Tankar om extremt våld

Hej. Jag har de senaste åren varit i en djup psykisk kris. Jag har förlorat nästan allt som var viktigt för mig. Den enda anledningen till att jag inte är hemlös är för att min familj tar hand om mig, och har stött mig emotionellt och ekonomiskt. Men det har varit väldigt krävande för dem.

Jag har börjat studera nu, och försöker kunna bli självständig igen. Men jag är fortfarande svårt psykiskt sjuk. Varje dag har jag stunder av extrem ilska, då jag översvämmas av bilder och detaljerade planer på hämnd på mina fiender. Jag har också kontakt med andar vilka uppmanar mig att agera. Som utlovar mig en plats i Valhall ifall jag utkräver hämnd på de som har föråt det svenska samhället, och som utsätter svenska barn för extrema övergrepp.

Eftersom jag haft så extrema suicidtankar så är det lätt att övertyga mig. Varför ska jag dö? Det är inte jag som har gjort fel. Och ifall jag är redo att kasta bort mitt liv, är det inte bättre att jag tar med mig några av samhällets avskum.

Det kan jag inte argumentera emot. Men jag vill helst inte kasta bort mitt liv. Så jag försöker klara mina studier. Men ifall jag misslyckas med dem, och ifall min familj tröttnar på mig och kastar ut mig - då har jag inte längre något att förlora.

Det är så frustrerande när jag har bevittnat sådan orättvisa - både mot mig själv och mot andra. Och det verkar helt omöjligt att åstadkomma någon förändring i samhället. Alla vill bara blunda för det som är svårt och jobbigt.

Jag tror, lustigt nog, att de flesta av världens problem skulle lösas ifall vi behandlade varandra med respekt och empati. Det är det enda som krävs. Men vi måste kunna prata med varandra. Vi är så polariserade, och vi ser inte våra meningsmotståndare som människor längre. Jag vill så gärna prata med människor om svåra saker. Men det är tunga ämnen, som även kräver ganska mycket egna efterforskningar ifall man inte bara ska blint acceptera sådant som andra säger.

Jag vill vara en positiv kraft i samhället, med den extrema ilskan jag känner inom mig tär på mig och gör det svårt för mig att klara mina studier. Är det någon som har några konkreta råd till mig?

Är du neg, till testa kristna konceptet?

Röster i huv'et som lobbar för Valhall, bör få litet av godhetspumpat motstånd.

Jag har inget emot Jesus. Jag känner mig dock inte riktigt hemma i den kristna kyrkan. Jag är uppväxt i den, och har sjungit i kyrkokör i flera år. Men den kristna kyrkan tar inte religionen på allvar. Jag har istället vänt mig mer åt det spirituella hållet, och mot pantheism. Det har hjälpt, eftersom det förespråkar kärlek och medmänsklighet. De flesta spirituella erkänner att Jesus var den främsta healern som vandrat på jorden.

Men ilskan kommer alltid tillbaka. Och den rotar ju sig i att jag ser hur korrupta människor skadar oskyldiga. Det finns ju tillfällen där våld är berättigat. Vi stödjer Ukraina, som använder våld för att försvara sitt land mot en invasion. Vi hyllar de frihetskämpar i Danmark, Tyskland och Polen som kämpade mot Nazisterna. Men i lagens mening var dessa terrorister.

Det kommer ju en punkt även i Sverige, när politiskt våld är berättigat. Det är därför förfäderna är så arga. De kämpade för att bygga upp vårt land, som blev ett av det mest mänskliga samhällena i världen. Vilket det har varit genom tiderna. Kvinnor i Sverige har alltid haft bättre möjligheter än i andra delar av världen, och våran kvinnofrid har varit betydande. Vi hade aldrig livegna i Sverige, utan även de fattigaste torparna hade ett visst mån av lagligt skydd. Och när vi har haft Danska kungar som tillsatt fogdar från kontinenten så har folket rest sig, för vi accepterar inte att bli behandlade så.

Flera gånger har det svenska folket rest sig och gjort uppror mot utländska och inhemska tyranner. Så om man verkligen vill vara god, så måste man vara villig att ta till våld för att skydda de svaga.

Och nu ser våra förfäder hur vi kastar bort det dem har byggt upp. Vår skola är katastrofal, vårat välfärdssystem kollapsar, och en fullständigt känslokall socialtjänst fortsätter att kidnappa barn från välfungerande familjer och placerar dem i fosterhem där de exponeras för narkotika och sexuella övergrepp.

Med de tankar och känslor du har just nu så tror jag att du skulle vinna på att söka professionell hjälp.
Det låter som du har väldigt mycket i bagaget du säkert skulle behöva hjälp att reda i. Jag skulle gissa att den här ilskan du bär på grundar sig i det.

Du kan kontakta din vårdcentral om du känner att du har tid att vänta eller psykiatriska akutmottagningen om du har allvarliga akuta suicidtankar eller tankar på att skada andra nu.

Jag har sökt professionell hjälp, med har alltid blivit sämre då. Det är otroligt omänskligt inom vården nu, och jag mår alltid väldigt dåligt när jag haft kontakt med dem. Jag har även legat inne på psykiatrisk avdelning tidigare. Det enda de kan göra är att skriva ut lite medicin som inte hjälper. Och det finns medicin som skulle kunna hjälpa, men den är olaglig i Sverige. Trotts att det finns starka vetenskapliga bevis för dess effektivitet.

Varken skola eller sjukvård i Sverige är baserat på modern vetenskap. Vi har traditionell medicin i Sverige. Vi vägrar att ändra på våra metoder och värderingar när vetenskapen ger ny forskning.

Jag har även sökt vård privat, men det har inte heller hjälpt. Min psykolog ville avbryta våra samtal, då min ilska och psykiska tillstånd var för extremt. Den enda hjälpen som svensk sjukvård kan ge mig, är att droga ner mig totalt, så att jag blir ett kolli. Ifall jag hade bott i Kanada så hade de avlivat mig.

Dom som begick övergrepp mot dig och andra hade samma problem som du har nu.

Därmed är du själv roten till dina egna problem.
Du hämnas på någon och föder nya problem i andra människor och viruset fortsätter spridas.

Under hur lång tid åt du medicinen som de gav dig?

Bry dig inte så mycket om dina tankar. De kommer oinbjudna och utan förvarning, de dyker upp från ingenstans och försvinner dit igen. Om du inte bryr dig om tankarna så är de egentligen bara en liten krusning på ytan av ditt medvetande. De får kraft genom att du investerar dig själv i dem. Låt dem bara passera.
Minst 90% av alla tankar är bara blaj, skulle jag säga.

Det är ju otroligt svårt att ge bra råd för din situation men jag är inne på proconsuls spår. Försök att bry dig mig mindre och koncentrera dig på saker som får dig att må bra men som inte skadar andra. I historiens backspegel har i stort sett ingen människa gjort något avtryck. Även om du skulle ha rätten på din sida är det otroligt osannolikt att några våldshandlingar skulle få några positiva effekter. Men det är stor risk för negativa för dig själv, din familj som verkar bry sig om dig, och andra.

Allt blir inte bättre när man blir äldre men oftast blir man mindre sugen på att ställa allt till rätta. Så försök att undvika att göra något drastiskt som du kanske kommer att ångra. Förhoppningsvis blir det lättare med tiden.

Jag kan till att börja med att säga att det inte finns någon risk för att jag skadar mig själv eller andra. Jag har redan varit så lågt man kan komma, och gått så långt som jag någonsin klarar. Jag hade ordnat en stor helium-tub, en slang, två täta plastpåsar, och en rulle silvertejp. Men jag förmådde mig inte att göra det. Jag har det inte i mig. Samma sak med våld mot andra. Jag avskyr våld och konflikter. De enda gångerna jag har varit inblandad i våld är när andra har utsatt mig för det, vilket har hänt en handfull gånger genom livet.

Mitt problem är istället att sorgen och ilskan jag känner dränerar all min energi, och jag ser ingen mening med att fortsätta ett sådant ynkligt liv. Däremot får jag ingen hjälp av de som säger att det är moraliskt förkastligt. Vi är väl alla överens om att det finns situationer då en individ är moraliskt berättigad till att burka våld. Även ifall de lagar som gällde vid situationens tidpunkt och region motsatte sig det.




Jag är absolut inte som de som skadar människor i vårat samhälle. De människor jag är arg på brukar sitt våld på ett distant och icke-emotionellt sätt. De skyddar sig själva genom lager av byråkrati och medveten okunskap. De verkställer inte något fysiskt våld själva, utan de skapar eller tillåter de omständigheter som skapar våld. De vet att deras uppdrag är inte att förhindra våld, utan att dölja systemets otroliga problem. De är skrivbordsmördare, villiga kollaboratörer i ett hjärtlöst system som inte tar någon hänsyn till människors välbefinnande.

Ifall jag, hypotetiskt, skulle tappa förståndet en dag och börja begå brott - Då skulle dessa brott utföras med brinnande passion. Jag skulle utföra min hämnd med empati för offren, och uppleva deras mörka känslor av org och lidande som om de vore min egna. Jag ska känna empati för förövarna, och varje smärtsam korrektion de tvingas utstå skall jag uppleva med eufori. Jag skall njuta av deras lidande, deras skam och nedslagenhet, när de förlorar allt de äger och blir utsätta för samma lidande de så känslokallt utsatt andra för.

En vild gissning

Medicinen du tycker att du behöver är narkotikaklassad i Sverige och medicinen du fått från psykiatrin som du vägrar äta är antipsykotisk?

Jag har inte vägrat att ta någon medicin. Jag har prövade med olika mediciner i ett år ungefär. De hjälpte mig inte, men de hade biverkningar. Jag ville pröva ADHD-medicinering, då jag alltid haft svårt att fokusera och verkligen behöver klara mina studier. Men de sa att det krävs en diagnos för det, och att det var cirka fyra års väntetid innan en utredning kunde påbörjas. Jag prövade att betala 20 000 till ett privat vårdbolag, för att de skulle kunna göra en utredning. Men efter ett samtal med deras psykolog drog de sig ur, då de ansåg att jag var för mentalt sjuk. De drog i alla fall tillbaka sin faktura.