Rimligt att sambon betalar extra för sitt barns mat och slitage?

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Tack för allt engagemang och alla inlägg – har försökt beta av så mycket jag hinner, men fortsätter svara på resten imorgon.

Jag har kokat ner läget till en tydlig plan inför morgondagen:

* Släpper miniräknaren: Att sitta och bråka om enstaka proteinpuddingar eller toarullar i efterhand lägger jag ner helt. Det skapar bara onödig irritation i vardagen.

* Fast månadsschablon: Jag sätter mig ner med sambon imorgon och presenterar en rak och rättvis modell. Vi delar våra gemensamma kostnader 50/50 via ett gemensamt konto, och hon skjuter till en fast månadsschablon (1 500 kr) som täcker sonens mat, el och slitage under hans veckor.

* Tydliga gränser: Hon får ta det faktiska föräldraansvaret och sätta ner foten mot grabben gällande 20-minutersduschar och allmänt slöseri.

Köper hon den lösningen är problemet ur världen och vi kan gå vidare. Börjar hon däremot dra offerkortet, blanda in svärmor eller kräva att jag ska agera gratis sponsor – då åker flyttkartongerna fram och vi blir särbos. Bollen ligger helt på hennes planhalva.

Nu stänger jag ner för idag. Återkommer med svar på resten av inläggen samt en uppdatering imorgon när samtalet är avklarat.

Varför i helvete skulle man betala mat för någon annans unge? Föräldrarna får lösa det.

Varför i hela friden är det min skyldighet att subventionera en annan vuxen mans avkomma? Grabben har en biologisk pappa som ska betala underhåll, och mamman plockar ut barnbidrag. De pengarna är öronmärkta för ungens mat, förbrukning och slitage – varför ska mina surt förvärvade pengar täcka upp för det?

Vi har varit sambos i sex månader. Vi är inte gifta, jag har inte adopterat grabben och jag var stenhårt transparent med mina villkor redan innan flyttlasset gick.

Att sätta tydliga gränser och kräva att vuxna människor tar ekonomiskt ansvar för sina egna ungar är varken "stört" eller "känslokallt" – det handlar om att ha lite självbevarelsedrift och vägra bli utnyttjad som en gratis serviceinrättning.

Att ni andra verkar tycka det är helt normalt att agera dörrmatta och betala för andras ungar för att få ligga säger betydligt mer om er än om mig. Principen kvarstår.

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

En 20-minuters varmvattendusch drar runt 8–10 kWh. Gångra det med 14 dagar så är du uppe i 120–140 kWh enbart på att grabben står och slösurfar under rinnande hett vatten. Lägg på en stationär speldator med skärmar som drar 400–500W och står på åtta timmar om dagen så har du ytterligare 50 kWh där.

Räkna ihop elhandelspris, elnätsavgift, energiskatt och moms per kilowattimme så landar den extra förbrukningen busenkelt på 400–500 spänn under två veckor.

Varför ska jag köpa hem extra proteinpuddingar för mina egna pengar? Om ungen vill ha dyra mellanmål är det väl för fan hans mamma (eller pappa) som ska köpa hem det på sin egen budget?

Det handlar inte om att jag är "obehaglig", det handlar om att man planerar sitt kostintag och vill slippa komma hem från ett tungt arbetspass och inse att ens mellanmål är borta för att en 12-åring inte lärt sig skilja på mitt och ditt.

Att lära en unge att man frågar innan man tar andras saker och att resurser kostar pengar är inte att göra honom till en "börda" – det kallas grundläggande uppfostran och respekt. Hade han bott i en studentkorridor eller delat lägenhet med en polare i framtiden hade han åkt ut med huvudet före om han dammsugit andras hyllor.

Att ni i tråden tycker det är "känslokallt" att ställa krav på en 12-åring visar bara hur sjukt curlat samhället har blivit. Klara gränser skapar trygghet, daltande skapar bara bortskämda ungar.


Jag har valt att dela bostad med hans mamma under tydliga premisser som vi var helt överens om innan flyttlasset gick. Att framställa grabben som något slags offer som "får stå ut med mig" är ju bara fånigt – han har tak över huvudet, ett eget rum och två föräldrar som ansvarar för hans försörjning.

Att "bete sig som en vuxen" handlar om att ta ansvar för sina egna handlingar och kostnader, inte att snällt agera dörrmatta och betala för andras vanor bara för att hålla god min.

Jag är en vuxen i hans närvaro som visar att resurser kostar pengar, att man inte tar andras saker utan att fråga och att regler gäller alla i ett hushåll. Det är en betydligt nyttigare lärdom för livet än att växa upp i tron att man har frikort till andras resurser.

Att grabben "kommer på köpet" innebär att man accepterar hans närvaro i hemmet – inte att man automatiskt signar upp för att sponsra hans mat, el och slitage. Det är två helt skilda saker som folk i den här tråden verkar ha enormt svårt att skilja på.

Men du har helt rätt i slutsatsen. Kan vi inte enas om ett fungerande schablonsystem som täcker de faktiska merkostnaderna så är två separata boenden tveklöst den bästa vägen framåt.

Då får hon sköta sin och sonens ekonomi exakt hur hon vill, och jag slipper lägga energi på att agera revisor i mitt eget hem. Total frihet slår dålig stämning alla dagar i veckan.

Jag och min sambo flyttade ihop i min trea för drygt ett halvår sedan. Hon har en 12-årig son sedan ett tidigare förhållande som bor hos oss varannan vecka. Jag har inga egna barn.

Redan innan vi flyttade ihop var jag stenhård med att jag inte tänker gå in i någon "bonusfarsaroll" eller agera ekonomisk sponsor åt en annan mans unge. Hyran delar vi rakt av 50/50, men eftersom grabben sliter på lägenheten och förbrukar resurser när han är här har jag infört ett enkelt och rättvist system för att slippa irritation:

1. Kylskåpet: Vi har delat upp hyllorna. Jag har min mat och hon har sin och sonens mat. När ungen råkade ta två av mina proteinpuddingar och drack upp min juice förra månaden drog jag helt enkelt av 58 kr från min del av gemensamma räkningarna.

2. El och varmvatten: Grabben duschar i 20 minuter varje morgon och sitter med en speldator som drar ström dygnet runt. Jag räknade ut den extra förbrukningen och lade på 450 kr/månad på hennes del av elräkningen.

3. Förbrukningsartiklar: 150 kr/vecka i schablon för toalettpapper, diskmedel, tvättmedel och allmänt slitage på möbler.

Nu har sambon börjat sura ihop totalt och kallar mig för ”känslokall” och ”sjukligt snål”. Hon menar att det skapar dålig stämning att grabben inte får ta frukt eller en macka från min hylla och att "man måste dela när man är en familj". Hennes morsa har till och med ringt och lagt sig i.

Från mitt perspektiv handlar det bara om grundläggande principer och sunt förnuft. Varför ska mina surt förvärvade pengar gå till att föda och husera någon annans avkomma bara för att jag råkar dela säng med mamman?

Hur hanterar ni andra det här i bonusfamiljer? Är det verkligen jag som är "orimlig" för att jag inte vill betala för andras ungar, eller har min sambo bara en skev bild av ekonomi?

Tack för allt engagemang och alla inlägg – har försökt beta av så mycket jag hinner, men fortsätter svara på resten imorgon.

Jag har kokat ner läget till en tydlig plan inför morgondagen:

* Släpper miniräknaren: Att sitta och bråka om enstaka proteinpuddingar eller toarullar i efterhand lägger jag ner helt. Det skapar bara onödig irritation i vardagen.

* Fast månadsschablon: Jag sätter mig ner med sambon imorgon och presenterar en rak och rättvis modell. Vi delar våra gemensamma kostnader 50/50 via ett gemensamt konto, och hon skjuter till en fast månadsschablon (1 500 kr) som täcker sonens mat, el och slitage under hans veckor.

* Tydliga gränser: Hon får ta det faktiska föräldraansvaret och sätta ner foten mot grabben gällande 20-minutersduschar och allmänt slöseri.

Köper hon den lösningen är problemet ur världen och vi kan gå vidare. Börjar hon däremot dra offerkortet, blanda in svärmor eller kräva att jag ska agera gratis sponsor – då åker flyttkartongerna fram och vi blir särbos. Bollen ligger helt på hennes planhalva.

Nu stänger jag ner för idag. Återkommer med svar på resten av inläggen samt en uppdatering imorgon när samtalet är avklarat.