Lär dig förstå "camp" (kultigt / kalkon) - en av nyvänsterns livsstilar

Jag är fortfarande inte avstängd förvånande nog. Ok, ett inlägg till då!

Detta har jag funderat på i många år. Äntligen dags att lansera teorin.

Först några exempel på camp / kalkon / kultigt, för er som inte alls vet vad det är:

- Avsnittet av Simpsons där familjen lär känna en bög som samlar på saker som är "camp". Bögen besöker familjen och finner camp-värde i saker såsom Homers helt uppriktiga samling av LP-skivor. Homer förstår inte camp utan tror att bögen gillar hans skivsamling på riktigt. Denna underkategori av camp när man finner "camp value" i något som är avsett seriöst, kallas "naive camp". Motsatsen är "avsiktlig camp", t ex Rocky Horror Show.

- Eurovision Song Contest ("melodifestivalen") - sångtävlingen där man utgår från sånt som är coolt på rave, techno, eurodance, scenfyrverkerier, discokulor, glitter och glamour etc fast man är noga med att visa att man tar tar avstånd från det genom att markera sarkasm, vilket görs på olika påhittiga sätt. Pranks kan vara ett sätt (t ex när Lill Lindfors låtsades tappa kjolen, så att tittaren ska tänka "oj vilken skandal, nu ser man hennes ben", men så visar det sig att det var meningen). Många tittare exempelvis barn och tanter tycker tävlingen på riktigt är fartfylld och glad, och uppfattar inte det sarkastiska budskapet - vilket gör att camp-artisterna känner sig bättre än sina fans, vilket verkar vara viktigt inom vänstern. Jämför med konstnären som på fullt allvar ställer ut en bajskorv och kallar det "konst", står bredvid verket med en gravallvarlig blick, och därför kommer undan med det. Men om man frågar honom "detta är väl inte konst, vad menar du att detta skulle symbolisera" så svarar han bara bullshitsvar av typen "vad tycker du det symboliserar, du får tolka det fritt". "Konst som härskarteknik" skulle man kunna säga. Ytterst osympatiskt imho.

- Vänsterbögrörelsen (som inte längre bögar eller transar på riktigt utan istället vill visa upp sig för allmänheten i teaterkläder såsom plymer (va, om ni skulle ha sex så varför oljar ni inte in er och klär er sexigt, såsom folk klär sig i porr eller striptease), transor som behåller skägget (va, var inte själva meningen med trans att man skulle försöka efterlikna kvinnor liksom?) och dessa ständiga Rainbow Flags.

- Village People (kopierar coola saker såsom MC-poliser, indianer, byggarbetare mm men tar avstånd från dem genom att göra showen teatraliskt, med budskapet "innerst inne är vi inte macho utan fjollor")

Mitt försök att definiera camp som vänsterlivsstil:
"Vänsterblivenhet" (som vissa kallar det) är en sjukdom där patienten av någon anledning 1) är rädd för, eller 2) av annan anledning är motståndare till människans sunda strävan efter det vackra, det positiva, det sexiga, det effektiva, det starka och det bra. Patienten förkastar detta men hittar inget bättre argument än att "nä, det är för mycket bara". När vänsterpersonen själv ges möjlighet att uttrycka kultur, väljer den ibland uttrycksformen camp. Camp är när "något är så dåligt att det blir bra" som någon uttryckte det (jmfr "kalkonfilmer"). Genom "camp" försöker de appropriera det som vanliga människor gillar, men en teatralisk version av det som de kan ta avstånd ifrån. VARFÖR GÖRS DÅ DETTA? Jo för att visa sig svag (som en hundvalp som slickar sin matte i mungipan för att signalera underkastelse) och få sympati. Det är camp-personen som egocentriskt står i centrum, men inte genom att ha strävat sig dit genom ärlig kamp (no pun intended), utan genom att visa att den är en underdog. Helst ska man vara en Freddie Mercury som gråter i TV för att han har AIDS så att alla ser vilket stackars offer man är.

Jag bollplankade min analys med en vänsterperson i USA som gav följande feedback:

Nu kommer väl vänstern att komma in och försöka säga emot. Ska bli spännande att se vilka argument de kan hitta.

Var hittar du denna enorma vänster på Flashback?

Sedan har jag inte en susning om vad du beskrev.

Han "bögen i Simpsons" är John Waters. Titta på en av hans filmer Female Trouble så tror jag du förstår.

Camp är till stor del en bögpryl. Se det som punkens vilja att sticka ut, eller mer historiska narr-spel där man förlöjligar nåt samtidigt som man litet hånar sig själv. Distanserar dom som förskjutit dig

Eller dragqueens som slutar mima mitt i en playback för att himla med ögonen (Divine - Im beautiful på YouTube har ett bra exempel och hon är också leading lady i Female Trouble)

Din analys eller "din väns" saknar det subversiva i handlingen att vara exkluderad och sen exkludera dom.som exkluderar dig genom att överdriva det dom har på ett sätt som funkar som ett in-joke

Jag ser det som en del i bög-kulturen inte vänsterns.

Sen är grejen med den formen av skämt mer spridda. Ta Rebecca-vad-hon-hette och hennes "helg seger" man hajar vart hon kom ifrån men att hon var liiiitet för packad för att hantera nyanserna. Eller "ok" tecknet. In-jokes.

Sen kan man lägga på maktanalyser på det men det är en större fråga än klockan halv ett på fredag kan ta.

Fråga din välstavade "vän" om dom.kan förtydliga skillnaderna.

Att vänsteraktivister söker sig till samhällets kärnpositioner är väl inte en nyhet? De vill bli de som rapporterar om nyheter för oss, de som fostrar våra barn, de som bestämmer hur stora företags reklamfilmer ser ut, och såklart även de som bestämmer vem som ska vara avstängd från Facebook, Flashback och till och med från X.

Tack för din skarpa analys. Jag kollade upp den där John Waters, han verkar vara lite av camp-fenomenets urkund?

Jag skrattade själv åt såna här skämt i gymnasieåldern. Och humor såsom Den Nakna Pistolen är ofta kul. Det är klart att vissa saker kan vara roliga även om de har myntats med avsikt att vara camp.

En snabb fråga dock - "bögkulturen"? Är det inte konstigt att påstå att alla som tänder på personer av samma kön, delar en och samma kultur? Det finns väl rimligtvis en massa olika sorters bögar (fjollbögar, machobögar, kvinnohatarbögar, rikemansbögar, crossdressers, ungdomsbögar, betalpojkar etc). Men samtidigt är det bara en viss sorts bög som får vara med i alla TV-soffor och får sitta som chef på RFSL och Pride.
Jag känner igen fenomenet från bdsm/fetisch/kinkster-kulturen. 80% av de som går på de bra festerna är sköna individualister som inte har så mycket gemensamt annat än att de gillar vilt sex, men sedan finns något som vi kallar "det gamla gardet". Det är de där rigida, alla med aspergers, som sitter på alla mediakontakter så det är alltid denna lilla klick, som faktiskt inte egentligen är representativ, som alltid ska dammas av när mainstreammedia ska göra ett reportage, eller om en nybörjare söker sig till klubbarna. Det är därför Sverige nu har en bild av BDSM som något långtråkigt som utövas av glasögonmänniskor i 60-årsåldern som tycker det är roligt att räkna till 100 piskrapp och att nörda om "den här piskan är niosvansad, den har jag gjort på en pysselkväll på klubben".
Rimligtvis finns samma fenomen inom bögvärlden? Är det Jonas Gardell-fjollbögarna som är bögrörelsens motsvarighet till "the old guard" och som har satts som talesman för landets alla homosexuella?

När skådespelare/karaktärer gör metalarv av sin egen film typ Poe Dameron:

Poe: They fly now?!
Finn: They fly now??
Poe: They fly now!

Typ "ja vi vet att det här med storm troopers är lite töntigt så vi metaskämtar".

Är det camp?

John Waters. Minns honom för filmen Pink Flamingos och "kärleksscenen" mellan en man och en höna. Även filmen Polyester då man fick ett "luktkort" man skulle gnugga på i valda tillfällen av filmen för att få fram lukten av hacsisch, hundbajs och annat förnöjsamt.

https://www.nationalarchives.gov.uk/explore-the-collection/stories/earliest-use-of-the-word-camp/

Det är alltså en beskrivning av bögar med högljudd feminin manerism, men har i engelskan så småningom kommit att associeras med homosexualitet generellt: "He was as camp as a row of tents" brukar man säga om någon som är uppenbar fikus.

Vad fan TS babblar om har jag ingen aning om..

De eviga värdena, vilka då bör vara eftersträvansvärda, brukar anges som det sanna, det sköna och det vackra. Det sexiga och starka verkar vara en personlig inkludering från din synpunkt, vilket visar på en viss dragning åt Entartete Kunst från din sida.

Camp/kalkon inom litteratur, film etc. låter sig nog inte begränsas av en politisk skala vänster-höger, utan uppskattas av en blandad publik, vilka gillar det konstnärliga uttrycket, överdrifterna och humorn i det hela. Sådana kulturkonsumenter finner man nog i lika hög grad bland höger- som vänsterfolk.

Efter 1900-talets nihilism och postmodernism är det för övrigt ganska meningslöst att tala om "sunda värden", vilket ju förutsätter en bestämd moral i grunden, som dessvärre har upplösts för länge sedan tack vare människans oblida gärningar.

Jag kritiserar inte själva humorn. Allt som nån geniunt underhålls av är bra. Det enda jag kritiserar är feltänket som någon gör ifall den reagerar "usch, det här var ju snyggt, starkt, gott, eller på annat sätt bra, det går ju inte för sig, för då blir det för mycket".

Jag kritiserar heller inte om någon har en annan smak än mig beträffande vad som är vackert, vad som är sexigt eller vad som är starkt. Men om man reagerar mot det vackra/sexiga/starka I SIG, då är man objektivt sjuk.

Jag hävdar bestämt att om valet står mellan melodifestivalens fjollnormatik (där man känner sig tvungen att markera med sarkasm gentemot glädje och perfektion) och den uppriktiga sarkasmfria energin på ett rave, så kommer vänsterblivna statistiskt sett oftare att välja det förstnämnda jämfört med högerpersoner.

Men finns det inte s k "läderbögar" också? Som inte är fjolliga, varken under sessionen eller utanför?
Eller stämmer verkligen bilden som etablissemanget målar upp att varenda jävel som tänder på samma kön är hen, fjollig och kvinnlig som Jonas Gardell?

Hur är det med innantilläsningen?

Camp var från början inte en beskrivning av homosexuella generellt, utan de teatraliska oftast feminina.