är inte mottaglig för hjälp.

Du argumenterar med din egen förvrängda världsbild och sitter fast i din bubbla.

Där våld är bra, världen är åt helvete och psykiatrin inte går att lita på. Det är inte möjligt att göra framsteg under de förutsättningarna vilket gör hela tråden meningslös.

Jag skulle påstå att du sitter fast i din bubbla. Du menar alltså på allvar motståndsmän som Flamman och Citronen inte skulle använt våld mot de nazister som ockuperade deras hemland, utan bara funnit sig i den nya ordningen?

Problemet är att min ilska är berättigad, men det är svårt att göra något konstruktivt av den.

Det är precis den här bristen på empati och respekt för varandra som genomsyrar vårt skol- och välfärdssystem.

Tvärtom så dränerar den min energi, och gör det svårare för mig att klara mina studier.

Tycker verkligen inte att TS har en förvrängd verklighetsuppfattning.

Igen, det är du som har problem.

Men det är inte du som är defekt på något vis och behöver ändra.

Det är chefen, sköterskor på andra avdelningar, terapeuter, läkare, "vänster"media, hela äldreomsorgen, rättsväsendet och tammesatan hela psykiatrin som helst borde ersättas av shamaner i skogen. Med alla forskare och experter i ämnet.

Det finns en gemensam nämnare i alla dom här fallen och det är du. Men det är inte du som behöver ändras överhuvudtaget, det är alla andra. Vilket gör en tråd om dig helt meningslös.

Jag blir så less av att diskutera med dig. Du har tydligen bara bestämt dig att jag är farlig och psykisk sjuk, så därför måste du argumentera emot allt jag säger.

Jag har förändrat mig. Jag har sökt och tagit emot hjälp. Jag har påbörjat en utbildning. Jag arbetar mycket med både mindfullness och fysiskt träning för att förbättra mitt mående. Men jag kan inte bara blunda för de problem som finns i vårt välfärdssystem och för det onödiga lidande som pågår där.

Ja, jag vill att samhället skall förbättras. Jag vill att den vård vi utför skall vara vetenskapligt baserad och att när missförhållanden uppdagas skall de utredas, inte tystas ner.

Jag kan inte tvinga någon att ändra på sig. Men jag kan försöka lyfta frågan, och uppmuntra Sveriges invånare att ta vetenskap på lite större allvar.

Jag kan gärna ha en sådan diskussion med mig, ifall du är intresserad av vad den senaste forskningen verkligen säger om hälsofrämjande arbete. Och ifall du behandlar mig med respekt, och inte försöker stigmatisering mig genom att säga att jag är psykiskt sjuk, och att det är meningslöst att diskutera med mig.

Du är ingen soldat i Auschwitz, det är problemet här.

Att du uppfattar det som nedsättande att vara psykiskt sjuk har med dig att göra, inte mig. Att jag kallar dig psykiskt sjuk är inget påhopp, det är ett konstaterade. Jag visar inte dålig respekt, jag är uppriktig.

Tvärtom så är det du som visar dålig respekt. Du avfärdar etablerad kunskap, du avfärdar etablerad media som fanatiker som skulle tysta "sanningen" för att den var obekväm.

Du påstår att vårdpersonal missköter sig, du påstår att din chef, ombudsmän, fack, hela samhällsapparaten avfärdar övergrepp som att det inte var något. Du avfärdar psykiatrin och kunskapen de besitter.

Samtidigt försöker du rättfärdiga våldshandlingar, en av de grövsta kränkningar som finns, som att det var helt okej.

Vem av oss är det som visar dålig respekt?

Om det fanns konkreta bevis för att äldreomsorgen är Auschwitz, varför ligger tråden i psykisk hälsa? Varför skulle en soldat vid Auschwitz gå till läkaren och prata om det, vad är poängen?

Tack! Det räcker med att en i den här tråden försöker gaslighta mig.