Delad vårdnad om djur.

Kan någon förklara för mig hur man kommer på en så idiotisk ide som att ha delad vårdnad om ett djur.

Djur mår inte bra av att flänga mellan två hem. Barn mår inte bra av att flänga mellan två hem. Barn har åtminstone en förståelse för varför det sker - de måste bo på två ställen för att föräldrarna ska känna sig älskade och duktiga (för att de älskar båda sina föräldrar) .. Djur har inte den förståelsen.

Nu har jag råkat på otaliga som gnäller .. Han/hon (oftast han) har träffat en ny och djuret (ofta hund eller katt) visar signaler på att det inte gillar den nya.. Vad händer??
Och sen diverse konstiga strategier för att gå in konflikt med exet för att djuret "ska må bra" ..

Är folk dumma i huvudet - undrar jag. Varför har man delad vårdnad om ett djur. Bestäm var djuret ska bo och gå vidare i livet istället - var och en på sitt håll.
Saknar man djuret mycket - se till att man är på talande fot så att den ena kan komma på fika hos den andra ...

Tillägg
När det gäller barn så kan alternativet delat boende vara det bästa för ett barn som på så sätt får behålla båda sina föräldrar i sin vardag och vara en del av båda föräldrarnas vardag .. Barn är inte djur och därför måste vi hitta lösningar som inte är bäst men det bästa vi kan komma på för barn.
Så mitt inlägg är ett inte ett inlägg gällande delat boende för barn.
Mitt inlägg handlar om att djur är inte barn - och varför människor ändå väljer delad vårdnad om djur och på det sättet säkerställer att de kan blanda sig in i ex liv.

För mig framstår "delad vårdnad om djur" bara som ett sätt försöka fortsätta kontrollera den andra och var en del av den andras liv .. För när det gäller djuret så mår det sämre än ett barn av att kastas fram och tillbaka.

Så om min spekulation är fel - att det handlar om att inte vilja släppa taget om den andre.. vad handlar det då om. För det handlar INTE om djurets bästa. Det anpassar sig och har verkligen inte behov av "delat boende/vårdnad"

Jag antar att mitt svar är väldigt trist, men kan det vara så att djurmänniskor (som du inte verkar vara) anser att djuret är som ett barn för dem?

Jag anser inte att människor som likställer djur och barn är djurmänniskor.
Ser du till djurets bästa och behov så behandlar du det inte som ett barn och tillskriver det inte känslor och egenskaper som om det vore en människa.
Jag är en djurmänniska - jag behandlar de hundar jag har har och haft som hundar och de katter jag haft som katter .. och har aldrig jämställt dem med mina barn eller trott att de fungerar som barn.. eftersom de inte är barn.

Att jämställa djur med barn eller att förmänskliga djur är inte att älska sitt djur och inte att se till djurets behov.

https://www.youtube.com/shorts/6gukzmlpGGY

Frågan handlar om vem som har äganderätten till hunden. Den som äger hunden tar naturligtvis med sig den när han eller hon drar. Det är ju också ägaren som bestämmer om hunden ska avlivas. Man bestämmer helt enkelt över sin egendom.

Det där är sinnessjukt ego av henne.
Jag har en hund, jag älskar henne djupt och jag är också lite beroende av att hon vaktar mig .. men står det mellan henne och ett barn, vilket som helst, så räddar jag barnet i första hand. Inget djur (och ingen vuxen) står över ett barn - oavsett vems barn det är.
Pratar nu om barn enligt sjuttiotalets definition och inte 25 -35 åriga barn.


Ja om man resonerar sunt så är det ju så .. Men det jag frågar om är varför man har delad vårdnad om en hund efter att det tar slut .. Dvs behandlar en hund som ett barn.

Den som står som ägare tar hand om hunden och den andra får hälsa på om den vill umgås med hunden!

Ja, det är ju det vettiga.

Det brukar väl hålla ungefär ett år, sen rinner det ut i sanden. Åtminstone i de fall jag sett folk försöka det.

Men ja, ohållbart och löjligt i längden.

Vad är egentligen skillnaden mellan att dela ett barn och ett djur? Ansvaret är detsamma.

Skillnaden är att med ett barn vill du upprätthålla roller och kontakt både i nuet och för framtiden ....
För ett djur finns inte de förutsättningarna ..

Jag har tyvärr sett alldeles för ofta hur "delad vårdnad" om ett djur leder till att den ena försöker ha insyn och kontrollera den andra under lång tid .. Nya partner oroar katten eller hunden osv ..

Rådde alldeles nyligt en vän att göra slut med en människa som efter fem år har "delad vårdnad" om en katt .. och nu mår katten dåligt så de ska ha "samarbetssamtal" ...

Min vän gjorde slut .. är man så jävla inne i ett husdjur så handlar det inte om djuret utan att parterna inte kan släppa varandra ..

Jag känner till några som delar sitt djurs vistelse på det där sättet.
Ingen av dem har barn, är det en nyckel här?

Jag är enig i detta.
En katt och en 3-åring har helt olika behov.
En katt behöver t.ex kunna gå ut självständigt.