Våldsam konflikt på gruppnivå är ett misslyckande på individnivå?.

Vilka filosofiska skäl kan man ange för att hävda att våldsam konflikt på gruppnivå är ett misslyckande på gruppnivå eller individnivå? Och vad ska man säga om våldsam konflikt på individnivå?

Jag anser att konflikter beror på misslyckande i utveckling. Vanligtvis börjar detta misslyckande i tidig ålder dvs som barn.

Enligt mig är det därför viktigt att barnen får en bra utveckling från början så att gemenskap och samarbete blir naturligt i samhället.

Konflikter tyder inte på misslyckande. Eller du kanske menar specifikt våldsamma konflikter, som det står i trådens titel?

Som vanligt bör man väl börja med att precisare vad som närmare bestämt avses, i detta fall med misslyckande.

Jag anser att saken bör betraktas darwinistiskt och att misslyckats har den individ vars så kallade fitness sänks av den våldsamma konflikten.

Förmåga att hantera konflikter inom sin grupp på ett sätt som undviker fysisk sammandrabbning är ett selektionstryck på var och en av de i gruppen ingående individerna. Så i den meningen är våldsam konflikt ett kollektiv av individuella misslyckanden.

Det kan finnas enskilda vinnare i det korta perspektivet, men långsiktigt är oförmåga att samexistera på ett fungerande vis i sin grupp knappast ett vinnande koncept för någon.

Ja fitness är intressant 🙂

Jag googlade vilken grupp som har bäst fitness, är det filosofer, vetenskapsmän eller religiösa? Svaret var absolut dom religiösa. Det förklarar varför dom religiösa förklaringarna av världen är så populära, generna sprids mest effektivt den vägen. Vetenskapsmännen låg på normal fitness och filosoferna hade färre barn än medel.

Våldsam konflikt på gruppnivå: Gruppens misslyckande
⚬ Kollaps av det sociala kontraktet: Enligt kontraktsteori (Hobbes, Locke, Rousseau) existerar institutioner och stater just för att garantera trygghet och lösa tvister fredligt. När två grupper tar till våld har de överordnade institutionerna eller diplomatiska mekanismerna havererat och återgått till ett förpolitiskt naturtillstånd.
⚬ Strukturell orättvisa och systemblindhet: Grupper kan institutionalisera förtryck, resursfördelningsfel eller dehumaniserande ideologier. Våldet blir då en direkt konsekvens av kollektivt sanktionerade normer snarare än enskilda individers handlingar.
⚬ Aggregerad irrationalitet (Fångarnas dilemma): Spelteoretiskt och utilitaristiskt kan en grupp agera kollektivt destruktivt trots att varje enskild individ inser det irrationella i total förödelse. Gruppen misslyckas med att koordinera ett gemensamt bästa.
Våldsam konflikt på gruppnivå: Individens misslyckande
⚬ Etisk abdikation och lydnad: Ur Kants och dygdetikens perspektiv har individen en moralisk plikt att använda sitt förnuft (autonomi). Att blint följa ledare, mobbmentalitet eller auktoriteter in i krig är en personlig intellektuell och moralisk feghet (heteronomi).
⚬ Förlust av universell empati: Konflikten uppstår när individer aktivt upphör att betrakta motparten som mål i sig själva, och istället reducerar dem till objekt eller fiender.
Våldsam konflikt på individnivå
Våld mellan två enskilda personer speglar samma spänningsfält mellan aktör och struktur:
⚬ Misslyckande på individnivå (Dygd- och pliktetik): ⚬ Brist på dygd (Akrasia): Aristoteles pekar på bristande karaktärsdaning och självkontroll. Våldet är ett uttryck för att affekter (ilska, hämndbegär) tar överhanden över förnuftet (phronesis). ⚬ Brott mot det kategoriska imperativet: Kant menar att våld kränker den andres grundläggande autonomi och reducerar människan till ett medel.
⚬ Misslyckande på grupp-/strukturnivå: ⚬ Socialiserings- och miljöbetingelser: Deterministiska och sociologiska perspektiv argumenterar för att individens våld ofta är en produkt av miljö, trauma, marginalisering eller normsystem som normaliserat aggression. ⚬ Samhällelig skyddskollaps: Om samhället misslyckas med att erbjuda rättvisa, trygghet eller rättsstatliga medel att lösa dispyter, tvingas individen till egen rättskipning.

Både storskaligt krig och individuellt våld belyser i grunden spänningen mellan personligt moraliskt ansvar och de sociala system som formar mänskligt handlande.

Gruppkonflikt är ju inte nödvändigtvis en konsekvens av individers eller gruppers misslyckande. Vissa gruppsituationer (som Fångens Dilemma) med helt rationella individer, resulterar i utfall där inget samarbete sker - en sämre situation än om de samarbetat. Ingen individ har agerat irrationellt utan misslyckandet beror på förutsättningarna. Eller ta det kända problemet med allmänningen som används gemensamt av byborna till bete. Ingen av byborna vill utnyttja allmänningen mindre än andra vilket leder till överbetning och ett dåligt utfall trots att samtliga gör det som är bäst för dem individuellt. Utfiskningen av haven följer samma mönster och utgör ett skäl till vissa våldsamma konflikter på gruppnivå.

Precis, våldsamma konflikter är ett misslyckande. I en samarbetande gemenskap löser man konflikter på ett fredligt sätt. Det är bland annat det som skiljer barn från vuxna. Våld kan även innebära verbalt våld som tex smutskastning och liknande som attackerar personen istället för problemet.

Den enda gången våld är acceptabelt är när man blir fysiskt attackerad, då kan man enligt mig svara med våld för att stoppa attacken. Men även då ska man först försöka lösa det utan våld om det går.