Citat:
Ursprungligen postat av
KlartSur
Ditt inlägg är så komiskt, att jag inte ens tänker svara på det😂
Jag vill däremot uppmana alla som har besökt Berlin och de mindre städerna Köpenhamn och stockholm att göra samma jämförelse. Anser ni att Stockholm, bortsett från eventuell naturskönhet, kan ens jämföras med Köpenhamn eller Berlin? Är människorna desamma? Är pubar och restauranger lika fantastiska? Historik? Befolkning? Politik? Närhet till andra fantastiska städer?
Jag tycker faktiskt att Stockholm är en fantastisk stad på många sätt. Framför allt är naturen och omgivningarna otroligt vackra. Kombinationen av vatten, skärgård och själva stadsmiljön är svår att slå.
Och innan någon stockholmare får blodtrycksfall och börjar skriva att jag “bara är avundsjuk”, så bodde jag faktiskt själv i Stockholm i fem år. Jag tycker därför ändå att jag har tillbringat tillräckligt mycket tid där för att kunna ha en uppfattning om staden och människorna som bor där.
Det jag reagerade mest på när jag bodde där var dock hur reserverade många människor är. Givetvis inte alla, innan någon känner sig personligen kränkt, men en väldigt stor del av de människor jag mötte upplevde jag som ganska kalla, otrevliga och framför allt otroligt självupptagna.
Det finns också en ganska fascinerande självbild hos många stockholmare. Stockholm verkar ibland inte bara vara Sveriges huvudstad, utan någon form av världsligt epicentrum där resten av Sverige förväntas vara tacksamma över att få existera utanför tullarna.
Man får ibland känslan av att folk ute i Europa sitter på sina cafer och pratar om Stockholm.
Men jag har haft förmånen att resa en hel del och besökt storstäder i Europa, Nordamerika och Asien. Och det finns faktiskt städer som har en puls och energi som Stockholm inte ens är i närheten av.
När man går omkring i Berlin känner man verkligen att man befinner sig mitt i Europa. Staden lever, det händer saker och man får känslan av att vara en liten del av något mycket större. Det finns en energi och en rörelse som är svår att beskriva om man inte upplevt den själv.
Stockholm kan vara fantastiskt en lördag eftermiddag på sommaren. Men ibland känns det som att staden kollektivt bestämmer sig för att gå hem och stänga ner.
Och om vi jämför Stockholm med Köpenhamn blir skillnaderna, enligt min erfarenhet, ganska tydliga.
I Köpenhamn upplever jag människor som betydligt mer öppna och avslappnade. Det finns en annan värme i sättet att möta människor. Man tar inte sig själv på lika stort allvar och det finns mer av den där “det löser sig”-mentaliteten.
I Stockholm upplevde jag ofta motsatsen.
Många går omkring med en osynlig pinne uppstoppad någonstans och verkar ha som livsuppgift att signalera hur upptagna, viktiga och stressade de är. Det klassiska är ju dessutom att en stockholmare stressar för att hinna med den och missar den, nästa kommer några minuter senare. Men det spelar ingen roll, nu är hela dagen förstörd för en stockholmare.
Ögonkontakt undviks dessutom till varje pris i Stockholm. Det känns nästan som ju stelare och välkomnande du kan vara, ju mer pluspoäng får du.
Ingen anledning att prata med någon man inte redan känner.
Skulle någon råka vara glad på tunnelbanan finns det säkert en risk att personen blir diagnostiserad som psykiskt instabil.
Och samma sak gäller faktiskt restaurang- och pubkulturen.
I städer som Köpenhamn och Berlin känns det betydligt mer levande. Man går in på en pub och människor pratar med varandra, skrattar, diskuterar och umgås. Det finns en värme och spontanitet som jag personligen ofta saknat i Stockholm.
På kontinenten upplever jag ofta att man går ut för att leva.
I Stockholm känns det ibland som att man går ut för att bli sedd.
Och det är kanske den största skillnaden för mig.
Stockholm är otroligt vackert.
Men Köpenhamn och Berlin känns, enligt mig, betydligt mer levande.
Och efter att ha bott fem år i Stockholm och rest en hel del i världen väljer jag faktiskt hellre värmen, spontaniteten och den mer avslappnade mentaliteten söderut än den svenska stelheten och självbilden norrut.
Men det är väl här någon stockholmare kommer in och förklarar för mig varför jag egentligen har fel!