Hej flashen 
Lite söndagstankar.
Jag har stött på kvinnor som verkar ha svårt att acceptera att de inte är lika maskulina som män och jag tror det grundar sig i ett maskulintetskomplex. Låt mig förklara. BTW kanske tråden passar bättre i psykologi, men det ska inte jag bedöma. Jag kommer komma in på feminism också.
Flickor och pojkar är ganska jämställda. De är egentligen inte så olika när det kommer till den fysiska styrkan. I takt med att flickor blir kvinnor och att pojkar blir män så blir skillnaderna starka. Som kvinna blir man tvångsfeminiserad - man får bröst, blöder en gång i månaden och kroppen är utvecklad för att bli penetrerad och bära ett barn. Män blir stora och starka i korthet.
Som kvinna tror jag detta kan bli en brutal insikt. I egenskap av man skulle jag känna mig mycket förminskad om jag blev tvingad att penetreras av män, bära deras barn och sedan vara starkt bunden till barnet genom amningen och den naturligt starka anknytningen som skapas mellan barn och mamma. Det är uppenbart en svag ställning att ha jämfört med männen.
Man behöver naturligtvis inte bli penetrerad av män, bära på barn med mera i dagens samhälle, men man undkommer inte den biologiska verkligheten - den ofrivilliga feminiseringen. Även män kan uppleva en typ av psuedofeminisering, genom att inte leva upp till manlighetsidealen och där med känna sig feminin runt andra män. Det kan bekräftas av mer maskulina män i praktiken och upplevs naturligtvis som mycket traumatiskt och förminskande.
Nu till det det egentliga diskussionsunderlaget - komplexet. Likt en man som under barndomen blir förminskad av sina kamrater och utvecklar ett manlighetskomplex, som t.ex. kan ta sig uttryck i att man överkompenserar och blir hypermaskulin, menar jag att även kvinnor kan få ett sådant komplex. Det tar sig bara ett annorlunda uttryck och går nog ofta obemärkt förbi som ett sådant.
Kvinnan vägrar då att inta sin feminina roll och vill rent allmänt hävda sig som stark och kraftig att slå sig fram på samma sätt som en man. Det här ser man exempel på där vissa kvinnor ser den traditionella familjen och kvinnorollen som förudmjukande - man är minsann ingen bebismaskin eller en prinsessa i nöd för den delen - man är stark och kapabel. En liten sidogrej som jag noterat är att transmän, alltså kvinnor som blir män, kraftigt ökat de senaste åren. Något som kanske är den ultimata revolten mot kvinnorollen:
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7906237/
Jag lägger ingen personlig värdering i detta och är inte intresserad av att diskutera rätt eller fel kring kvinnors egna val. Jag är bara nyfiken kring om ni tänker som mig och om jag har rätt i min observation om att det rör sig om ett maskulinitetskomplex?
Lite söndagstankar.
Jag har stött på kvinnor som verkar ha svårt att acceptera att de inte är lika maskulina som män och jag tror det grundar sig i ett maskulintetskomplex. Låt mig förklara. BTW kanske tråden passar bättre i psykologi, men det ska inte jag bedöma. Jag kommer komma in på feminism också.
Flickor och pojkar är ganska jämställda. De är egentligen inte så olika när det kommer till den fysiska styrkan. I takt med att flickor blir kvinnor och att pojkar blir män så blir skillnaderna starka. Som kvinna blir man tvångsfeminiserad - man får bröst, blöder en gång i månaden och kroppen är utvecklad för att bli penetrerad och bära ett barn. Män blir stora och starka i korthet.
Som kvinna tror jag detta kan bli en brutal insikt. I egenskap av man skulle jag känna mig mycket förminskad om jag blev tvingad att penetreras av män, bära deras barn och sedan vara starkt bunden till barnet genom amningen och den naturligt starka anknytningen som skapas mellan barn och mamma. Det är uppenbart en svag ställning att ha jämfört med männen.
Man behöver naturligtvis inte bli penetrerad av män, bära på barn med mera i dagens samhälle, men man undkommer inte den biologiska verkligheten - den ofrivilliga feminiseringen. Även män kan uppleva en typ av psuedofeminisering, genom att inte leva upp till manlighetsidealen och där med känna sig feminin runt andra män. Det kan bekräftas av mer maskulina män i praktiken och upplevs naturligtvis som mycket traumatiskt och förminskande.
Nu till det det egentliga diskussionsunderlaget - komplexet. Likt en man som under barndomen blir förminskad av sina kamrater och utvecklar ett manlighetskomplex, som t.ex. kan ta sig uttryck i att man överkompenserar och blir hypermaskulin, menar jag att även kvinnor kan få ett sådant komplex. Det tar sig bara ett annorlunda uttryck och går nog ofta obemärkt förbi som ett sådant.
Kvinnan vägrar då att inta sin feminina roll och vill rent allmänt hävda sig som stark och kraftig att slå sig fram på samma sätt som en man. Det här ser man exempel på där vissa kvinnor ser den traditionella familjen och kvinnorollen som förudmjukande - man är minsann ingen bebismaskin eller en prinsessa i nöd för den delen - man är stark och kapabel. En liten sidogrej som jag noterat är att transmän, alltså kvinnor som blir män, kraftigt ökat de senaste åren. Något som kanske är den ultimata revolten mot kvinnorollen:
Citat:
The mean age at initiation has remained higher in MTF than in FTM but has decreased steadily in both groups with the overall average dropping <30 years since 2015 (27.5±10.6). Since 1990, there has been a steady increase in the percentage of FTM such that it is now equivalent to MTF.
https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC7906237/
Jag lägger ingen personlig värdering i detta och är inte intresserad av att diskutera rätt eller fel kring kvinnors egna val. Jag är bara nyfiken kring om ni tänker som mig och om jag har rätt i min observation om att det rör sig om ett maskulinitetskomplex?
__________________
Senast redigerad av Negerhanen 2026-08-16 kl. 12:54.
Senast redigerad av Negerhanen 2026-08-16 kl. 12:54.
